Det är dags att skrota begrepp som scope 3!
Hela scope-begreppet utgår från en gammal industritanke om fabriker i Sverige som köper in lite råvaror från ett fåtal leverantörer. Så ser inte världen ut idag.
Minst 75% händer utanför landets gränser med ett helt rotsystem av leverantörskedjor. Att ens försöka behärska den komplexiteten av miljödata är som att sopa E4an med tandborste.
Det är tillräckligt svårt att hålla ordning på ett företags identitet eftersom det kontinuerligt sker korsvis ägande, uppköp, samgående osv. Det företag du bedömde igår är inte samma idag.
Den enda konstanten i den globalistiska röran är produktcyklerna. Delar av dessa köps och säljs av olika företag, men det intressanta ur hållbarhetssynpunkt är vilka produktcykler som ett företag handlar med.
Det som vi kallar för scope 3 består av hela eller delar av produktcykler, även om de kallas värdekedja. Och det enda sättet att påverka produktcyklerna är genom inköpsbesluten. För att underlätta bedömningen av produktcykler, så har det utvecklats certifieringssystem. Vissa är ren greenwash, men andra är faktiskt trovärdiga och driver hållbarhet framåt.
Jag har jobbat en massa år på Svanen, så jag känner till omfattningen på jobb som måste göras för att kunna bedöma en produktcykel. Då pratar vi inte LCA, utan snarare vad som gör skillnad på en bra och en dålig produktcykel. Den som har min erfarenhet skulle nog snabbt överge tanken på att ens försöka få vettiga svar genom att packa ihop världen i scope 3.
När vi skapade Limebook så utgick vi istället från tanken att du blir vad du köper. Jag vet att alla andra tjatar om scope 3, GHG, GRI, taxonomi och CSRD. Men det är bara omständliga sätt och slöseri med värdefull tid som vi skulle kunna använda till omställning på riktigt. Har du modet att ifrågasätta kejsarens kläder, så häng med oss istället.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar