Hållbarhetsfrågan har blivit så het så ingen längre kan undvika den. Samtidigt framstår den som ytligt sett som en bipolär företeelse: Försvara Greta, återvinna mer, äta mindre kött, begära mer förnybart, ta bort alla gifter, köp miljömärkt, osv. Det verkar ju rätt lätt. Man kan köra på rätt friskt med tre-ords-meningar i sociala medier och få hur många ”likes” och hurrarop som helst. Men vi fastnar lätt där, för annars blir det mer komplext och om du vill nyansera påståenden med ”ja, kanske det, men..” så riskerar du tappa alla vänner. Och vänner måste vi ha, eller hur? Det är väl det som kallas populism antar jag? Den som inte är med oss, är emot oss.
Det här är en direkt farlig och kontraproduktiv företeelse. Att rädda världen innebär att förändra systemen i botten, och då menar jag inte att moralisera över konsumenternas val. Det är alldeles för lättköpt och enkelt att gnälla över människors oförmåga att se längre än näsan räcker. När vi saknar ideer i trängda lägen så blir det lätt tunnelseende och tävling i att lägga skulden på någon annan. Alla val går oftast ut på att skapa ”mindre dåliga” men kortsiktiga lösningar istället för att skapa bra lösningar som istället utmanar hela kulturen och systemen.
Istället för att ifrågasätta petroleumindustrins legitimitet, så jagar vi småtjuvarna. Istället för att sätta press på hela kemiindustrin och köttindustrin som ligger bakom jordbrukets industrialisering och skapandet av bekämpningsmedelsberoende monokulturer, så kör vi med uttryck som bondeskam driver på utvecklingen av ännu mer besprutade men ”klimatvänliga grödor” från monokulturerna. Vi tror att vi kan styra utvecklingen med data från LCAer, därför att de med siffror gör vår tillvaro enkel för att ta snabba beslut. LCAer är dock ofta begränsade i sin användbarhet för bra beslut.
När jag försiktigt påpekar att det finns en konflikt mellan ekologisk odling och totala frånvaron av djur i jordbruket, så ser jag ofta en trötthet som uppstår när någon hamnar i dilemman. Lösningen ligger istället i att stimulera fungerande och integrerade jordbruk som är anpassade till de lokala förutsättningarna. Där finns ingen storskalig köttindustri, men väl grödor som är mindre beroende av konstgödsel och bekämpningsmedel. Budskapet borde istället vara att BARA handla dyrt närproducerat naturbeteskött. Eftersom det är så dyrt, så blir det rätt-nämligen att vi äter mer vegetariskt som samtidigt är ekologiskt. Därför ska vi inte säga ”ät vegetariskt”, det är missvisande, utan ät ekologiskt/närproducerat. Jag talar här inte om de ekologiska regelverken eller certifieringarna utan om de ekologiska principerna.
Exemplet ovan om missvisande narrativ om livsmedel är bara ett exempel på ett hållbarhets-Sverige som inte orkar ända fram. Jag kan dra liknade exempel om återvinning av plaster, biobränslen, klimatkompensation, giftfritt osv. För att styra besluten rätt så behövs en förståelse för hur man kan hantera komplexa system. Ja, det är jobbigt och krävs en del ifrågasättanden och slakt av heliga kor, men framförallt kunskap i systemvillkoren och kompetens i att leda processer rätt. Men att bara skicka en massa okritiska likes i sociala medier kommer inte att rädda världen. Det ger oss bara en mysig känsla av värdegemenskap när skutan sjunker. Låt oss ta oss modet att våga sticka ut från flocken år 2020.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar