måndag 27 september 2021

Varför "Silverläckan" inte är trovärdig

Grunden för Svenskt Vattens kampanj mot silver finns återgivna i deras egen rapport ”Silverläckan[i]”. Rapporten har tidigare kritiserats av Gunnar Bengtsson (tidigare GD för Kemikalieinspektionen) i en skriftlig sammanfattning åt företaget Polygiene. Gunnar skickade hela sin skriftliga kritik till Anders Finnson på Svenskt Vatten. Jag har bara återgett delar av kritiken här nedan, men Svenskt Vatten har haft tillgång till invändningarna sedan hösten 2019.

Rapporten ”Silverläckan” har allvarliga vetenskapliga brister som inte tar höjd för osäkerheten i sina egna testmetoder och drar ogrundade slutsatser. Det är snarande förvånande att man kunnat göra sin tolkning av resultatet när det är uppenbart orimliga testresultat. Den tar heller inte höjd för annan befintligt vetenskapligt publicerad data och bedömningen vilar därför på vanskliga antaganden från ett ensidigt urval av källor. Felet på en slutsats ökar naturligtvis med ju fler felaktiga antaganden den vilar på. Här har vi ändå bara plockat ut ett urval av tämligen missvisande eller ogrundade antaganden.   

För att bedöma någon form av proportionalitet i bedömningen av risken, så är det intressant att dessutom konstatera följande

  • Silverjoner är verksamma (mycket toxiska) under den tid som den finns i löst form men bildar snabbt stabila och svårlösta salter i form av silversulfid i naturliga vattenmiljöer. Toxicitetstesterna utförs i regel på jonformen, vilket inte återspeglar den verkliga situationen.

  • Silver är varken cancerogent, mutagent, reproduktionsstörande eller hormonstörande.

  • Silver finns inte ens med på SIN-list[ii] som upptar mer än 900 särskilt farliga ämnen som miljöorganisationerna önskar prioritera för utfasning. Ett flertal av dessa ämnen finns däremot sannolikt närvarande i det avloppsslammet som Svenskt Vattens medlemmar senare lägger ut på böndernas åkermark, vilket riskerar förorena maten och dricksvattnet.

  • Användningen av silverbiocider har godkänts av ett flertal erkända miljöcertifieringar, t.ex ÖkoTex 100, BlueSign och Cradle2Cradle. 


Det finns inga belägg för att hävda att de mängder av biocidsilver som hanteras i Sverige, skulle kunna ge någon signifikant miljöeffekt överhuvudtaget, även med hänsyn till försiktighetsprincipen. Det är därför extra besvärande att Svenskt Vatten AB dessutom har en jävsituation vad gäller hanteringen av silver, eftersom de marknadsför sin egen produkt ”Revaq-slam” och vill öka förutsättningen för att lägga ut det slammet genom att kampanja just mot silverbiocider[iii]. Än mer allvarligt är det att Svenskt Vatten AB har tagit del av denna kritik tidigare utan att ha bemött den eller ändrat i sina budskap.

Regleringen av biocider är betydligt mer omfattande än för allmänna kemikalier som miljögiftet PFAS exempelvis. Användningen av biocider förhandsprövas enligt EUs biocidförordning (EU förordning 528/2012).

 

Källan till Svenskt Vatten ABs antaganden


Riskbedömningen bygger på ett antal antaganden: 

  • ·       Att halten av silver har nått en kritisk gräns i naturen som inte kan överskridas.

  • ·       Att utsläppen av silver ökar stadigt i reningsverkens avloppsslam

  • ·       Att det är just en specifik användning, av silverbiocider, som skulle stå för ökningen.

Jag menar att samtliga dessa antaganden är felaktiga och har dålig vetenskaplig grund. Vi går igenom dessa nedan.

Antagandet om att halterna av silver redan har nått en kritisk gräns

Den kritiska gränsen har Svenskt Vatten AB bestämt själva i sitt bedömningssystem för ”godkänt slam”, kallat Revaq, för utläggning på åkermark. Kriterierna bygger inte på en riskbedömning, utan en målsättning om att halten av grundämnen inte ska dubbleras i åkerjordar under en tidsrymd av 500 år, oavsett riskbedömning i övrigt. Den målsättningen har bedömts vara helt orimlig av naturvetenskapliga orsaker så länge slam tillåts att läggas ut på åkerjord överhuvudtaget. Det här är vetenskapligt publicerad [iv]kritik som Svenskt Vatten AB redan har tillgång till.

