Jag vill styra om kemipolitiken i EU-parlamentet.

 

Efter att ha hållit mig utanför all partipolitik, så har jag nu tagit steget att kandidera som EU-parlamentariker för S. Jag har arbetat med och engagerat mig i kemi- och miljöfrågor under hela mitt yrkesliv, men jag känner att jag nu vill påverka politiken och lagstiftningen där det mesta avgörs och de viktigaste besluten tas. Med en genomtänkt Europapolitik i solidaritet med kommande generationer. Ett systematiskt i problem med hanteringen av klimat- och miljöfrågorna är stuprörstänkandet, dvs att att försöka åtgärda klimat- kemikalie- och övriga hållbarhetsfrågor var för sig utan att se hur de hänger ihop. För att åstadkomma en effektiv omställning krävs ett strukturerat nytänkande.

Socialdemokraterna har en lång tradition av att driva kemikaliefrågorna i EU med Margot Wallström i spetsen där hon gjorde avgörande insatser för världens skarpaste kemilagstiftning REACH. Nu är det dags för steg 2 med inte bara REACH utan även flera andra viktiga regleringar som associeras till kemilagstiftningen. 

The Green New Deal och Fit for 55 är samtidigt mycket viktiga att följa upp, implementera och förbättra. Den följer den goda socialdemokratiska ekonomiska historian med att offentliga satsningar kan få fart på hjulen (Keynes, Wigforss), men nu är det GRÖNA sådana satsningar som ska gälla framöver för att rädda klimatet, samhället och ekonomin samtidigt.

Det är fundamentalt viktigt att även kemipolitiken anpassas till the Green New Deal, annars kommer den fortsätta vara en akilleshäl som bromsar inte bara omställningen men därutöver bidra till allvarliga skador på befolkningen och kommande generationer. Utgångspunkten för all produktion bör vara att den ska designas och anpassas till samhällets förmåga att kunna reparera, återvinna, kompostera osv istället för att samhället ska anpassa sig till det industrin hittar på. Att ta ansvar för hela produktcykeln är det som annars också kallas "polluter pays principle". 

Jag tror därför att jag har störst möjlighet att förändra kemipolitiken via Socialdemokraterna. Kemifrågorna är viktiga att lösa för att den cirkulära ekonomin ska fungera fullt ut och därmed radikalt kunna mildra klimatkrisen. Några av de frågor som jag tycker är särskilt viktiga att driva:

• EU står inför en reform av REACH och nu är tillfället att fila till det som fortfarande inte fungerar:

• Kravet på utbyte måste förstärkas, så att särskilt farliga ämnen förbjuds när de kan ersättas av mindre farliga ämnen.

• Bevisbördan måste hamna på den som för ut ämnen på marknaden, inte att samhället först måste bevisa farligheten för att begränsande åtgärder ska kunna sättas in. Principen "no data-no market" måste stärkas.

• Den viktigaste kemi-utmaningen för kommande generationer är att kunna ta kontrollen över de hormonstörande ämnena som cirkulerar i samhället och miljön. Sådana ingår i begreppet "särskilt farliga ämnen" men är knepiga att bedöma med vedertagna modeller för riskbedömning. Forskningen indikerar redan idag att hälften av de barn som föds idag kommer drabbas av talförseningar. I förlängningen innebär detta en misstanke om att ADHD och andra diagnoser kan åtminstone delvis kopplas till miljögifter. Detta har upptäckts genom att studera de kemiska blandningar som gravida mödrar har i sitt blod idag. Skulle vi studera varje miljögift för sig, så skulle inte dessa effekter gå att upptäcka. De standardiserade testerna som utförs idag räcker inte för att fånga problematiken med hormonstörande ämnen. Vi måste därför ta utgångspunkt från sådana komplexa scenarier och kunna hänvisa till nya vetenskapliga metoder redan i kemikalielagstiftningen.

• Ämnen som PFAS, freoner, mikroplaster och liknande har fått spridas därför att dagens beslutsfattare inte har tagit till sig vetenskapliga grunder; att svårnedbrytbara ämnen ackumuleras med tiden tills de nått sin kritiska mängd där allvarliga effekter inträder. Att vänta på bevisen tar i regel flera decennier och då är det alldeles försent. Att ett ämne är persistent måste därför räcka som beslutsgrund för att införa snabba restriktioner eller förbud.

• Klimatfrågan kan avgöras till stor del hur väl vi lyckas införa en cirkulär ekonomi. Det krävs att dagens produkter designas med kemikalier och material som inte sänker värdet på produkterna så att de ändå slutar som avfall. Mer än hälften av världens klimatgaser kommer från utvinning av jungfruliga material. Den cirkulära ekonomin måste dock utgå från principen att dagens produkter har en så genomtänkt design med genomtänkta val av material och kemikalier att de kan antingen återvinnas via kompostering eller teknisk återvinning. Designen ska vara så genomtänkt att så få nya jungfruliga metaller eller kolämnen som möjligt behöver längre tas upp ur jordskorpan. Dagens avfallshögar måste vara framtidens gruvor.

• Riskbedömningen av kemikalier måste reformeras, så att vetenskapligt grundad misstanke får vara vägledande för besluten. Hela processen är idag ohållbar med tanke på hur svårt och tidskrävande det är för att hantera 100.000-tals kemiska ämnen med otillräckliga underlag och bevisnivån. Vid allvarlig misstanke måste tillfälliga restriktioner kunna införas tills dess risken är tillräckligt utredd. Bedömningen bör utgå från hela kemikaliegrupper istället för ett enskilt ämne i taget. Det här är väl sanktionerade tankar från fler än mig.

• Rätten att veta vad som finns i våra produkter har varit ett krav från civilsamhället sedan länge. Det är dock inte lätt att formulera hur en så omfattande information bör se ut, men att få veta vilka ämnen som som klassas som "särskilt farliga" måste kunna uppfyllas direkt. Det måste införas lagsanktionerade krav på att kunna deklarera om sådana ämnen finns eller inte i produkterna. Detta kan ske genom införande av produktpass.

• Spridningen av mikroplaster och plastens bidrag till att förvärra klimatkrisen måste lösas med betydligt större kreativitet än bara att hänvisa till ökad återvinning. Vi behöver kunna ställa krav på vad som får ingå i plasterna och hur de ska utformas för att produktcyklerna ska fungera optimalt. Genom att bygga ut en infrastruktur av industrikomposter och utveckla bionedbrytbara plaster, skulle det vara möjligt att exempelvis kunna omvandla använda blöjor till kompostjord tillsammans med andra plaster som är nedkladdade av matrester tillsammans med matavfall. På så sätt skulle vi kunna skapa s.k bio-CCS där kolet från växter hamnar i jorden istället för att spridas som koldioxid.

För att lyckas genomföra detta, så krävs en förmåga att få med sig majoriteter i parlamentet över partigränserna. Jag tror att min mångåriga erfarenhet av att förklara och driva projekt framåt kan komma till stor nytta. Jag gör det här för mina och dina barns skull. Det är bråttom och viktigt. Kontakta mig gärna..Vill du veta mer hur jag tänker i dessa frågor, så läs gärna "Flamsäkra Katten" och "Cirkulär kemi - vägen från kemipanik till en cirkulär ekonomi".

Varma hälsningar, Magnus Hedenmark