Följande text är urklippt från ett mejl från Professor Karl-Henrik Robert. En mycket pedagogisk beskrivning av det omdiskuterade men diffusa begreppet "tillväxt" och på vilket sätt tillväxt har en naturlig roll i all möjlig verksamhet under vissa skeenden och former. Publicerar detta med Kalles tillåtelse.
Man kan nog säga, utan överdrift, att termen ”Tillväxt” har blivit till en röra i huvudet på många. Inte minst hos ekonomer, såväl de ”gröna” som de neoklassiska. Det korta svaret på frågan om ’Tillväxt eller inte’, som debatterats så hett och så länge sedan åtminstone 80-talet, är att den i första hand är semantisk. Ifall vi kräver att termen Tillväxt skall betyda det vi mäter som BNP, så är begreppet såväl otillräckligt som kontraproduktivt för såväl välfärd som samhällsekonomin. I BNP termer viktas materiella flöden högt, oavsett ifall dessa leder åt mer differentierade, utvecklade, samhällsmål eller inte.
I en civilisation som bebor en begränsad planet är oändlig generell tillväxt av materiella flöden förstås en omöjlighet. Men ändå…bara det rör på sig lite mera, så får vi ett positivt utslag i BNP termer. Ungefär som att ha en miniräknare med bara ett plus-tecken, för att tala med den amerikanske författaren Paul Hawken’s ord. Eller som att fortsätta att mäta tillväxt i kg per tidsenhet i positiva termer även hos människor som redan lider av farlig fetma. Till slut hotar den fortsatta tillväxten bägge dessa system, civilisationen såväl som människokroppen.
Men man skulle kunna tänka sig mer nyanserade ekonomiska system, som viktar en ökning av generella flöden högt i tidiga stadier av utvecklingen av vilket system som helst. För att sedan börja vikta flödena på ett differentierat sätt, dvs. tillväxt av somliga flöden, minskade respektive upphörda flöden av annat.
Analogin husbygge
Ta tillblivelsen av ett hus som exempel. I början av utvecklingen sker en tillväxtökning av byggmaterial på tomten där huset skall stå. Sedan växer huset till dess yttre delar vuxit klart. Varefter sker en differentierad tillväxt av flöden för puts, inredningen m.m.
Mot slutet sker fortsatt värdeökning av byggnaden genom att familj(er) flyttar in, och skapar hem av huset. Allt detta kan kallas tillväxt av värden, där generella flödesökningar dominerar helt i början av tillblivelsen, för att avslutas med differentierade flödesökningar inom ramen för huset.
Men bara för att det är bra i början av husbygget att det växer, så fortsätter ju inte huset att växa tills det växer in på grannens tomt…
Analogin människokroppen. På precis samma sätt är det med analogin människotillväxt. I början är fysisk tillväxt av en liten cellanhopning den helt dominerande delen av fosterutvecklingen. Men redan efter en kort tid blandar sig differentieringen in i bilden, dvs. cellerna börjar dela upp sig till de olika organsystemen.
Ifrån den stunden börjar tillväxten av mänskligt värde att anta en kombination av fortsatt fysisk generell tillväxt och kvalitativ värde-tillväxt till allt högre grad av kombinerad utveckling. Så småningom, många år efter födseln, i vuxen ålder, slutar den generella fysiska tillväxten i gynnsamma fall och ersättshelt av den kvalitativa.
Då människans värdeökning sker i form av kunskaper, insikter, erfarenheter…; allt till egen- och allmän nytta. Även dessa saker är som bekant också mätbara, men således inte i endast en dimension dvs kg viktökning per tidsenhet i detta fall. Tänk dock på att även efter detta stadium, sker reglerade flödesökningar inom ramen för den fullt utvuxna människokroppen, t ex en ökning av muskelmassa i samband med träning, eller i sårläkning av en skada.
Analogin biosfären
Låt oss till sist även titta på evolutionen av Biosfären som en helt giltig analogi i resonemanget. De generella slutsatserna av de tre analogierna kommer klarna efter hand hos var och en som tänker i ekonomiska termer.
I början av biosfär-evolutionen var resursflödena som byggdes in till den tidiga biosfären ytterst små. Precis som hos fostret. De var helt obetydliga ur en ekonoms synvinkel, eller vilken annan yrkesgrupps som helst. Det handlade om en primitiv biosfär av cyanobakterier i havet som så småningom omsattes i allt större cykler av näringsämnen där en del återcirkulerades till nya alger från döende alger, medan andra kom till som nya materiella resurser från havet för att bygga biosfären än större. Denna första del av evolutionen kunde, ur ett rent biosfärperspektiv, vara värd att bokföra som ekonomisk tillväxt i enbart en dimension.
Men efter ungefär en miljard år med denna fysiska tillväxt av encelliga organismer, tillkom det första steget av fortsatt utveckling i riktning mot dagens biosfär; ytterligare ett steg i kvalitativ tillväxt genom differentiering - cyanobakterierna hade lärt sig att bygga kolonier. Att de nu kunde kroka ihop med varandra underlättade re-cirkulationen av ämnen mellan döda och nyproducerade alger, och samtidigt skapades förutsättningar för en ännu snabbare kvalitativ tillväxt. Från detta ögonblick fortsatte flöden och funktionell kvalitet att öka parallellt, bägge bidragandes till tillväxt av värde ur biosfärens synvinkel. Den kvalitativa utvecklingen fortsatte från kolonier av primitiva encelliga organismer till de första växterna, dvs. där cellerna hade lärt sig att specialisera på vissa uppgifter som t ex infångande av solljus, näringstransporter, skydd av växten osv.
Efter ytterligare en miljard år, alltså två miljarder år efter tillkomsten av cyanobakterierna, var det så dags för den första djurcellen, den encelliga amöban, att göra entré i biosfären. Dvs. en art som dels hade lärt sig att förflytta sig aktivt, men framförallt att inte vara beroende av direkt solljus som energikälla. De kunde istället för fotosyntesen äta av cyanobakterierna, och andas in det syre som dessa hade lagt i atmosfären och havet. Nu startade det vi i vanliga termer kallar kretsloppet mellan växter och djur, där rörligheten hos djuren snabbare spred avfall för kretsloppet t o m upp på land genom amfibier. Detta blev till en kick i livsutvecklingen.
Som om biosfärutvecklingen hade kört en startmotor av enbart encelliga växter i en miljard år, innan motorn äntligen tände i form av kretsloppet mellan växter och djur. Det blev nu allt tydligare hur tillväxten av biosfär-värde hade två delar, dels en allt snabbare utväxt av olika arter, vilka så småningom befolkade även land. Vi kan se dem som organen i en människokropp. Vilket den analytiska kemisten James Lovelock gjorde i sin så kallade Gaya-teori, där biosfären jämfördes just med en kropp – Gaya. Där varje ny art ökade värdet av helheten genom att dels växa, dels fortsätta att utvecklas.
Men de generella flödesökningarna avtog allteftersom den totala massan räckte mer och mer som den var, för fortsatt evolution eller tillväxt av värde. Dvs. ingen mer generell ökning av materiella flöden. Så småningom, och nu skriver vi totalt c:a 3,5 miljarder år av tillväxt av biosfär-värde, från starten med cyanobakterier, hade den generella fysiska tillväxten av flöden stannat upp helt. För att ersättas av fortsatt differentierad värdeökning. Dvs den tidiga delen av evolutionen har nu börjat handla om mer och mer avancerade arter, tills en art kunde spela Bach, bota sina sjuka, och utveckla/ dela kunskaper (vilket vår dialog ju handlar om). Allt inom samma biosfärvolym, men ändå en otrolig tillväxt av värde, ur biosfärens och människans/civilisationens synvinklar. Och detta, således, utan att kräva större generella materiella flöden än den tid då jorden var helt bebodd av t ex alger, maneter, gräs, bakterier, insekter osv.
Tillväxten i form av differentiering fortsätter sedan även i evolutionen av civilisationen från vandrar/jägar-samhällen, vidare till jordbruks- och industrisamhällena som startade så sent i utvecklingen som ungefär 10.000 år sedan. En värdetillväxt som det går att värdera även i kronor och ören, precis som när man tar reda på marknadsvärdet av olika hustyper, eller samma hus med olika utsikter t ex över en soptipp respektive havsutsikt.
En fotnot redan här: Även neoklassiska ekonomer erkänner vanligen att det i industrialiserade samhällen inte finns någon direkt koppling mellan BNP måttet (generella flödens storlek å ena sidan), och välfärd å den andra. Däremot har de ekonomer som forskat i området kommit fram till att BNP måttet är helt OK att använda som mått på utveckling i ursprungssamhällen, men att måttet får mycket lägre rationalitet i ett industrialiserat samhälle som vårt. Kanske inte så konstigt, när man tänker efter. En ursprunglig brist på flöden i sig, såsom mat och andra naturresurser, gör förstås mer differentierad, kvalitativ, utveckling av ett ursprungssamhälle svår eller omöjlig. Men när flödena räcker till för att ta nästa evolutionära steg, så vidtar den kvalitativa tillväxten av samhälleligt värde – evolution/tradering av kunskaper, teknik, kultur, politik, affärsverksamhet etc. Precis som i biosfärens utveckling.
Gröna ekonomen Herman Daly.
Nu är steget inte långt till att förstå vad Herman Daly och andra ”gröna” ekonomer försökte göra. När ett samhälle har nått ett visst mått av generella flöden, som förutsättning eller grund för mer differentierad kvalitativ utveckling, blir det t o m kontraproduktivt att försöka mäta allmänt fortsatt flödesökning som en positiv del av utvecklingen. T ex när flödesökningarna av resurser från naturen in i samhället, och av restprodukter från samhället tillbaks till naturen, överstiger vad naturen kan producera respektive assimilera.
Då sjunker obevekligt tillgången på resurser samtidigt som skadorna växer. Tills själva kvalitetsutvecklingen av värde hotas och börjar sjunka. Herman gjorde så här för att sätta den här insikten i ett evolutionärt perspektiv liknande det jag skissade här ovan. Men han höll sig inom en tidsram då BNP måttet hade börjat användas av människor (vid andra världskrigets utbrott; syftet var då enbart kvantitativt hos de allierade, som ett grovt tillyxat ekonomiskt mått på flödesökningar nödvändiga för att bedriva krig mot Hitler, inte alls för att mäta värde i en mer differentierad form av välfärd än så). Herman plottade helt enkelt BNP utvecklingen i en graf och visade att industrivärlden hade ökat BNP måttet systematiskt, årtionde efter årtionde in i vår tid. Sen gjorde han ett lika enkelt som värdefullt genidrag. Han exponerade en annan graf över BNP grafen, där han helt enkelt hade subtraherat sådana flödesökningar som garanterat inte hade något värde för samhällelig livskvalitet från BNP måttet; flödesökningarna p g a kriminalitet, droger/missbruk, krig etc. Och fann då att just denna graf började plana ut någon gång på 1970-80 talet för att sedan sjunka någon gång kring 1985. Allt medan det traditionella BNP måttet gladeligen fortsatte att gå i taket.
Vi behöver alltså inte gå längre i tidsperspektiv för att konstatera att vi idag inte åtnjuter någon säker form av allmän tillväxt, meningsfull för välfärd.Han kallade sitt mått för ”Sustainable Economic Wellfare” vilket kanske var det misstag som antagligen omöjliggjorde att han fick något annat än det Alternativa Nobelpriset för sin analys. Kan man tillräckligt mycket om hållbar utveckling, inte minst behoven av andra kraven på mått än de ekonomiska, förstår man att inte ens det nyanserade BNP måttet duger. Herman var en bra bit på väg, men det återstod massor av utveckling av en ”ny ekonomi” innan man kunde tillåta sig en sådan term. Vilket leder fram till nästa punkt.
FSSD som grund för fortsatt utveckling av ekonomin.
I ett FSSD perspektiv har nu vi alltså ett läge där vi vill använda ekonomin som ett av många medel, vid punkten D i ett ’ABCD i Tratten’ perspektiv, för att gradvis hjälpa till att stödja en grön omställning dvs. en omställning mot attraktiva framtider inom hållbarhetsprincipernas ram. Då ser vi att vissa flöden verkligen måsteminska tills de upphör, vilket många gröna vänner slåss för. T ex olja, naturgas, kärnbränslen. Eller slösande användning av metaller och andra mineraler där vi gräver i gruvor för att ersätta förluster, inte enbart för att bygga upp en pool för återanvändning och differentiering i samhället. Men samtidigt ser vi ju att många andra flöden måste öka, inom de hållbara ramvillkoren (som om vi just i det attraktiva hållbarhetsperspektivet vore ett underutvecklat ursprungssamhälle). T ex flöden av jordartsmetaller och annat som måste växa upp till en viss gräns i samhället för elektrifieringens skull. För att sedan plana ut och sparas i samhället (teknosfären) för fortsatt teknisk/kulturell/social/affärsmässig utveckling. Vilket i sin tur kommer medföra flödesökningar av just sådan teknik, sådana tjänster, sådan återvinning…inom den hållbara ramen.
