Kemikaliepolitiken manifesterar den publika hjärntvätten

Varje gång jag föreläser, tar jag metaforen med svampplockning som visar hur bakvänt kemikaliepolitiken fungerar.Nästan varje gång regerar åhörarna med befriande aha-uttryck. Vi tycker det är självklart att inte plocka okända svampar, men att utsättas för okända kemikalier bara för att ingen lyckats bevisa farligheten är en accepterad tanke i hela samhället. Svampmetaforen går hem, och det är förstås alltid kul.

Samtidigt måste man ju bli lite förskräckt. Varför har vi någonsin accepterat tanken att låta våra barn bli gratis försöksdjur åt kemiindustrin? Varför ifrågasätts aldrig denna bakvända försiktighetsprincip av forskare och politiker?

Jag tycker det påminner om en dålig Norgehistoria, där den uppretade svensken drar en ring runt norrmannen, och hotar honom att inte gå utanför ringen medan svensken demolerar norrmannens bil. Norrmannen flinar ändå förnöjt, och svensken frågar norrmannen om varför han flinar. Då svara norrmannen att han i smyg passerade den förbjudna linjen när inte svensken såg det. - Ingen kul historia, för det påminner oss om förtryck och förnedring. Kemikaliepolitiken är tyvärr  en parallell, vi nöjer oss med enstaka små förbud, när hela kemikaliepolitiken är ett skämt. Det är fullt lagligt att peta in hormonstörande ämnen i leksaker, matförpackningar, soffor och kläder. Vi borde ta oss all rätt att uttrycka vrede och kräva omedelbar ändring.