Det silver som finns på sjö- och havsbottnarna kommer till absolut största delen från historiska utsläpp från fotoframkallning. Det finns en naturlig bakgrundshalt av silver på 0,1 mg /kg sediment och uppmätta halter nära utsläpp från reningsverk ligger på 1 mg/kg. 

 

Dessa utsläpp har nu minskat radikalt, men halterna har fortfarande en marginal med en faktor 10 till förväntade nolleffekter (NOEC) för vattenlevande organismer. Svenskt Vatten AB har gjort grovt felaktiga antaganden av de kritiska halterna med en uppskattad faktor på 20.000. Man har översatt siffrorna av de koncentrerade halterna som sedimenterat till de halter som förekommer i fria vattenmassan. Därmed har man dragit felaktiga slutsatser. Detta beskrivs så här i den kritiska granskningen av Gunnar Bengtsson:


“Silver leaching publication statement: “silver is enriched in this way in the sediment so that it amounts to concentrations from several thousand to hundreds of thousands of times higher than in the water.” 

This is trivial since dissolution in water means dilution that disappears when the dissolved matter settles to become part of the sediment.

  • If a piece of matter is dissolved in water this means that the concentration if its elements is diluted.  The concentration ratio sediment/water (filtered 0.45 mm) in Europe was  on average 21000 with a very narrow range 14000-34000 for the elements  cobalt, nickel, copper, zinc and cadmium (FOREGS 2005)[v]. Silver was not measured, and results from other studies are contradictory including because of analytical difficulties (e.g. IVL 2008 revised 2013)[vi]. Background sediments tend to have about 0.1 mg silver per kg sediment (Sternbeck et al  2015)[vii] and background water around 0.000005 mg silver per kg water (IVL 2008 revised 2013, Sternbeck et al 2015, Goodyear 2011[viii]) giving a concentration ratio of 20 000 which is in line with the mentioned ones from other elements. Of course the concentration ratios will be higher if the water is contaminated as for instance has happened historically with silver released from use of photography.
  • If pieces of matter is suspended in water, the elements in such pieces tend to have the same element concentration as in soil and sediment. For the above mentioned 5 elements, typical concentrations in suspended matter (Martin and Whitfield 1983[ix]) are 1.8-5 times the concentrations in sediment (FOREGS 2005).  For silver the only found source of information (Martin and Whitfield 1983) gives 0.07 mg/kg suspended matter in line with the abovementioned background concentration 0.1 mg/kg.”

 

Andra metaller ligger betydligt närmare en kritisk gräns för effekter i miljön. Av den totala omsättningen av silver, så står den biocida användningen för 0,1%. Läs följande citat[x]: “In soil, sewage sludge, and sediments, in which silver sulfide predominates, the toxicity of silver, even at high total concentrations, is very low.”

 

 

Ökar verkligen utsläppen av silver?

Silverhalterna i slam har minskat kraftigt sedan införandet av digital fotografi infördes och någon förväntad ökning på 10%/år, som Svenskt Vatten AB hävdar, har inte setts till. De mängder (20 kg för antiodörbehandling) som hanteras i Sverige kan troligtvis inte ens påverka grafens utseende. Grafen över silverhalten i slam ser ut så här. Källa: Stockholms Miljöbarometer: 

 




 

Står biocidsilver för någon ökning av halterna av silver överhuvudtaget?


Svenskt Vatten AB bygger hela sin beräkning på en osäker metod som bara mäter hur mycket silver som finns kvar i kläderna före och efter tvätt. Man antar alltså att det som man inte hittar i tyget är det som hamnat i vattnet, men analysmetoden är för osäker och därför används inte denna metod som industristandard, SS-EN16711-1-2015 eller EPA eller method 3052, där man istället löser upp hela tyget för att vara säker på var silvret finns efter tvättning. Svenskt Vattens metod är så osäker att man t.om lyckats se att halten silver ökat i textilierna i en del fall eftersom det är svårt att analysera så låga halter.  I nästan 1/3 av proven så hade silverhalterna ökat:



Det finns också alternativa förklaringar varför det är svårt att analysera kvarvarande silver i textilier efter ett antal tvättar. Svenskt Vatten AB drar ändå den grova slutsatsen att 72% av silvret avgår från textilierna/år. Vetenskapligt publicerade data uppskattar snarare 25%. 