Vi är nu några stycken i nätverket som funderar på att bjuda in ekonomer för att få hjälp att bygga in de här insikterna i mer utvecklade ekonomiska modeller än de vi har. En makro- och mikroekonomi som är ”fit for purpose” när det gäller att ta vid just nu. Dvs. när det gäller att ge fortsatt positiva tillväxttecken till sådana flödesökningar som behövs för den gröna omställningen och det som är skalbart inom hållbara ramar där, och att ge negativa tillväxttecken till de flöden som är kontraproduktiva och inte kan skalas upp. Här har vi stöd av naturlagarna, vilka vi arbetat in i vårt Operativsystem, sedan över 30 år. Medan ekonomer vanligen inte kan något om denna utveckling, och därför ofta reagerar genom att säga: ”Vi får nöja oss med BNP, vilket är bättre än ingenting; för vem är det som skall värdera vad som är önskvärt på sikt?” Så säger bara en person som inte vet att det idag går att modellera möjliga framtider inom ramvillkor. Och att utveckla ekonomiska system som håller sig till denna ram, men samtidigt är öppna för mer värderingsstyrda demokratiska samtal om innehållet. Så kommer vi att kunna nå långt bara med Operativsystemet för att utveckla något bättre än dagens makroekonomi med dess BNP mått.
Allt är inte dåligt i dagens mikro- och makroekonomiska system; det handlar om utveckling även av det ekonomiska systemet, inte skrotning.
Eftersom vissa flödesökningar är nödvändiga även i differentieringsfasen, så fungerar många saker i den traditionella ekonomin som tänkt. Det som inte hängt med är att ta hänsyn till vilka flöden som t ex måste upphöra helt, respektive minska en bit men inte nödvändigtvis mer än så, och att ge en planerad minskning av sådana flöden plus-tecken i kalkylationen. I det ekonomiska systemet kommer detta ställa krav på att se över inte bara BNP måttet och nyansera detta som Herman Daly har påbörjat. Utan även Bonussystem (som gynnar kortsiktiga vinster på bekostnad av strategisk framgång), Diskonteringsräntor (som skriver ner värdet av investeringar för framtiden t o m när sådana handlar om skalbara utvecklingsvägar nödvändiga för civilisationens överlevnad).
Tillbaks till semantiken
Slutligen tillbaks till den semantiska frågan om huruvida ”tillväxt är omöjlig eller möjlig på en begränsad planet”. Tillväxt av värde för mänsklig välfärd är alltså möjlig i all oändlighet, även om den förstås inte kan vara exponentiell i all evighet.
Tillväxt i BNP termer har dock spelat ut sin roll helt och hållet och mäter allt – även sånt som hotar alla mänskliga värden oavsett hur vi mäter dem – som något positivt. En del menar nu, t ex Anna Borgeryd som tillsammans med Karin Bodin grundade Polarbröd, att måttet BNP är så intimt förenat med ”Tillväxt” att hela begreppet är kört och inte duger för något annat. Ekonomer skulle med detta synsätt inte kunna lära sig att använda Tillväxtbegreppet tillräckligt nyanserat enligt ovan. Vi skulle alltså behöva finna en helt annan term för att mäta verklig tillväxt av värde, anpassad för dagens industrisamhälle.
Eller också att köra ett annat semantiskt spår: att, med hänsyn till att vi ”bara” behöver lägga till den där differentierande aspekten behålla begreppet ”tillväxt” men lägga till något adjektiv. T ex ”grön tillväxt”, ”ekologisk tillväxt”, eller som EU nu försöker: ”Decoupled growth” (att frikoppla önskvärd samhällsutveckling från generella flödesökningar men utan att göra misstaget att bannlysa alla flödesökningar). Valet handlar om gissningar, eftersom känslor och prestige nu kommer in i bilden. Själv hoppas jag på att ”tillväxt” med ett skickligt tillägg av adjektiv skall komma tillrätta med det semantiska.
Planen framöver
Ni vill vi dra in ekonomer i dialogen för att dels göra en finstämning av den överblick jag skissat i detta betänkande, dels utveckla konsekvenser av detta som ekonomer kan stå bakom, för att sedan försöka närma oss en vettigare dialog än den om ”tillväxt eller inte”.
Funderar Kalle (Karl-Henrik Robert, mitt tillägg)
