Kina var skurken i COP 15?

En mycket intressant artikel i The Guardian av Mark Lynas. Kina utnyttjar skuldbeläggningen av den rika världen, och spelade under täcket i Köpenhamn. Kopplingen mellan billigt kol och tillväxt prioriteras högre än allt annat. Man vill inte ens att Tyskland, Australien eller USA gör egna åtaganden som riskerar öka trycket på Kina.

Det känns verkligen som det är dags för NGOerna att nyansera sin bild av "skurknationer vs fattiga offer". Annars legaliserar man bara dåligt beteende från nationer som Kina och Indien, och det vore en björntjänst mot alla jordens invånare.

Överhuvudtaget borde vi alla ha lärt oss läxan, och sluta dela in världen i skurkar och offer. Oavsett om det rör sig om klimat, feminism, våld, krig osv. Då handlar det inte längre om skuld, utan snarare att se beteenden, vara konstruktiv och söka möjligheterna. Orkar vi det, så finns det goda chanser att överleva.

När ska lära oss ta helhetsgreppet om bromerade flamskyddsmedel?

"Guilt by association" är normalt ett begrepp som indikerar fel beteende. Men då gäller det människor. För kemikalier vore det dock helt rätt. På min tid som kampanjledare (SNF) mot bromerade flamskyddsmedel så förespråkade vi ett generellt förbud mot alla 70 bromerade flamskyddsmedel, just av den anledningen vi ser nu: Förbjuder vi bara några stycken som debatteras vartannat år, så dyker ju andra liknande substanser upp. På min tid hade jag ingen susning om TBECH, men det är alltså bara ett i arsenalen av bromerade flamskyddsmedel som kemiindustrin plockar fram när vi förbjuder några bromerade difenyletrar.

Kom ihåg att det inte bara är vi miljömuppar som hävdar förbud mot samtliga bromerade flamskyddsmedel, räddningsverket har sagt att de inte ens behövs. Känns rätt onödigt att utsätta folk för prostatacancer då, eller hur?

SLU-professorer ute på hal is!

Under sommaren har den ekologiska odlingen kritiserats kraftigt av professorer med självaste SLU som bas. Se SvD Brännpunkt 090712 och 090727. Måhända ska det inte vara titulaturen, utan argumentationen som ska ge ordet dess makt och glans. Saknas dock insikt om förekommande trångsynthet och bristande integritet på institutionerna, är det förstås lätt att bli så förblindad av de vetenskapliga etiketterna att man glömmer kolla innehållet. För mig är det ovetenskapligt att ta avstånd från discipliner, som ekologiskt lantbruk, utan att man ens förstår vad diskussionen går ut på. Om vi ska diskutera valet av odlingsform i förhållande till de förutsättningar som bör gälla för att ett hållbart samhälle ska uppnås, så måste vi vara eniga om att valet av produktionsform ska bygga på stabila och cirkulära flöden av näringsämnen, utan att systematiskt undergräva andra ekosystem eller systematiskt låta insatsmedel från konstgödning eller bekämpningsmedel öka i biosfären.
SLU-professorerna visar att de bara ser träden, men inte skogen. Avkastning från jordplättarna är det centrala, inte frågan om vilka förutsättningar som ska gälla för att avkastningen måste styras så att den kan ligga på samma nivå i generation efter generation efter generation….
Det blir pinsamt tydligt när man beskriver industrijordbrukets produkter som mer ”klimatvänliga” för att de binder mer koldioxid. Det är ju fullständigt irrelevant då jordbruksprodukter inte per definition utgör några koldioxidfällor, utan omsätts lika i kolets kretslopp oavsett odlingsform. Likaså går det inte att jämföra en grödas energieffektivitet med energikvaliteten som går förlorad när konstgödsel framställs. En gröda drivs som bekant av solljuset, en energikvalitet som det inte finns anledning att hushålla med eftersom ljusflödet till jorden ger oss 10.000 ggr mer energi än vad vi förbrukar i dagsläget. Nästan lika pinsam är slutsatsen om att påvisbara rester av bekämpningsmedel i vattendrag eller övriga naturen skulle vara ofarlig. Det bygger på antagandet om att dagens analysmetoder och toxikologiska kunskap skulle vara heltäckande, vilket visar på en total brist på ödmjukhet inför den okunskap som gäller och kommer att gälla inom överskådlig tid vad gäller kemiska effekter på jordens livsformer. Forskningen om hormonstörande kemikalier och multiexponeringen av flera olika kemikalier har t.ex. snarare ökat osäkerheten kring riskbedömningarna.
Det sorgliga är att SLU-professorena inte tycks ha någon egen idé om vad ett hållbart samhälle är, bara att strypa anslagen till ekologisk odling. Frågan är om det inte vore bättre att strypa anslagen till SLU, i alla fall den uppenbart kontraproduktiva grenen av psuedovetenskaplig gnällforskning.

Magnus Hedenmark, ekotoxikolog och grundare till tankesmedjan ”Vagga till vagga”.

Skilj på det relativa och absoluta miljöarbetet

Inspirerad av de tankar som förs fram från "Cradle to cradle", så slår det mig att vi behöver synliggöra de olika förhållningssätten som används för att driva miljöfrågorna framåt. Både Det Naturliga Steget och Cradle to cradle arbetar med absoluta mått, dvs vi jämför oss med en målbild av hur samhället borde se ut och ägnar våra resurser till att nå ända fram.

Det relativa miljöarbetet svarar bara på frågan hur vi ligger till i förhållande till andra, utan att reflektera hur långt det är kvar tills vi är i mål. Ofta så känns det då rätt meningslöst att vara mer än längst fram. Istället för att diskutera hur vi ska komma helt bort från fossila bränslen, så nöjer vi oss med att vara bäst i klassen. Men om klassen som helhet går under för att vi bara diskuterade 30, 40, eller 50% avveckling, så ser vi inte det. Som att vara förstaklass passagerare....på Titanic. Vi konstaterar att Sverige är bäst på mycket, men orkar inte diskutera möjligheterna att verkligen gå i mål.

Den 1 juli ska Cradle to cradle presenteras publikt i Sverige för första gången, i Almedalen. Jag hoppas att fler inser möjligheterna för oss att tänka om och vända på den finsiella och ekologiska krisen då. Sverige har ju förstås några systemfel som vi måste ta itu med. Sopförbränning kommer inte att passa in i ett kommande kretsloppsamhälle t.ex. Men, ju förr vi suger tag i utmaningarna desto större möjligheter har vi att vinna loppet.

Vår konkurrens bygger idag på doping. Vi dopar våra varor med metaller, bromerade flamskyddsmedel, tennorganiska föreningar, fluorimpregnering, PVC m.m. för att vinna slaget om kunderna. Doping är osunt förr all idrott och är förstås osunt för marknadsekonomier också. Men slutar vi dopa varorna, så har de i alla fall en möjlighet att kunna återvinnas till 100%. I sådana fall uppstår inget avfall heller och frågan är om det inte blir lönsammare i det långa loppet.

Mer skatt -mindre frustration

Så som det trixas, fixas och hycklas i korridorerna. Vi frusteras över vägverkets korrupte generaldirektör i uppdrag granskning. Vi blir uppgivna över Lövins beskrivning av politiken bakom utfiskningen i haven i boken Tyst Hav. Företagen ökar på sin CSR-retorik, men mer än hälften är bara floskler.

Nyckelfrasen återges dock bäst av Lövin: Allmänhetens tragedi, där sensmoralen är "om inte jag gör det, gör någon annan det". Det råder en plundringsvåg i regnskogar och oljefält, och alla som inte är med anses som loosers. Vem vill vara looser? D.v.s. rent krasst så har vi inte tillräckligt utvecklad moral i samhället, för att vi skulle mäkta med ett större ansvar för planeten. Men, varför sitta och reta sig på makthavare, företag och inskränkta medborgare? Gör det istället lönsamt att ta ansvar. Morot och piska! Skatter och återbäring.

Sätt en global skatt på all olja som tas upp redan vid oljeborrtornet istället för att komplicera tillvaron med internationella avtal, spartips och utsläppsrätter? Det vi betalar mer av, konsumerar vi mindre av. Om oljan blir mycket dyrare så lönar det sig inte att fiska ut haven, eller transportera prylar tvärs över jordklotet. Problemet är förstås svårigheten att införa en global skatt, men vägen dit borde kunna lösas genom överenskommelser av höga importtullar mot olja. Den andra haken är att få bort alla skadliga subventioner, men här gäller det att hålla särintressena på mattan. Men vill man, så går det. Det behövs inga tekniska under, bara lite organisation.

Genialt, Greenpeace

Som medlem i Greenpeace actionsupport får man ibland hem små intensiva rapporter om diverse aktioner. De spektakulära inslagen från 70- och 80-talen har dock minskat kraftigt och ibland kan man fundera över om vissa aktioner har varit så genomtänkta trots allt. GMO-protesten mot COOP kändes t.ex inte riktigt klockren.

Igår damp det i alla fall ned ett nytt blad. Denna gång om överfiskning. Nu blev jag riktigt imponerad. För att förhindra bottentrålning i Natura 2000-klassade områden hade man sänkt ner stora stenblock. Och, för att föra hedern i hamn, så varnade man förstås trålarna. För syftet är ju inte att förstöra, utan att skydda något som beslutsfattarna inte lyckas med.

Detta är kreativt, handlingskraftigt och moraliskt genomtänkt. För första gången på länge tänker jag skicka in några hundringar extra, för detta måste uppmuntras.

Cradle to cradle

Kände äntligen en respons på Einsteins berömda citat: "Det behövs ett nytt sätt att tänka för att lösa de problem vi skapat med de gamla sättet att tänka". Platsen var Köpenhamn, måndagen den 29e september på ett välfyllt seminarium.

Cradle to cradle (C2C), är ett varumärke, en titel på en bok och ett koncept för hållbar design. Det inbegriper såväl grön kemi som systemvillkoren, men det som främst karaktäriserar begreppet är en offensiv grön teknikoptimism, s.k. greenovation. En av de två författarna/upphovsmännen; Michael Braungart föreläste. Michael B är tysk kemist. Den andre författaren heter William McDonough och är amerikansk arkitekt. Danmarks miljöminister Connie Hedegaard inledde seminariet. .

Michael Braungart har lång erfarenhet av miljödebatten, men tar avstånd från den gängse inställningen om att hållbarhet kopplas till begrepp som undvika, minska, minimera, begränsa osv. Han argumenterade genomtänkt och underhållande om varför sådana begrepp är både missvisande och kontraproduktiva. Likaså kritiserade han begreppet ”ekoeffektivitet”. Att arbeta med sådana begrepp innebär bara biz as usual men att gå saktare mot ohållbarhet i kombination med att betrakta mänskligheten som ett problem.

Det handlar istället om att producera kvalitet, där kvalitetsbegreppet utesluter hälso- och miljöfarlighet. En leksak som innehåller ftalater är därför av oacceptabel kvalitet. HB kommenterade för övrigt Europas förbud mot mjukgörare i leksaker som lamt, eftersom det fanns betydligt värre exponering från PVC-tapeter.

Att vara många individer på en planet innebär inte ohållbarhet om samhället är rätt designat, med hänvisning till myrsamhällen som är storkonsumenter av naturresurser men är hållbara genom att de återför näringen i ett slutet kretslopp. ”We are not too many, we are too stupid” var hans kritiska kommentar till Al Gores uttalande om befolkningsökningen som det största problemet. Al Gore ansågs också vara alltför vag i sina visioner. Att använda lågenergilampor och tvätta i låga temperaturer speglar knappast det paradigmskifte som krävs i nuläget.

Det handlar om planering av all produktion, därför är det en designfråga. Planering av produktens återvinning eller nedbrytning till näringsämnen ska ingå när man designar produktens hela livscykel. En produkts material ska i princip bara bestå av ”technical nutrients” eller ”biological nutrients”. Cradle to cradle är en replik på ”cradle to grave”. Avfall ska inte uppstå, och en återvinning får inte bygga på ”downgrading” alltså återvinnas till produkter med lägre värde. Därför hålls materialet rent från förorenande tillsatser. Avfallet blir likställt med en ren och nyttig råvara och uppstår därför i princip aldrig i egenskapen avfall.

En producent av stolar (Steelcase) pratade om sitt arbete med Cradle to cradle. Man hade certifierats av C2C, vilket innebar att man i princip hade kartlagt alla sina ingående kemikalier och material. Ett tidskrävande arbete förstås. Det behövs ett samarbetande nätverk av rätt partners för leverans av råvaror, demontering och återvinning. Waste management ska vara liktydigt med nutrient management. ”We don´t know how the future looks like, but we know what it´s made of”.

Äntligen kan miljöfrågan rocka....

Bomben har släppts - The SIN list

Var med på Chemsecs konferens i Bryssel igår när SIN list släpptes. En smockfull tillställning på 160 deltagare. SIN list innehåller 267 ämnen som har motiverats och valts ut på kommissionens egna kriterier. Av dessa har 30 visserligen valts ut på tämligen vaga kriterier, men fortfarande kommissionens.
Vad har då myndigheten ECHA levererat under tiden? Jo 16 ämnen.
Hela lanseringen av REACH har försenats med kemiindustrins goda minne. Kan det vara så att samma industri är tämligen nöjd med att bromsa kommissionen och ECHA med "analysis by paralysis"? Det kan visa sig vara en dumdristig strategi. För om inte Muhammed kommer till berget, så....Nu tar istället miljöorganisationerna initiativet och lierar sig med nedströmsanvändarna av kemikalier. Och si, det blev kärlek direkt. Äntligen en lista att planera och jobba efter säger H&M, Sara Lee, Skanska, Dell m.fl. Och trovärdig är den också.
CEFIC (kemiindustrin) fanns förstås på plats och hördes inte så mycket - i rummet. Istället pratades det hejvilt i mobilerna i pauserna och mejlades från laptopparna. Det här var inte bra, uj uj. Nu tar man avstånd från SINlist förstås, men utan något annat att komma med. Vad ska man säga? Vår lista på 16 kemikalier har högre värde för marknaden??

Men visst jag förstår att man inte vill hänga ut sina födkrokar: triclosan, bisphenol A, DINP, PFOA, tributyltenn, nonylfenol och andra "trevligheter". Men då får någon annan göra det. Synd bara att man får betala skatt till de som inte gör det.

Livsmedelsverket förstår inte försiktighetsprincipen

I SvD kunde v i början av augusti läsa om att fet fisk inte bara kan vara problem för fertila kvinnor, utan även män. Att fet fisk innehåller miljögifter, bl.a. högpotenta dioxiner är ingen nyhet. Att genom kostråd få fertila kvinnor att avstå från fet fisk är en enkel och billig åtgärd. Det kan inte vara en överraskning att dioxiner kan vara ett problem för en större målgrupp, eftersom ingen vet helt hur dioxiner och andra hormonstörande gifter slår i det biologiska systemet.

Försiktighetsprincipen handlar om konsten att ta rimliga försiktighetsmått i avvaktan på säkrare vetenskapliga data. När mer säkra data kommit in kan man antingen backa från den tidigare positionen eller förstärka den, beroende på vilken riktning de pekar åt.

Livsmedelsverket gör dock samma kardinalfel som myndighetstraditionen tyvärr bjuder: Man gör inget alls i avvaktan på säkrare data! En vanlig ryggmärgsreflex hos tveksamma beslutsfattare, men förtjänar inget förtroende hos den befolkning man är satt att skydda.

Istället borde ju livsmedelsverket genast utöka kostrådet att omfatta hela befolkningen, tills säkrare data kommit. Alltså en annan slutsats av samma skäl: osäkerhet. Men är inte detta mer logiskt? Framförallt med tanken på vad kostrådet kostar - inte särskilt mycket.
Vem ska ändra på denna principiellt felaktiga hållning hos våra myndigheter?

Klimatskatt för fastigheter finns redan..i USA

Så lustigt att debattartikeln, om att omvandla fastighetsskatten till klimatskatt, dök upp precis när jag kom hem från USA. Där finns redan en standard, LEED, som fastighetsägaren kan certifiera sin byggnad efter. Ett godkänt certifikat innebär ofta miljonbelopp mindre i skatt. Detta system finns i alla fall i Californien, Nevada och Arizona men har redan en kraftigt styrande effekt. Det var bl.a. anledningen till att jag var inbjuden för att prata om miljömärkning och andra sätt att göra vinster på ett bra miljöarbete.

Jag tycker bara att det är lite synd att vi inte ser att vi ibland kan hämta goda exmpel från USA istället för att uppfinna hjulet på nytt. Varför inte studera LEED och se om vi inte kan kopiera konceptet? USA må betraktas som en miljöskurk i många sammanhang, men det ska inte hindra oss från att plocka de goda idéerna.