Professor vilse i kemikaliesoppan

Toxikologins fader, Paracelsus, gjorde onekligen ett stort avtryck på många av dagens toxikologer, s.k. giftexperter. Så stort var avtrycket, att man har svårt att inse att nya insikter nu ersätter Paracelsus förenklade bild som beskrev riskbegreppet som enbart en fråga om dos. Paracelsus var verksam under 1500-talet! Under Paracelsus tid fanns inga industriellt producerade kemikalier som systematiskt ökade i koncentration i biosfären, varav vissa med förmågan att interagera med kroppens hormonella system. Under 1900-talets sista decenium har vi kunnat sammanfatta en ny bild av kemiska risker där tajming har en mer avgörande roll än dos vad gäller påvisbara effekter av kemikalieexponering. Bromerade flamskyddsmedel är ett exempel på miljögifter som ger s.k. seneffekter, där försöksdjur som exponerats för de bromerade flamskyddsmedlen i livets startskede visats få minnesstörningar och inlärningsproblem först i vuxen ålder.

Professor Robert Nilsson tycks tillhöra den skara av toxikologer som inte bara klamrar sig fast vid gammal kunskap, utan dessutom tar öppet avstånd från såväl tvärvetenskapliga hållbarhetsbegrepp som försiktighetsprincipen. Nilsson har tidigare beklagat sig över de "gröna talibanerna" inför den amerikanska och reaktionära tankesmedjan Cato. Må vara att vi måste acceptera att bäst-före datum passerat för många vetenskapliga titlar, men när de dessutom används som kontra-produktiva redskap för att sprida ett rigor mortis bland tvehågsna beslutsfattare i en för mänskligheten redan kritisk situation, får vi inte längre tiga.

På DN finns t.ex. Kjellander, som okritiskt applåderar och tar till sig alla argument som häcklar politikens tafatta försök att trots allt avgifta samhällets flöden och processer. Det är inte alltid logiskt, men politikens villkor är som de är men slutmålet för kvicksilver, bly och andra miljögifter är att de ska försvinna helt från samhällsprocessen. Sorry, men det finns inga slutna system. Inte ens vad gäller hanering av kristall. Nilsson är tyvärr långt ifrån ensam i sin syn på toxikologi, vetenskap och försiktighetsprincip, men ett större problem är de okritiska påhejarna som hellre njuter av förvirrade debatter än att ta ansvar för de insikter som faktiskt existerar. Kjellander har ett intresse av att torgföra kärnkraften och pusslar listigt in Nilssons artikel för sina syften. Det allra största problemet är dock tystnaden från miljögiftsforskare och toxikologer. Varför är de så tysta? Är det bara när det gäller att fiska forskningsanslag som det är värt att hålla i pennan, så har deras forskning inte större värde än avlatshandel.

Datorer återvinns ju inte!

Vi har en officiell bild av ett fungerande producentansvar, och litar på att våra datorer tas om hand. Att så inte är fallet visade SvD med all sin krassa tydlighet i söndags (1/3 -09). Man hittade t.ex. datorer från Stockholm stad. Hur i h-e hamnade dom i Ghana?
Har någon tredjepart följt upp och kontrollerat detta producentansvar någon gång? Vem har tillsynen? Ibland undrar jag om våra politiker/myndigheter inte är lite väl naiva? Det är äckliga och deprimerande bilder från datorindustrins smutsiga bakgård. Som vanligt är det barnen som betalar priset. Att PVC-kablar bidrar till spridningen av dioxin kan vi nu dock konstatera. Varför skulle marken annars vara dioxinförorenad?

Jag har träffat IT-tillverkare som anser att vi inte behöver bry oss om vad datorer innehåller, eftersom dessa numera tas om hand. HA!- dagens dubbelfel. Nej, för att kunna få en fungerande återvinning så måste naturligtvis kretsloppet avgiftas, och om det inte återvinns så måste det avgiftas ändå.
Dessutom bör inte producenterna få gömma sig i dunkla insamlings-kollektiv. Allas ansvar = ingens ansvar. Det måste införas pant och andra tydliga styrmekanismer tills Ghana och andra dumpningsplatser blir avgiftade.