Konsten att få ihop miljöreklam, miljöledningssystem och CSRD i samma paket!

 

Miljöbyråkratin har kontinuerligt ökat sedan mitten på 90-talet. Det gäller oavsett om vi talar om tvingande eller frivilliga regelverk. Orsaken är förstås att behovet av åtgärder ökar drastiskt från samhällets sida, men att ytterst få behärskar den komplexiteten som begreppet hållbarhet innebär.

Problemet med miljöbyråkrati uppstår när det uppstår dubbelarbete eller att miljönyttan ifrågasätts genom suboptimeringar (Att sila mygg och svälja kameler).

Vi är dock ett fåtal konsulter, företagsledare och och forskare som arbetar systematiskt och metodiskt (FSSD) för att just kunna garantera att hållbarhetsrbetet blir framgångsrikt med minsta möjliga byråkrati. Nyckeln till framgång är att inte styras av enskilda trender, larm och nya regelverk. Istället går vi till grundorsakerna till problemen och lyckas ofta med några få handgrepp med konsten att slå en drös med flugor i en enda smäll. 

Idag talar man mycket riktigt om polykriser och att spridandet av mikroplaster, ökningen av klimatgaser, utdöendet av arter, miljögifter och en världsekonomi i gungning hänger ihop, dvs att exempelvis spridandet av svårnedbrytbara miljögifter driver även på klimatkrisen och vice versa vilket i sin tur slår mot världsekonomin. Så bra att poletten trillar ned nu, men vi är som sagt en grupp av människor som känt till detta i minst 30 år. 

Naturligtvis går det inte att hantera dessa kriser var och en för sig särskilt när vi vet att företagen idag saknar ekonomiska incitament om billigaste och kortsiktiga lösningar alltid tillåts vinna i upphandlingar. Att i detta läge försöka hantera olika verkligheter parallellt i företagen går inte. Hållbarhet ska inte "balanseras" mot lönsamhet, men om hållbarhet implementeras i affärsmodellen med en långsiktig plan så behövs inte heller någon balans, som i sin tur bara är en indikation på ogenomtänkta målkonflikter.

 Den som inte kan definiera orsakerna till ohållbarhet, kan förstås inte mäta minskad ohållbarhet, dvs framgång i hållbarhet. Det blir lätt en mixed sallad av problem som organisationer förväntas lösa på något oförutsägbart sätt. 

För egen del så har vi (Reprofit et al) utvecklat Limebook för att kunna arbeta så mycket mer kostnadseffektivt och inte bara kunna möta de nya kraven på CSRD, men också kunna peka på vad som behövs göras i nästa steg och göra riktig miljöreklam utan att ifrågasättas av nya tuffa regelverk. Låter det för bra för att vara sant? 

Det bygger på insikten om att hållbarhet är ett annat ord för långsiktig produkt- och affärsutveckling. Då kan vi få allt att hänga ihop och företaget kan kraftsamla mot både lönsamhet och hållbarhet samtidigt.

Om Naturskyddsföreningens deltagande i miljömärkningen Svanen - repliken som försvann

Jag har ifrågasatt Naturskyddsföreningens deltagande i miljömärkningen Svanen via en debattartikel i Sveriges Natur. Eva Eiderström försvarade deltagandet genom en replik, men jag tycker inte Eva svarade på min artikel. 

Jag skrev ett genmäle på Evas replik som Sveriges Natur inte vill ta in, men jag ser det som viktigt att publicera. Ni får gärna kommentera och bidra till debatten, det är oroväckande tyst. Är det för känsligt att ens beröra frågan? Jag har iaf svarat så här:

Nej, frågan är allvarlig och måste upp på bordet nu.

Både Eva Eiderström och jag har lång erfarenhet av miljömärkning. Vi känner båda väl till den officiella beskrivningen av den tänkta vägen framåt för Svanen. Problemet är att Eva helt enkelt förutsätter att kraven ständigt förbättras med åren utan att ens reflektera över de exempel jag radade upp, undantaget miljömärkt el. Att vägleda konsumenten att köpa en bensindriven gräsklippare när det finns fullgoda batteridrivna är ett tydligt exempel på att det Eva säger inte stämmer. Detta har inget att göra med att de nordiska relationerna skulle vara komplicerade.

Men allvarligast är att Svanen BACKAT på fundamentalt viktiga krav på skogsindustrin. Detta för att gynna finska massabruk på bekostnad de miljömässigt bättre presterande svenska massabruken. Dessa krav har jag jämfört med utsläppsnivåer i global skala på WWFs uppdrag. Jämförelsen som visar att Svanen nu har högst medelmåttiga krav finns redovisade, sedan flera år, på WWFs hemsida.

Den som dock nöjer sig med att läsa Svanens pressmeddelanden kan förstås inte upptäcka problemen med deras kravsättning. Här presenteras standardformuleringen “nya tuffa krav” för varje revision oavsett sanningshalten. Genom att skärpa tämligen obetydliga krav samtidigt som man sänker mer relevanta krav så kan man uppenbarligen tänja på rubriceringen.

Eva Eiderströms replik visar tyvärr att min uppmaning, om att sluta vara så naivt okritisk om hur Svanen sköter sina åtaganden, var helt befogad. För att rädda miljömärkningen krävs en rejäl översyn och reform. Om Naturskyddsföreningen tror att man hjälper Svanen genom att sopa dess brister under mattan istället för att ställa krav, så har man snarare gjort miljömärkningen en björntjänst.

Eva svarade att föreningen kommer att ta ställning när frågan kommer. Jag anser att jag just har ställt frågan och nu i ett skarpare ljus än förra gången. Låt mig därför omformulera den direkta frågan så här:

Jag framför här allvarliga synpunkter. Om Svanens brister beror mer på korruption än brister i nordisk samsyn och förståelse, bör inte hela styrelsen utreda och behandla frågan om deltagande nu?

Magnus Hedenmark

Insikten om ohållbar kemikaliepolitik når kommissionen?

Att nyfödda bebisar innehåller en cocktail av industrikemikalier är inte förvånande. Det är inte första gången man konstaterar att den mest känsliga delen av människans livscykel exponeras för vetenskapligt misstänkta hormonstörande ämnen. Det borde ha lett till arga upplopp och protester världen över, för länge sen. Anledningen varför reaktionerna är så lama, är väl att problematiken är för obegriplig. Experterna tjafsar, myndigheterna lägger huvudet på sned och politikerna vet inte vilket ben de ska stå på.

Visserligen har EU genomgått "århundradets kemikaliereform", men den kan ändå inte matcha den sanslöst skenande kemikalieindustrin.

Naturligtvis kan man inte sitta i en sandlåda, och tro att man ska kunna väga, mäta och utvärdera varje sandkorn för sig, innan man bestämmer sig om sandlådans innehåll är bra för barnen. Det som är nytt med denna rapport är att den är beställd av DG Environment, och att man har äntligen insett det hopplösa i att fortsätta som förut. Jag hoppas att man nu går ett steg vidare och föreslår "default actions", dvs förbjuder fortsatt tillverkning av de ämnen som hittas överallt, dvs POPs. Ämnen som hittas generellt i bebisar, djur, livsmedel osv har ju bevisligen sådana egenskaper som vi via omvägen över tester på vPvB försöker beskriva. När det vi letar efter syns i verkligheten, verkar det ju bara fånigt att man måste verifiera samma sak på kartan.

Johnson & Johnson vill tvinga på sjukvården triclosan

Jämtland läns landsting sa nej till suturer som behandlats med triclosan, såklart. Vad ska man överhuvudtaget ha antibakteriella suturer till, som dessutom förgiftar patienten med ett miljögift? Normalt så förebygger man infektioner med god hygien, inte miljögifter. Triclosan är kontroveriellt och har tidigare debatterats som tillsats i tandkräm för att motverka tandlossning. Baksidan är att man hittar det i reningsverkens rötslam och i kvinnors bröstmjölk, samtidigt som det har en kemisk struktur som är närbesläktad med DDT och PCB. Det finns studier som visar på hormonstörande egenskaper.
Det är ett självklart utfasningsämne som alla progressiva upphandlare ser till att få bort, för att leva upp till Sveriges miljömål och övergripande lagstiftning.

Men J&J nöjer sig inte med ett nej ska ni veta. Länsrätten gav visserligen landstinget rätt, men Kammarrätten överprövade och gav J&J rätten att tvinga på patienterna triclosan. Landstinget har inte lyckats bevisa att triclosan utgör en risk, eftersom det är så lite i varje produkt. Jisses, undrar vad mer man kommer att bli påtvingad som patient om man inte lyckas bevisa risken? Bara man tar lite av allting i varje produkt så går det tydligen bra. Lite kvicksilver, lite kadmium, lite bisfenol A, lite ftalater, lite PFOS, bromerade flamskyddsmedel. Vad vi ska ha det till spelar ingen roll, bara det är lite. Bakläxa till Kammarrätten. Varning för Johnson & Johnson.

När ska lära oss ta helhetsgreppet om bromerade flamskyddsmedel?

"Guilt by association" är normalt ett begrepp som indikerar fel beteende. Men då gäller det människor. För kemikalier vore det dock helt rätt. På min tid som kampanjledare (SNF) mot bromerade flamskyddsmedel så förespråkade vi ett generellt förbud mot alla 70 bromerade flamskyddsmedel, just av den anledningen vi ser nu: Förbjuder vi bara några stycken som debatteras vartannat år, så dyker ju andra liknande substanser upp. På min tid hade jag ingen susning om TBECH, men det är alltså bara ett i arsenalen av bromerade flamskyddsmedel som kemiindustrin plockar fram när vi förbjuder några bromerade difenyletrar.

Kom ihåg att det inte bara är vi miljömuppar som hävdar förbud mot samtliga bromerade flamskyddsmedel, räddningsverket har sagt att de inte ens behövs. Känns rätt onödigt att utsätta folk för prostatacancer då, eller hur?

Professor vilse i kemikaliesoppan

Toxikologins fader, Paracelsus, gjorde onekligen ett stort avtryck på många av dagens toxikologer, s.k. giftexperter. Så stort var avtrycket, att man har svårt att inse att nya insikter nu ersätter Paracelsus förenklade bild som beskrev riskbegreppet som enbart en fråga om dos. Paracelsus var verksam under 1500-talet! Under Paracelsus tid fanns inga industriellt producerade kemikalier som systematiskt ökade i koncentration i biosfären, varav vissa med förmågan att interagera med kroppens hormonella system. Under 1900-talets sista decenium har vi kunnat sammanfatta en ny bild av kemiska risker där tajming har en mer avgörande roll än dos vad gäller påvisbara effekter av kemikalieexponering. Bromerade flamskyddsmedel är ett exempel på miljögifter som ger s.k. seneffekter, där försöksdjur som exponerats för de bromerade flamskyddsmedlen i livets startskede visats få minnesstörningar och inlärningsproblem först i vuxen ålder.

Professor Robert Nilsson tycks tillhöra den skara av toxikologer som inte bara klamrar sig fast vid gammal kunskap, utan dessutom tar öppet avstånd från såväl tvärvetenskapliga hållbarhetsbegrepp som försiktighetsprincipen. Nilsson har tidigare beklagat sig över de "gröna talibanerna" inför den amerikanska och reaktionära tankesmedjan Cato. Må vara att vi måste acceptera att bäst-före datum passerat för många vetenskapliga titlar, men när de dessutom används som kontra-produktiva redskap för att sprida ett rigor mortis bland tvehågsna beslutsfattare i en för mänskligheten redan kritisk situation, får vi inte längre tiga.

På DN finns t.ex. Kjellander, som okritiskt applåderar och tar till sig alla argument som häcklar politikens tafatta försök att trots allt avgifta samhällets flöden och processer. Det är inte alltid logiskt, men politikens villkor är som de är men slutmålet för kvicksilver, bly och andra miljögifter är att de ska försvinna helt från samhällsprocessen. Sorry, men det finns inga slutna system. Inte ens vad gäller hanering av kristall. Nilsson är tyvärr långt ifrån ensam i sin syn på toxikologi, vetenskap och försiktighetsprincip, men ett större problem är de okritiska påhejarna som hellre njuter av förvirrade debatter än att ta ansvar för de insikter som faktiskt existerar. Kjellander har ett intresse av att torgföra kärnkraften och pusslar listigt in Nilssons artikel för sina syften. Det allra största problemet är dock tystnaden från miljögiftsforskare och toxikologer. Varför är de så tysta? Är det bara när det gäller att fiska forskningsanslag som det är värt att hålla i pennan, så har deras forskning inte större värde än avlatshandel.

Datorer återvinns ju inte!

Vi har en officiell bild av ett fungerande producentansvar, och litar på att våra datorer tas om hand. Att så inte är fallet visade SvD med all sin krassa tydlighet i söndags (1/3 -09). Man hittade t.ex. datorer från Stockholm stad. Hur i h-e hamnade dom i Ghana?
Har någon tredjepart följt upp och kontrollerat detta producentansvar någon gång? Vem har tillsynen? Ibland undrar jag om våra politiker/myndigheter inte är lite väl naiva? Det är äckliga och deprimerande bilder från datorindustrins smutsiga bakgård. Som vanligt är det barnen som betalar priset. Att PVC-kablar bidrar till spridningen av dioxin kan vi nu dock konstatera. Varför skulle marken annars vara dioxinförorenad?

Jag har träffat IT-tillverkare som anser att vi inte behöver bry oss om vad datorer innehåller, eftersom dessa numera tas om hand. HA!- dagens dubbelfel. Nej, för att kunna få en fungerande återvinning så måste naturligtvis kretsloppet avgiftas, och om det inte återvinns så måste det avgiftas ändå.
Dessutom bör inte producenterna få gömma sig i dunkla insamlings-kollektiv. Allas ansvar = ingens ansvar. Det måste införas pant och andra tydliga styrmekanismer tills Ghana och andra dumpningsplatser blir avgiftade.

Betala för giftfri sjukvård?

Jag brukar jobba en del med upphandling och inköp av medicinska sjukvårdsartiklar. Det handlar för det mesta om att få sjukvården att handla giftfria påsar, slangar och handskar som inte är gjorda av billig PVC. Dessa läcker kemikalier till patienterna, och oftast är det en kemikalie som betecknas DEHP och har gett krympta testiklar och nedsatt fertilitet i djurförsök. Inte så trevligt, men de flesta är väl lyckligt omedvetna om det.
Nu är det ju lite speciellt med sjukvårdens kunder, att de sitter i ganska dålig förhandlingssits. Dels för att patienter i allmänhet varken befinner sig i "fighting-mode" eller har någon sakkunskap, och dels är det ju landstinget som gör inköpen med våra skattemedel.
Låter rätt förnuftigt att ha någon som man litar på, som tar hand om ens intressen, när man ligger halvt uträknad med en landstingssymbol på bröstet. Lanstinget har dock sin budget att tänka på också, inte bara patienterna förstås.
Men, om man frågade t.ex. mig så skulle jag gladeligen hosta upp mellanskillnaden för att bli behandlad med de giftfria plastslangarna. Kanske skulle fler också tänka som mig? Jag kan tänka mig att alla de som betalar extra för privat sjukvård, gärna skulle lägga in en extra peng för tilläggstjänsten "Giftfri sjukvård+". Eller, precis som när man ska hyra en bil. Då kommer alla självriskreduceringar och annat som man inte vågar tacka nej till. Varför kan man inte ställa frågan när man lämnar in patientbrickan: Ska vi lägga på en hundring för en giftfri behandling?

Bomben har släppts - The SIN list

Var med på Chemsecs konferens i Bryssel igår när SIN list släpptes. En smockfull tillställning på 160 deltagare. SIN list innehåller 267 ämnen som har motiverats och valts ut på kommissionens egna kriterier. Av dessa har 30 visserligen valts ut på tämligen vaga kriterier, men fortfarande kommissionens.
Vad har då myndigheten ECHA levererat under tiden? Jo 16 ämnen.
Hela lanseringen av REACH har försenats med kemiindustrins goda minne. Kan det vara så att samma industri är tämligen nöjd med att bromsa kommissionen och ECHA med "analysis by paralysis"? Det kan visa sig vara en dumdristig strategi. För om inte Muhammed kommer till berget, så....Nu tar istället miljöorganisationerna initiativet och lierar sig med nedströmsanvändarna av kemikalier. Och si, det blev kärlek direkt. Äntligen en lista att planera och jobba efter säger H&M, Sara Lee, Skanska, Dell m.fl. Och trovärdig är den också.
CEFIC (kemiindustrin) fanns förstås på plats och hördes inte så mycket - i rummet. Istället pratades det hejvilt i mobilerna i pauserna och mejlades från laptopparna. Det här var inte bra, uj uj. Nu tar man avstånd från SINlist förstås, men utan något annat att komma med. Vad ska man säga? Vår lista på 16 kemikalier har högre värde för marknaden??

