lördag 11 februari 2023

När hållbarhetsavdelningen blir en OH-kostnad är vi illa ute

Inom offentlig förvaltning och i organisationer med monopolställning har ofta den s.k osthyvelprincipen varit medicinen för att hålla nere kostnader. Det innebär i praktiken att stabsfunktionen får i uppdrag att föreslå nedskärningar. Problemet är bara att staben aldrig föreslår att de själva ska spara, utan det blir den operativa sidan dvs själva kärnverksamheten som får dra ned.

Ursprungstanken är dock mycket bra och kommer från Japan och kallas LEAN och innebar att ständigt se över verksamhetens kostnader så att fokus blir kvar på kund- och affärsnyttan. Men som en visklek så ändrades tolkningen av LEAN till osthyvelsvarianten. Det är förmodligen det som skett på Nya Karolinska där vårdpersonalen får minskade resurser på bekostnad av de staben, som bestämmer just att vårdpersonalen ska minska. 

Utmaningen för hållbarhetavdelningarna har förstås alltid varit att få mer resurser och då får man lägga lite krut på att motivera sin existens. Det är inte så lätt när vi talar om långsiktiga effekter och försöka koppla ihop affärs-och kundnytta med klimat- och miljöpåverkan. Det resulterar i jakt på hållbarhetstrender där syfte och förväntat resultat kommer i andra hand. Nu är trenden ESG, SBTi, taxonomi, TCFD, CO2- data och CSRD. Trenden med klimatkompensation och SDGer är nog svagt vikande. Men var lugn det kommer fler förkortningar att hålla reda på och om du upplever detta som rörigt och svårbegripligt så är det inte konstigt. 

Ingen vet riktigt vad alla dessa begrepp leder till för affärs- och klimatnytta. Inte ens SBT (science based targets) kan garantera att Parisavtalet uppnås om ens alla företag antog dessa och ingen kan ens garantera att lovade åtgärder genomförs. Det blir lite som svälja dyra näringstillskott att dricka ett glas vatten när man är allvarligt sjuk och inte kommer på något bättre.

Alla s.k. väsentlighetsanalyser landar i stort sett samma slutsatser och miljöutbildningarna genomförs enligt plan. De viktigaste utsläppen sker oftast i Asien där vi gör alla inköp, vi jagar osäkra klimatdata men har ingen susning om vad vi ska göra åt alla dessa data. Cykla och ät mindre kött kanske? Alla blir däremot rörande eniga om att det är bråttom och att detta viktiga arbete måste fortsätta med hjälp av alla dessa förkortningar.

Orsaken till att staben tillåts svälla på Nya Karolinska beror på ett informationsövertag. Styrelsen och ledningsgrupp fattar helt enkelt inte vad staben håller på med och törs heller inte utmana området som de inte behärskar. Nu tycks hållbarhetsavdelningarna hamna i samma stabs-fålla. Ingen kan värdera deras insats, men de tycks ju veta vad som MÅSTE göras eftersom alla andra organisationer tycks vara upptagna av samma fenomen. Jag har absolut inget emot att hållbarhetschefer får stort inflytande, men det ska de ha av rätt anledning.

Finns det andra sätt då? Ja visst, men då krävs det att ledningen börjar ställa rätt krav på sina hållbarhetschefer. Var borde vi befinna oss om 10 år? Vad är planen? Vad ger mest miljönytta per/krona? Kan vi bli lönsamma tack vare hållbarhet och hur ska det gå till? Varför lägger vi tid på alla dessa förkortningar eller finns det bättre sätt?



Inga kommentarer:

Skicka en kommentar