Jag brukar vanligtvis uttala mig om problem med att mäta fel saker inom hållbarhet, det är bara att läsa mina gamla blogginlägg.
Det är nog så illa med alla dessa uppringningar och enkäter om kundnöjdhet, vi fyller ofta i det enklaste för att slippa påminnelser och tjat. Har alltid undrat om de som ställer frågorna någonsin utvärderar hur trovärdiga svaren blir? Och vilka slutsatser som dras.
Men idag så insåg jag hur riktigt illa det är med mätningar av personalens nöjdhet. Särskilt om cheferna ska bedömas efter resultaten.
I det fall som jag studerar, så har vi kommit på att personal fuskar med kvittenser på att uppgifter skulle vara gjorda. Vi har också konstaterat en flykt av missnöjd personal och då talar vi om den mest ambitiösa delen av personalen som tar uppgifterna på allvar. Det har också uppstått en subkultur på arbetsplatsen med informella ledare där det bryts systematiskt med dåligt kundbemötande och det tas egna friheter där vissa får jobba hårt medan andra smiter undan. Men resultaten av personalenkäterna är goda.
En nyanställd gruppchef uppmärksammade nämnda problem och skulle därför införa nya rutiner där samarbeten krävs med nya scheman och ansvarstagande ska belönas. Gruppchefen hade lång erfarenhet av rutiner som faktiskt fungerade och såg förändringen som självklar, gruppchefens besvikelse blev stor då stöttningen från avdelningschefen uteblev på personalmötet. Istället vände sig personalchefen till den delen av personalen som ogillade förändringen och frågade vad de tyckte om det här skulle införas.
Så varför vände sig avdelningschefen emot sin egen gruppchef tror ni? Kan det vara att hen riskerar få sämre statistik från personalenkäterna. För företaget är det en katastrof om detta får fortsätta, men när vi mäter på fel saker så skapas också fel incitament. Så är det även inom hållbarhet förstås, men här börjar man fundera på faran med att låta även HR härja loss på företagen. Längtan efter popularitet och bekräftelse börjar bli en samhällsfara.
