Konsten att få ihop miljöreklam, miljöledningssystem och CSRD i samma paket!

 

Miljöbyråkratin har kontinuerligt ökat sedan mitten på 90-talet. Det gäller oavsett om vi talar om tvingande eller frivilliga regelverk. Orsaken är förstås att behovet av åtgärder ökar drastiskt från samhällets sida, men att ytterst få behärskar den komplexiteten som begreppet hållbarhet innebär.

Problemet med miljöbyråkrati uppstår när det uppstår dubbelarbete eller att miljönyttan ifrågasätts genom suboptimeringar (Att sila mygg och svälja kameler).

Vi är dock ett fåtal konsulter, företagsledare och och forskare som arbetar systematiskt och metodiskt (FSSD) för att just kunna garantera att hållbarhetsrbetet blir framgångsrikt med minsta möjliga byråkrati. Nyckeln till framgång är att inte styras av enskilda trender, larm och nya regelverk. Istället går vi till grundorsakerna till problemen och lyckas ofta med några få handgrepp med konsten att slå en drös med flugor i en enda smäll. 

Idag talar man mycket riktigt om polykriser och att spridandet av mikroplaster, ökningen av klimatgaser, utdöendet av arter, miljögifter och en världsekonomi i gungning hänger ihop, dvs att exempelvis spridandet av svårnedbrytbara miljögifter driver även på klimatkrisen och vice versa vilket i sin tur slår mot världsekonomin. Så bra att poletten trillar ned nu, men vi är som sagt en grupp av människor som känt till detta i minst 30 år. 

Naturligtvis går det inte att hantera dessa kriser var och en för sig särskilt när vi vet att företagen idag saknar ekonomiska incitament om billigaste och kortsiktiga lösningar alltid tillåts vinna i upphandlingar. Att i detta läge försöka hantera olika verkligheter parallellt i företagen går inte. Hållbarhet ska inte "balanseras" mot lönsamhet, men om hållbarhet implementeras i affärsmodellen med en långsiktig plan så behövs inte heller någon balans, som i sin tur bara är en indikation på ogenomtänkta målkonflikter.

 Den som inte kan definiera orsakerna till ohållbarhet, kan förstås inte mäta minskad ohållbarhet, dvs framgång i hållbarhet. Det blir lätt en mixed sallad av problem som organisationer förväntas lösa på något oförutsägbart sätt. 

För egen del så har vi (Reprofit et al) utvecklat Limebook för att kunna arbeta så mycket mer kostnadseffektivt och inte bara kunna möta de nya kraven på CSRD, men också kunna peka på vad som behövs göras i nästa steg och göra riktig miljöreklam utan att ifrågasättas av nya tuffa regelverk. Låter det för bra för att vara sant? 

Det bygger på insikten om att hållbarhet är ett annat ord för långsiktig produkt- och affärsutveckling. Då kan vi få allt att hänga ihop och företaget kan kraftsamla mot både lönsamhet och hållbarhet samtidigt.

Sluta jaga menlösa CO2-data. Jaga hellre det som ger upphov till utsläppen.

 Hållbarhet är komplext och jobbigt att hantera, men det finns vetenskapligt publicerade verktyg för att göra det. Men dessvärre är det få som orkar inse detta och letar hellre efter förenklade mått på hållbarhet. Vår jakt efter CO2-data är en falsk illusion om att kunna skapa relevanta mätetal som leder oss till att uppnå Parisavtalet. 1,5 graders uppvärmning är dock redan kört att klara, utan nu gäller åtminstone högst 2 graders uppvärmning. 

Dels handlar inte hållbarhet enbart om klimatet, men inte ens klimatfrågan kan styras av att bara mäta utsläpp. Det är lätt att beräkna direkta utsläpp, men de dominerande utsläppen sker indirekt och längre upp i värdekedjan som ofta är geografiskt belägen i Asien dessutom.

 Mer än hälften av världens utsläpp beror på en linjär utvinning av jungfruliga råvaror, dvs gruvbrytning och liknande. Visionen för en cirkulär ekonomi innebär ju att använda det som redan plockats upp ur jordskorpan, genom eviga produktcykler. 

