I klimatkrisens skugga söker politiker, företag och myndigheter ivrigt efter verktygen som ska göra skillnad. Stora förhoppningar har ställts till nya krav hållbarhetsrapportering som ska visa vad företagen gör för att bidra till klimatkrisens upplösning. Det finns en hel del olika standarder att välja på, som i vissa fall redan är obligatoriska. De större företagen gör redan ESG-rapporter (Environment, Social, Governance). Inom EU ställs höga förväntningar på det obligatoriska CSRD.

Kritiken mot ESG och utvecklingen av CSRD har samtidigt varit häftig, inte minst därför att rapporteringskraven ser ut som byråkratiska lappverk och att resultaten därmed blir närmast oanvändbara. Det är inget som vare sig planeten eller företagen tjänar på. Elon Musk reagerade kraftigt när oljebolagen kunde få högre ESG-rating än Tesla.

En första förutsättning för användbarhet är relevanta nyckeltal som är standardiserade. Annars går det vare sig att mäta sina egna framgångar eller visa hur man står i förhållande till branschkollegorna. Det primära fokuset har hittills begränsats till att mäta CO2-ekvivalenter som redovisas i enlighet med GHG-protokollet, vilket absolut inte är tillräckligt då klimatkrisen handlar om så mycket mer än kontroll av emissioner. I övrigt blir det mest utlåtanden om könsfördelning i styrelserna eller svära på att man inte låter sig korrumperas. Dessvärre är det en illusion att ens GHG-protokollet kan leverera trovärdiga data. Detta utvecklas längre ned i texten.

Den andra förutsättningen är aktualitet. En ekonomisk redovisning som bygger på 2 år gamla värden skulle ses som ett dåligt skämt i företagsvärlden, men hållbarhets-datan är i regel inte färskare än så, ibland gäller ännu äldre data. En sådan rapport kan varken inspirera medarbetare eller hetsa upp gröna investerare.

Den tredje förutsättningen är verifierbarhet, men att försöka verifiera en rapport som bygger på otydliga och komplexa uppskattningar fungerar inte, men leder till att trovärdigheten blir urholkad inom en snar framtid.

Vi kan alltså inte förvänta oss särskilt mycket mer än att hållbarhetsrapporterna förblir dyra hyllvärmare om inte systemet för rapporteringen byggs om till samma principer som för den finansiella rapporteringen, dvs att miljöskulden tydligt bokförs på den som köper en vara och inte, som idag, redovisas som äldre statistiska genomsnitt från hur produktionen har sett ut i en bransch eller i ett land.

Robert Kaplan och Karthik Ramanna har skrivit om detta i två artiklar i Harvard Business Review[i],[ii]. GHG-protokollet har allvarliga brister, enligt Kaplan och Ramanna. Problemet uppstår när den absolut viktigaste delen av en värdekedja ska rapporteras, dvs Scope 3 där företagens alla inköpta tjänster och varor ligger. Scope 1 rör enbart den egna verksamheten och Scope 2 den el som köps in, men de är som sagt bara mindre bråkdelar av hela miljöpåverkan.

Beräkningarna i GHG-protokollet är väldigt komplexa eftersom de ska täcka flera nivåer av leverantörer och därutöver förutse kundernas användarscenarios. Även organisationerna bakom Klimatprotokollet; World Resources Institute (WRI) and World Business Council on Sustainable Development (WBCSD), har nu backat och avser lägga ner sin sida med Scope 3-data. De hänvisar istället till att sådan data finns i kommersiella LCA-databaser, men den blir inte mer relevant för det.

Datan som hämtas från scope 3 är nästan uteslutande generisk data som hämtats på gamla genomsnittssiffror från länder eller branscher. Det duger högst till att att göra en grov väsentlighetesanalys, men knappast till att utvärdera eventuella framgångar eller som underlag till beslut om åtgärder. Vinnarna i sådana redovisningar, blir istället företagen som annars ligger dåligt till med högre värden än genomsnittsdatan varför det uppstår grönmålning.

Intressant nog så föreslår Kaplan och Ramanna exakt det som systemet Limebook[iii] bygger på, nämligen att utgå från företagens bokföringssystem istället. Anledningen är att bokföringssystem är strukturerat för att hantera transaktioner i värdekedjorna så att inget blir vare sig dubbelräknat eller skapat utan ett riktigt underlag (verifikation). Då framgår det vem som ”äger” en koldioxidskuld eller vilket annan miljöprestanda som helst som ska klimatkompenseras för, hanteras genom bättre teknik eller bättre inköp.

Miljöskulden bör följa med transaktionen, vilket är logiskt eftersom det är köpbesluten som avgör hur marknaden ska anpassas mot hållbarhet. Det är ju också det budskapet som konsumenterna får, orsaken till att miljömärkningar existerar och att hållbar offentlig upphandling har varit ett prioriterat område. Varför skulle inte den logiken vara lika giltig inom företagsvärlden och hållbarhetsrapporteringen?

Då skulle vi plötsligt ha ett bokslut som faktiskt går att jämföra mot konkurrenter eller sin egen förbättring, inte bara år från år utan också månadsvis. Hållbarhet beskrivs annars som ”icke-finansiell” information, men den skulle faktiskt kunna bli en finansiell information eftersom ohållbarhet då skulle synas i transaktionerna och bedömas som en finansiell risk och/eller möjlighet. Något som inom CSRD-världen beskrivs som ”dubbel väsentlighetsanalys”.

Men i övrigt saknas idag motsvarande nyckeltal för biologisk mångfald, färskvatten, marina resurser, cirkulär ekonomi osv. Utan nyckeltal blir rapporteringen tämligen meningslös, men i nämnda Limebook finns ett sätt att skapa det som saknas idag. Det gäller att hitta bästa möjliga proxydata, som redan har bearbetats och går att verifiera via fakturering, vilket är de certifieringssystem och miljömärkningssystemen som redan har byggts upp. Miljömärkningen Svanen är känd, men det finns så många fler märkningar och möjligheter att verifiera inköp som dessutom styr specifikt biologisk mångfald, utfiskning, odling fritt från långlivade bekämpningsmedel och konstgödsel, rättvis ersättning och dessutom kvitton på inköp av begagnad elektronik och inredning.

Inte minst den cirkulära ekonomin kan vara särskilt relevant att mäta, då den antas kunna styra upp till 70% av världens klimatgaser. Därutöver så kopplas exempelvis skogen och skogsbruket till en minst lika avgörande roll i klimatomställningen.

Miljömärkningar och certifieringar har sina styrkor och svagheter, men är värdefulla komplement till den stora bilden som företagen så väl behöver. Genom att ständigt värdera och välja ut vilka certifieringar som bör platsa i en hållbarhetsredovisning, så går det att följa principen om "ständiga förbättringar" även här. Alla dessa system revideras också under tiden, förhoppningsvis till det bättre. Det är inte lätt och kräver stor kompetens att kunna göra dylika utvärderingar, men Limebook gör det på ett systematiskt och kompetent sätt. Därefter blir själva rapporteringen så mycket lättare att analysera, jämföra och ha som ett underlag för nästa hållbara beslut.

Det är bråttom med klimatkrisen, därför behöver vi underlätta för alla företag att göra rätt. Modet att tänka om behövs mer än någonsin istället för att lappa och laga i ett system som ändå har dåliga förutsättningar.