Alldeles nyligen presenterades färdplanen för kemi-, läkemedel och plast inom det intressanta projektet Fossilfritt Sverige. Det applåderades enligt förväntan och planen innehåller onekligen godbitar. Själv hade jag låga förväntningar, mest beroende på mina erfarenheter av den retoriken som förts inom branschen vad gäller krav från omvärlden. I ärlighetens namn har jag inte varit särskilt imponerad av miljörörelsens motretorik heller.
Att påstå att alla farliga kemikalier måste bort från den cirkulära ekonomin är lika ogenomtänkt som att kemindustrin alltid måste börja med att påminna omvärlden om deras nödvändighet för civilisationen och därmed kräva ett fribrev för alla kemiska påhitt. Det är låg nivå och en dålig början på en konstruktiv dialog.
Utmaningen för alla branschorganisationer och därmed för alla färdplaner är det ständiga undvikandet av allt som kan vara störande för en koncensus. Bara genom ordet "fossilfritt" så kan vi arbeta med klimatfrågan en bit utan att behöva bråka om kärnkraftens roll i omställningen.
De som konsekvent begagnar ordet "förnybart" tar dock ställning mot kärnkraften, men slipper ta jobbiga kontroverser om biologisk mångfald.
Men där står vi och kommer ingen vart.
Talar vi däremot bara om "återvinning" så slipper vi ta diskussionen om den viktigaste frågan av alla; om vilken kravbild som som ska gälla för designen av det som produceras. Följdfrågan blir då hur produktcyklerna bör modelleras för att kunna möta de enda vetenskapliga ramvillkoren som har publicerats idag i Journal of Cleaner Production.
Det intressanta är att det arbetet redan har gjorts inom polymerindustrin, genom dåvarande Hydro Polymer, dvs den svenske PVC-tillverkaren. Jag var själv väldigt skeptisk längre tid till det arbetet och misstänkte, inte så konstigt, att det mest skulle handla om den sedvanliga greenwashen från kemiindustrin. Att man köpt in sig på konsultrapporter inom industrin har ju hänt förr.
Å andra sidan så borde det ju vara så att om den mest utskällda plasten av alla, lyckas göra en seriös och vetenskapligt robust färdplan, så borde resten av polymerindustrin kunna göra det.
Jag har sålunda efter många års tjurig misstänksamhet tagit mig modet att skumma igenom Hydro Polymers över 20 år gamla färdplan med oförställda ögon efter ett längre samtal med vännen och grundaren av dessa ramvillkor som också varit med på Hydro Polymers resa, Karl-Henrik Robert.
Här gömde man sig faktiskt inte bakom några lätta utvägar med svepande argumentation utan tordes utmana och skapa möjligheter för både industrin och planeten. Ett tufft men nyttigt stålbad. Det här innebär att verksamheten samtidigt skalar av sig ett antal affärsrisker när man snävar in på den nischen där materialet kan göra tveklös framgång. Duktiga marknadsförare och strateger vet redan hur man formulerar en USP och renodlar sin affär. Det går inte bra att sälja på både kvalitet och lågpris samtidigt. Vissa produktcykler fungerar bra i slutna system, andra ska man helt enkelt ge fan i om man inte kan förutse och kontrollera riskerna.
Det här borde alla göra, men särskilt polymerindustrin, det skulle de själva tjäna på. Min slutsats blir en vädjan till de som låg bakom Hydro Polymers arbete att komma tillbaka och undervisa IKEM och Fossilfritt Sverige om hur det borde gå till. Allt är förlåtet, men nu är tiden knapp. Låt oss göra det vi måste göra och rädda de återstående värden som går att rädda, utan prestige.