Istället för att mäta koldioxid vore det då ett tydligare mått att visa hur mycket produkter och råvaror som återbrukas. Den avgörande framgångsfaktorn är då om produkterna redan har designats för att de ingående komponenterna lätt ska kunna separeras. 

Den avgörande omställningsaktiviteten vore därför att skapa en designrevolution och bidra till att skapa incitament för att detta ska ske. Därför är inköpen av cirkulärt designade material det mest effektiva sättet att styra mot en fossilfri framtid och just detta borde väl framgå i en hållbarhetsrapport, eller hur?

Därför finns nu en typ av hållbarhetsrapport som mäter inköpen av återbrukade mobiler, datorer, möbler och liknande. Läs vidare på www.limebook.se

Att spara 47 miljoner ton CO2 + miljarder kubik med färskvatten

Kan mindre tvättande rädda världen? Ja delvis, faktiskt

Det är ingen större uppoffring att spara på var 10e tvätt. Det tror jag de flesta håller med om. Mycket slinker ned i tvättkorgen för att inte ligga någon annanstans. Använda grejer vill man inte hänga tillbaka bland det som är nytvättat. Men sportgrejer som du svettats i kan sköljas av direkt i duschen, kragar kan tvättas med lite tvål o vatten för hand, mycket kan vädras osv. I Sverige så har vi hittills inte varit så motiverade att hålla igen på tvättandet; elen är billig och fossilfri och vatten har vi fram till nyligen haft överskott på.

Men klimatkartan förändras snabbt. Ju mer fossilfri el som frigörs till export, ju bättre för klimatet. Och tillgången på färskvatten är högst osäker både ute i världen som här hemma. Textilproduktionen och omsättningen från "fast fashion" tillhör dessutom en av de största miljöutmaningarna i vår tid. Så därför ville jag räkna om lite och ge en förnyad syn på tvättandet av kläder som en "lågt hängande frukt" som skulle kunna ge ett rejält bidrag till kampen mot klimatförändringarna. 

Metod-allmän

Utgångspunkten har varit att varje tvätt med tvättmaskin förbrukar; direkt el och färskvatten samt indirekt energirelaterad CO2 samt vatten genom att förkorta livslängden på textilierna. Besparingenspotentialen för 10% respektive 50% av den totala miljöpåverkan har redovisats som resultat.

Miljöbelastning från tvättmaskinen

För elförbrukningen av tvätt har jag använt siffran 1kg CO2/kWh. Detta motiveras dels av att den dyraste elen (kolproduktion) sparas in först och att varje besparad kWh innebär därför minskat behov av kolkraft. Det här resonemanget bygger på något som kallas marginalels-effekt och har lanserats av professor Björn Karlsson på Linköpings universitet. Det är heller inte särskilt kontroversiellt för global nivå, där kol och naturgas står för 60% av elproduktionen, samtidigt som den absolut billigaste elproduktionen kommer från sol- och vindkraft. Senaste noteringen var 8 öre/kWh, utan subventioner.

Den totala elförbrukningen från tvättar globalt sett ligger på 51.1 TwH och vattenförbrukningen på 12,3 km³ enligt publicerade data.

Miljöbelastning från textilen

Den totala mängden CO2 och vatten som går åt för att producera textilier ligger på 1,2 GT/år respektive 93 billion m³ enligt New Textiles Economy. Med utgångspunkt från uppgift från RISE så har jag antagit att 35% (konservativt räknat) av textiliernas livslängd förkortas genom tvätten.

Resultat

Only by saving every 10^th wash, the consumers could save 47 Megatons of CO2 and 4.5 billion of cubic metres of fresh water in global scale. And if we could wash half as much it turns out be 235 megatons of CO2 and 22.5 billion of cubic metres of water

Diskussion

Resultatet borde vara en kioskvältare och kan ge stor uppmärksamhet. Det finns dock bra och trovärdig global statistik för ingångsvärdena. Jag har därefter försökt föra logiska resonemang om hur dessa siffror skulle kunna användas för beräkning av textiltvättar. Det bör hålla för en kritisk granskning, bara man tidigt visar transparens. Även HM adresserar att 20% av miljöbelastningen kommer från användarfasen, dvs tvätten.

Det finns ännu fler aspekter och beräkningar, tex användning av tvättmedel och tillverkning av tvättmaskiner, utsläpp av mikroplaster. Men redan den här infon borde räcka för en global kampanj om att hoppa över var 10e tvätt, minst. Vem vill hjälpa mig att dra igång en sådan global kampanj?

Källor

Pakula, Christiane & Stamminger, Rainer. (2010). Electricity and water consumption for laundry washing by washing machine worldwide. Energy Efficiency. 3. 365-382. 10.1007/s12053-009-9072-8. 

Ellen MacArthur Foundation, A new textiles economy: Redesigning fashion’s future,

(2017, http://www.ellenmacarthurfoundation.org/publications).

Personal communication by e-mail with Ann-Charlotte Haning, RISE: 

Från: Anne-Charlotte Hanning  

Datum: 14 oktober 2019 16:11:40 CEST    

Kopia: Magnus Hedenmark  

Ämne: Re: Sv: Livstid på kläder  

   

"Tumregeln är att användning står för ca 60-65% av slitaget, tvätten 25-30% och torktumling ca 5-10%."

Vi har ingen klimatkris - det är en hållbarhetskris!

För en vecka sedan kom jag hem från Saudi-Arabien. Jag och ytterligare tre internationella gästföreläsare från Österrike, UK och USA föreläste på temat "säkerhet i sjukvården". I det begreppet ingick alltså hållbarhet, så som utfasning av PVC, ftalater och bromerade flamskyddsmedel. Så är det med sjukvården: Det handlar om liv och läkaretik. När man inser att botandet kan leda till långsiktig ohälsa innanför eller utanför sjukhusets väggar, för de egna patienterna såväl som för allmänhälsan - så förstår man nödvändigheten att koppla ihop miljöfrågorna med verksamheten.

Att det var just Saudi seminariet hölls i, skänkte förstås en extra dimension till den holistiska synen. Ska villigt erkänna att samtliga vi tre gästföreläsare låg medvetet lågt i början vad gäller klimatfrågorna, 25% av världens olja lär ju hämtas från just detta land. Men våra värdar visade en förvånansvärd öppenhet och villighet att diskutera hela problematiken, inte bara valda delar.

Det är ju inget som hindrar att man kan börja plocka de lågt hängande frukterna såsom utfasning av PVC i sondslangar för nyfödda eller energieffektivisera sjukhusen, skaffa en kostnadseffektiv avfallshantering och sortering av avfallet m.m. Vi diskuterade alternativa transporter för studenterna inom universitetsområden, det var kreativt, upplyftande och kul.

Att förbränningen av de fossila resurserna förr eller senare måste upphöra, det är vi alla ganska rörande överens om. Det behövs en plan som som är tillräckligt smart och attraktiv för alla inblandade, så går det. Men, planen måste utgå från hållbarhet, annars riskerar vi t.ex. att i panik tillåta rovdrift på de förnybara råvarorna. Och nedmonteringen av den biologiska mångfalden är enligt "The Nine Planet Boundaries" ett ännu värre hot än klimatkrisen. Frågan är om det inte vore te.x. en bättre strategi att använda oljan till att skapa material, som inte förbränns i slutändan utan återvinns ständigt?

Kina var skurken i COP 15?

En mycket intressant artikel i The Guardian av Mark Lynas. Kina utnyttjar skuldbeläggningen av den rika världen, och spelade under täcket i Köpenhamn. Kopplingen mellan billigt kol och tillväxt prioriteras högre än allt annat. Man vill inte ens att Tyskland, Australien eller USA gör egna åtaganden som riskerar öka trycket på Kina.

Det känns verkligen som det är dags för NGOerna att nyansera sin bild av "skurknationer vs fattiga offer". Annars legaliserar man bara dåligt beteende från nationer som Kina och Indien, och det vore en björntjänst mot alla jordens invånare.

Överhuvudtaget borde vi alla ha lärt oss läxan, och sluta dela in världen i skurkar och offer. Oavsett om det rör sig om klimat, feminism, våld, krig osv. Då handlar det inte längre om skuld, utan snarare att se beteenden, vara konstruktiv och söka möjligheterna. Orkar vi det, så finns det goda chanser att överleva.

Skilj på det relativa och absoluta miljöarbetet

Inspirerad av de tankar som förs fram från "Cradle to cradle", så slår det mig att vi behöver synliggöra de olika förhållningssätten som används för att driva miljöfrågorna framåt. Både Det Naturliga Steget och Cradle to cradle arbetar med absoluta mått, dvs vi jämför oss med en målbild av hur samhället borde se ut och ägnar våra resurser till att nå ända fram.

Det relativa miljöarbetet svarar bara på frågan hur vi ligger till i förhållande till andra, utan att reflektera hur långt det är kvar tills vi är i mål. Ofta så känns det då rätt meningslöst att vara mer än längst fram. Istället för att diskutera hur vi ska komma helt bort från fossila bränslen, så nöjer vi oss med att vara bäst i klassen. Men om klassen som helhet går under för att vi bara diskuterade 30, 40, eller 50% avveckling, så ser vi inte det. Som att vara förstaklass passagerare....på Titanic. Vi konstaterar att Sverige är bäst på mycket, men orkar inte diskutera möjligheterna att verkligen gå i mål.

Den 1 juli ska Cradle to cradle presenteras publikt i Sverige för första gången, i Almedalen. Jag hoppas att fler inser möjligheterna för oss att tänka om och vända på den finsiella och ekologiska krisen då. Sverige har ju förstås några systemfel som vi måste ta itu med. Sopförbränning kommer inte att passa in i ett kommande kretsloppsamhälle t.ex. Men, ju förr vi suger tag i utmaningarna desto större möjligheter har vi att vinna loppet.

Vår konkurrens bygger idag på doping. Vi dopar våra varor med metaller, bromerade flamskyddsmedel, tennorganiska föreningar, fluorimpregnering, PVC m.m. för att vinna slaget om kunderna. Doping är osunt förr all idrott och är förstås osunt för marknadsekonomier också. Men slutar vi dopa varorna, så har de i alla fall en möjlighet att kunna återvinnas till 100%. I sådana fall uppstår inget avfall heller och frågan är om det inte blir lönsammare i det långa loppet.

Mer skatt -mindre frustration

Så som det trixas, fixas och hycklas i korridorerna. Vi frusteras över vägverkets korrupte generaldirektör i uppdrag granskning. Vi blir uppgivna över Lövins beskrivning av politiken bakom utfiskningen i haven i boken Tyst Hav. Företagen ökar på sin CSR-retorik, men mer än hälften är bara floskler.

Nyckelfrasen återges dock bäst av Lövin: Allmänhetens tragedi, där sensmoralen är "om inte jag gör det, gör någon annan det". Det råder en plundringsvåg i regnskogar och oljefält, och alla som inte är med anses som loosers. Vem vill vara looser? D.v.s. rent krasst så har vi inte tillräckligt utvecklad moral i samhället, för att vi skulle mäkta med ett större ansvar för planeten. Men, varför sitta och reta sig på makthavare, företag och inskränkta medborgare? Gör det istället lönsamt att ta ansvar. Morot och piska! Skatter och återbäring.

Sätt en global skatt på all olja som tas upp redan vid oljeborrtornet istället för att komplicera tillvaron med internationella avtal, spartips och utsläppsrätter? Det vi betalar mer av, konsumerar vi mindre av. Om oljan blir mycket dyrare så lönar det sig inte att fiska ut haven, eller transportera prylar tvärs över jordklotet. Problemet är förstås svårigheten att införa en global skatt, men vägen dit borde kunna lösas genom överenskommelser av höga importtullar mot olja. Den andra haken är att få bort alla skadliga subventioner, men här gäller det att hålla särintressena på mattan. Men vill man, så går det. Det behövs inga tekniska under, bara lite organisation.