Men visst jag förstår att man inte vill hänga ut sina födkrokar: triclosan, bisphenol A, DINP, PFOA, tributyltenn, nonylfenol och andra "trevligheter". Men då får någon annan göra det. Synd bara att man får betala skatt till de som inte gör det.

Bisfenol A; några reflektioner från artikel i SvD

En kemikalie som kan läcka från nappflaskor och kan ge upphov till hormonstörningar. Två stycken "kan" borde inte göra något miljölarm? Vi kan först konstatera att varken vetenskap eller demokrati gäller när risker bedöms. Störst och starkast får igenom sina ekonomiska intressen. Bisfenol A är en högvolymkemikalie som representerar stora ekonomiska intressen och är därmed garanterad att slippa bevisbördan. Återigen blir dessutom myndigheterna provocerade att förringa och försvara dagens hållning. Återigen med den absurda hänvisningen till vetenskaplig osäkerhet. Man lutar sig mot ett gränsvärde som ändå inte står för något. Hormonstörande substanser, som bl.a. bisfenol A, har i princip inga säkra gränsvärden. En frisk mot-röst kommer dock från KemI`s Sten Flodström, men några beslut som konsekvens av detta ser vi inte röken av.
Precis som med ftalater, bromerade flamskyddsmedel och andra s.k. moderna miljögifter så har diskussionen trots allt ändå pågått i decennier innan några avgörande inskränkningar görs. Bisfenol A är en nygammal nyhet som åker upp i medieskenet när nya studier bekräftar det andra redan har misstänkt, fast varje gång så skärps sambanden.
Mönstret går igen. Fipplandet med med industrisponsrade men lågkvalitativa rapporter som får en gräddfil i EUs riskbedömningar fortsätter.
Varför tar man inte temporära inskränkningar i väntan på säkrare data, istället för att krampaktigt hålla fast vid status quo? Förbjud nappflaskorna NU, det finns ju andra nappflaskor. Kom igen-jag blir tokig.

Livsmedelsverket förstår inte försiktighetsprincipen

I SvD kunde v i början av augusti läsa om att fet fisk inte bara kan vara problem för fertila kvinnor, utan även män. Att fet fisk innehåller miljögifter, bl.a. högpotenta dioxiner är ingen nyhet. Att genom kostråd få fertila kvinnor att avstå från fet fisk är en enkel och billig åtgärd. Det kan inte vara en överraskning att dioxiner kan vara ett problem för en större målgrupp, eftersom ingen vet helt hur dioxiner och andra hormonstörande gifter slår i det biologiska systemet.

Försiktighetsprincipen handlar om konsten att ta rimliga försiktighetsmått i avvaktan på säkrare vetenskapliga data. När mer säkra data kommit in kan man antingen backa från den tidigare positionen eller förstärka den, beroende på vilken riktning de pekar åt.

Livsmedelsverket gör dock samma kardinalfel som myndighetstraditionen tyvärr bjuder: Man gör inget alls i avvaktan på säkrare data! En vanlig ryggmärgsreflex hos tveksamma beslutsfattare, men förtjänar inget förtroende hos den befolkning man är satt att skydda.

Istället borde ju livsmedelsverket genast utöka kostrådet att omfatta hela befolkningen, tills säkrare data kommit. Alltså en annan slutsats av samma skäl: osäkerhet. Men är inte detta mer logiskt? Framförallt med tanken på vad kostrådet kostar - inte särskilt mycket.
Vem ska ändra på denna principiellt felaktiga hållning hos våra myndigheter?