Inspirerad av de tankar som förs fram från "Cradle to cradle", så slår det mig att vi behöver synliggöra de olika förhållningssätten som används för att driva miljöfrågorna framåt. Både Det Naturliga Steget och Cradle to cradle arbetar med absoluta mått, dvs vi jämför oss med en målbild av hur samhället borde se ut och ägnar våra resurser till att nå ända fram.
Det relativa miljöarbetet svarar bara på frågan hur vi ligger till i förhållande till andra, utan att reflektera hur långt det är kvar tills vi är i mål. Ofta så känns det då rätt meningslöst att vara mer än längst fram. Istället för att diskutera hur vi ska komma helt bort från fossila bränslen, så nöjer vi oss med att vara bäst i klassen. Men om klassen som helhet går under för att vi bara diskuterade 30, 40, eller 50% avveckling, så ser vi inte det. Som att vara förstaklass passagerare....på Titanic. Vi konstaterar att Sverige är bäst på mycket, men orkar inte diskutera möjligheterna att verkligen gå i mål.
Den 1 juli ska Cradle to cradle presenteras publikt i Sverige för första gången, i Almedalen. Jag hoppas att fler inser möjligheterna för oss att tänka om och vända på den finsiella och ekologiska krisen då. Sverige har ju förstås några systemfel som vi måste ta itu med. Sopförbränning kommer inte att passa in i ett kommande kretsloppsamhälle t.ex. Men, ju förr vi suger tag i utmaningarna desto större möjligheter har vi att vinna loppet.
Vår konkurrens bygger idag på doping. Vi dopar våra varor med metaller, bromerade flamskyddsmedel, tennorganiska föreningar, fluorimpregnering, PVC m.m. för att vinna slaget om kunderna. Doping är osunt förr all idrott och är förstås osunt för marknadsekonomier också. Men slutar vi dopa varorna, så har de i alla fall en möjlighet att kunna återvinnas till 100%. I sådana fall uppstår inget avfall heller och frågan är om det inte blir lönsammare i det långa loppet.