Det sker alltid en viss naturlig deposition av alla metaller till bottnar. Det innebär att metallerna övergår från biosfären till litosfären. Att påstå att alla utsläpp av metaller alltid innebär en ökning i miljön därför att metaller inte bryts ned är därför felaktigt. Men större flöden, där tillförseln överstiger bortförseln, leder naturligtvis till haltökningar. Det här är grundläggande miljökunskap där vi skiljer på det snabba och långsamma kretsloppet.

Av den totala omsättningen av silver står silverbiocider för 0,1%. Utdrag från Gunnar Bengtssons kritik:

” Silver leaching publication statement: “antibacterial silver leaching from treated textiles is the largest known source of silver in our treatment plants” – but textiles are likely responsible only for a few per cent of the supply to plants. Three estimates of silver input to sewage plants follow; each may have an uncertainty a factor of 3 up or down:

  • Estimating amount of treated textiles (Amneklev et al 2014)[xi] but correcting to realistic leaching 50 % of the textile silver contents would give textiles contribution of 8 % of silver inflow to the studied plant
  • Scaling global use for textiles (Windler et al 2013)[xii] with GNP for Sweden, scaling down to the used sewage treatment plant by the relative number of person equivalents gives 8 % contribution.
  • Using the lowest measured silver concentrations in any Swedish plant (0.46 mg/kg). Subtracting contributions from natural silver in water and excreta (as given by Amneklev et  al 2014) results in negative contributions from textiles. Considering the uncertainties there may be room for a   3 % contribution.”


Det är således inte särskilt konstigt att halten silver i slammet ligger på en konstant låg nivå, och att den biocida användningen knappast märks i mätningarna i slammet. Som nämndes tidigare så kommer alla grundämnen att implicit att ha en viss ökningstakt beroende på mängder som kommer via avföringen till slammet. Silver är inte unikt i det avseendet. 


Andra anmärkningsvärda påståenden:

Byta till koppar istället?

"Det finns också andra lösningar. Företaget Antimicrobial Copper erbjuder en teknik, baserad på koppar, som framför allt används på hårda ytor, alltså ej i kläder." 

Koppar är ett mycket stort problem i miljön, inte minst tack vare båtbottenfärger och koppartak. Inte minst Svenskt Vatten borde känna till koppars egenskaper och förhållandevis stora volymer i både slam och på Östersjöns bottnar. 




Grafen bygger på data från Stockholm Miljöbarometer. Halten koppar ligger 123 ggr högre än silver i slammet för år 2020. Koppar liksom alla andra biocida metaller har en potential för antibiotikaresistens (Pal C. (2017). Effects of biocides and metals on antibiotic resistance: a genomic and metagenomic perspective. PhD thesis. University of Gothenburg. ISBN 978 91 629 0047 2.). Vi talar här också bland annat om zink som också ligger drygt 170 ggr högre halter i slam än silver.

Varför vill Svenskt Vatten byta till koppar?

Paradoxala uttalanden om antibiotikaresistens:

"Den ökade användningen av biocider har även lett till en ökad oro för att bakterier ska utveckla resistens mot de antibakteriella ämnena och att detta i sin tur skulle kunna påverka utvecklingen av resistens mot antibiotika. Utvecklingen av bakteriell resistens mot antibiotika är en mycket allvarlig fråga för människors hälsa, och all onödig användning av biocider bör därför undvikas. Det är känt att kontinuerliga utsläpp till miljön av ett antibakteriellt ämne i måttliga koncentrationer kan skapa en perfekt miljö för bakterier att utveckla resistens mot ämnet. Sverige är särskilt engagerade i att EU-lagstiftningen bör utvecklas för att begränsa risker med biocider i textilvaror." 


Så här sammanfattar Svenskt Vatten däremot om slam och antibiotikaresistens i sin egen rapport nr 2020-11 (där 90% av 2 kg silver hamnar tillsammans med koppar, zink och 38 ton antibiotika):


"Sammanfattning: Hur påverkas odlingsmark vid långvarig spridning av avloppsslam när det gäller förekomst av antibiotika, andra antimikrobiella ämnen, resistenta bakterier och resistensgener? Studien visar att användning av avloppsslam på det sätt vi gör i Sverige inte verkar medföra några uppenbara risker för utveckling av antibiotikaresistens."


Felaktig beskrivning av silvers tillstånd i miljön


"Det stämmer att silverjoner kan bindas med svavel. Men även en sådan förening kan reagera med andra ämnen och ”luckras upp” – den är med andra ord reaktiv. Detta har belysts av exempelvis German Environment Agency: ”… the formation of Ag2S is an equilibrium response. Therefore, reactive Ag+-ions will occur in solution. Depending on the environmental conditions Ag2O and Ag2SO4 will be formed at the surface of Ag2S. As these compounds are more soluble than Ag2S, this will cause an increased concentration of Ag+ in the solution.” Innebörden av det här är att även silversulfid är reaktivt. 

Kort sagt bidrar även en behandling som Polygiene till det silver som ansamlas på sjö- och havsbotten, där det på sikt utgör ett hot mot allt liv i det så viktiga bottensedimentet i sjöar och hav."


Att som Svenskt Vatten påstå att silversulfid är en reaktiv förening, skulle ge kraftiga rödmarkeringar av vilken kemilärare som helst. 

Fria joner förekommer sällan i naturen, detta gäller i synnerhet silver. Det tillhör grundutbildningen i kemi att känna till att det råder ett jämviktsförhållande mellan lös och bunden form för alla salter och att olika salter har olika löslighet och jämviktsförhållanden. 

Silversulfid anges som närmast ett olösligt salt i kemilitteraturen därför att bindningen mellan silverjonen och sulfidjonen är extremt stark. Silverklorid är också förhållandevis svårlösligt medan silvernitrat är lätt att lösa. Ett lättlösligt salt släpper sina joner till ett svårlösligare salt, det sker ett s.k jonbyte i naturen. Därför så är det silversulfider som troligtvis blir den dominerade saltformen i naturvatten. 


Utöver detta så finns en bindning mellan partiklar och joner. Även metalliskt silver har en jämvikt där joner går i lösning och därmed finns det inget skäl att särskilja biocida silverjoner mot annat silver som omsätts. Svenskt Vatten refererar till KemI och deras tyska motsvarighet och det är samtidigt lite pinsamt att KemI inte har uppmärksammat hur jämviktsförhållandet fungerar. Den tyska myndigheten skriver KAN bilda fria joner utan att ange några mätningar eller exempel som skulle visa hur jämvikten är förskjuten och därmed vilka mängder fria joner som därför skulle finnas i vattenmassan. Det är ett ytterst spekulativt teoretiserande och det är oseriöst att slänga in detta utan vidare förklaring i sammanhanget. 



[ii] SIN= Substitute It Now, publiceras på www.chemsec.org.

[viii] Goodyear 2011 Silver in Stockholm Harbour Water and Sediment  Comparison of the Input from Biocides and Other Sources. No available weblink.

[x] Bioaccumulation and toxicity of silver compounds: A review, Hans Toni Ratte

First published: 02 November 2009 https://doi.org/10.1002/etc.5620180112

Upplagd av kl. Inga kommentarer:

söndag 6 juni 2021

Silvers giftighet misstolkad av KemI

Silvers giftverkan ofta misstolkad

Vi har fått höra att silver som läcker ut från textilier via tvättar ger stora risker för miljöeffekter. Jag ska här försöka förklara varför det inte är särskilt troligt.

Stor skillnad i giftverkan mellan silverjoner och övriga silverformer.

Silverjonen Ag+ är extremt giftig. Det är därför det behövs så små mängder, c:a 3 mg, silverklorid i en t-shirt. Men det är viktigt att förstå att den giftverkan också är mycket kortvarig. Det beror på att den fria jonen inte är vanlig i naturmiljön. Antingen binder silverjonen till en motjon eller så binder jonen till en partikel. Olika silversalter har olika stark löslighet. Lättast att lösa är silvernitrat, men den fria jonen binds hellre och starkare till silverklorid eller ännu hellre till den extremt svårlösliga silversulfiden (Ratte 1999).

Det gör att laboratorietester visar i regel betydligt högre toxicitet än vad som är fallet i naturen där silverjonen knappt existerar i sin fria form (Gorsuch & Purcell 1999)

Silverklorid är ett relativt svårlösligt salt i jämförelse med silvernitrat som är betydligt mer vattenlösligt. Därför är också lösningar med silvernitrat 300 ggr akutgiftigare än silverklorid (CCREM 1987). Den naturliga bakgrundshalten i opåverkade vatten är 0,01mikrogram/l. 

Det säljs dessutom kolloidala silverlösningar som ska användas till akvariefisk, vilket vittnar om att silver i låga halter knappast bör vara en katastrof för akvatiska organismer.

Den tiden som den fria silverjonen existerar är alltså så väldigt kort, att det inte ens är sannolikt att den hinner ställa till någon skada annat än att hämma de bakterier som man tänkt att använda produkten mot.

Varför hävdar t.ex KemI ändå att silverbiocider är så giftiga?

Såklart, så blir man betänksam när myndigheter som KemI rapporterar en så hög toxicitet för silversalter. Känner de inte till skillnaden i toxicitet mellan olika silverformer? Svaret är att jo de gör de, men de tillämpar ett "worst-case"-scenario som i detta fall blir väldigt missvisande. I enlighet med en försiktighetspraxis så gör man konsekvent en konservativ bedömning och tolkar i princip alla data med någon form av osäkerhet som det värsta tänkbara scenariet. 

Olika grundämnen har olika affinitet till silver och reaktionerna förskjuts till den formen som har den absolut starkaste bindningen. När svavel finns närvarande, så kopplar silverjonen hellre till svavel än klor och det bildas silversulfid istället för silverklorid. Silversulfid är extremt svårt att lösa och därför knappt mätbart vad gäller toxicitet. Di He et al. visar att nanosilver snabbt sulfideras redan i avloppssystemen och därmed minskar toxiciteten också drastiskt, men samma bör förstås gälla vanligt silversalt.

Det råder också alltid ett jämviktsläge mellan olika former av ämnen och molekyler, inte minst gäller detta för silver. 

Det blir så extrema resultat av KemIs worst-case approach, att redan de naturliga bakgrundshalterna är för höga. Det borde vara rimligt att se över en sådan riskbedömning några varv till.

I detta fall accepterar man bara den datan som visar den högsta toxiciteten med hänvisning till att det teoretiskt skulle kunna återbildas fria silverjoner från svårläsliga salter och partiklar. Skulle vi konsekvent tillämpa en sådan extrem tolkning av risker, så skulle ingen metall kunde användas i samhället. Jag anser att KemI har en omogen och inkonsekvent metodik att göra riskbedömningar och borde själva inse att resonemanget inte håller. Men här råder uppenbarligen någon form av stuprörstänkande vad gäller bedömningar inom Biocidförordningen. 

Jag har fått som förklaring att regeringen i princip har beordrat KemI att få bort användningen av silver. Regleringsbrevet säger att användningen av biocider ska minska i varor. Ävenså ska antibiotikaresistens bekämpas, vilket underförstått var liktydigt med att få bort silver. Regeringen var övertygad om att silver var särskilt problematiskt vad gäller resistens, vilket nu anses vederlagt. Den tidigare miljöministern Lena Ek uttalade sig om att hon förväntade sig att silverbehandlingarna kommer att försvinna från marknaden, men att det först skulle processas genom Biocidförordningen.


Detta sänker myndighetens anseende i de vetenskapliga riskdiskussionerna. Det blir också ett klart brott mot Förvaltningslagen där man kräver likabehandling och proportionalitet i ärendebehandlingen.  



Ett annat fel som såväl KemI som Svenskt Vatten gjort är analyserna av hur mycket silver som läcker från tvättar. Jag skriver om det i en ett speciellt avsnitt.

Avslutningsvis bifogar jag denna artikel där det ges en bra beskrivning och en sammanfattande riskbild. Det blir rätt tydligt att kemI är ganska ensamma i världen om sin tolkning av riskerna med biocida silverföreningar när man jämför med rapporteringen utanför Sverige.

 I Executive Summary

Silver is a rare metal present at concentrations averaging 50 ppb in the upper continental crust, 100-

1,000 ppb in soil, and 0.002-0.03 ppb in freshwater environments. Localities exceeding these silver

concentrations tend to be a result of anthropogenic releases, with exceptionally high sources from

photographic industries, urban refuse combustion, and sewage treatment. Silver toxicity varies

widely amongst different organisms and silver speciation. Many gilled aquatic organisms have been

found to be highly sensitive to the free silver ion (Ag+).


Water quality parameters present in the environment such as Cl-, Ca+, pH, particulates/colloids,

dissolved organic carbon (DOC), and sulfur-bearing species impact the equilibrium concentration of

the silver ion and its biological uptake. Equilibrium concentrations of the silver ion are extremely

difficult to measure in the aquatic environment. Numerical models have been used to estimate

concentrations in place of real-time measurements. Equilibrium concentrations of the silver ion are

highly dependent on aquatic chemistry and the presence of suspended solids such as colloids.


The free silver ion (Ag+) is extremely toxic in aquatic environments. The most sensitive species that

experience lethal effects (LC50-96 hr) in waters amended with the free silver ion are the following:

fathead minnows (5.3 ppb), juvenile rainbow trout (4.8 ppb), daphnids (5.0 ppb), and amphipods

(1.9 ppb). Juvenile fish tend to experience toxic effects at lower concentrations than their adult

counterpart. Free silver ion concentrations are fungicidal and bactericidal at 10 ppb. Algae have

bioconcentration factors up to 2.1 x 106. Some species of algae experience a unique toxic response to

both forms of dissolved silver; the free ion and complexed state. However, there is no evidence of a

direct correlation between the amount of accumulated silver within an organism and toxicity.


The free silver ion is much less toxic to humans and terrestrial species relative to species in aquatic

environments. Humans can ingest 10 grams of total recoverable silver in a lifetime without

experiencing toxic effects or precursors to toxic effects. In excess of 10 grams the risk of developing

argyria, a grey discoloration of the skin, increases. Data are sparse on silver ion toxicity to terrestrial

animals; most studies examine the effects of the less toxic, insoluble silver species. The most sensitive

animal to the free silver ion found were rats. Rats given water amended with soluble silver

experienced sluggishness at 95 ppb after 125 days. Germinating plants experience toxic effects from

the free silver ion at 750 ppb. Adult plants have a higher resilience to silver. Toxic silver

concentrations in plants range from 14,000-120,000 ppb in soils amended with insoluble silver.


Water quality standards vary at the global, country, and local scales. Aquatic environment guidelines

range from 0.05 ppb of the free silver ion and up to 3.4 ppb of total recoverable silver. The EPA and

state governments typically assess silver toxicity as a function of hardness. Critical assessments of

EPA standards highlight that more impactful variables on silver toxicity exist, such as DOC and

chloride. The New South Wales (Australia) EPA set toxicity guidelines as a function of the free silver

ion. There is little variability in drinking water standards. Standards set by the World Health

Organization (WHO), EPA, and most state governments are fixed at 100 ppb of total recoverable

silver.


Silver iodide (AgI) is an insoluble salt used in cloud seeding. AgI is present at trace concentrations in

seeded snow and adjacent waterbodies (0.001 – 0.05 ppb) and does not dissociate readily in water

(Ksp = 9.2 x 10-9 M). As a worst case scenario, AgI as an infinite solid species in solution, with unlimited

time to react, assuming Ag+ does not sorb/precipitate/complex, a solution of 0.984 ppb of the free

silver ion would result. This concentration is below every U.S. silver toxicity guideline. 


AgI primarily accumulates in the upper soil horizon or streambed sediments in solid form. Bioavailability depends

on the bonding of the soluble silver fraction to the sediments and organics present. Environmental

assessments of cloud seeding operations have found no detectable increase in total silver

concentrations above background levels in soil, streams, or aquatic species in seeded areas. Likewise,

there is currently no evidence supporting adverse effects to wildlife in natural settings. Using the

worst case scenario, assuming 100% of the snowpack is seeded with AgI, all snow has 0.05 ppb silver,

100% of the AgI dissolves, and the dissolved fraction does not bind to any water constituents. This

scenario would still result in free silver ion concentrations at least one order of magnitude lower than

LC50-96hr concentrations (acute toxicity) to known sensitive freshwater species.





KÄLLOR

Gorsuch JW & Purcell TW 1999. Eight years of silver research: What have we learned and how may it

influence silver regulation? SETAC News 19(4), 19–21.


CCREM 1987. Canadian water quality guidelines. Canadian Council of Resource and Environment

Ministers, Ontario.


Ratte, H.T. (1999), Bioaccumulation and toxicity of silver compounds: A review. Environmental Toxicology and Chemistry, 18: 89-108. https://doi.org/10.1002/etc.5620180112


Di He et.al  2019 Environ. Sci.: Nano, 6, 1674-1687
Upplagd av kl. Inga kommentarer:

torsdag 20 maj 2021

Biocidfrågan har spårat ur - miljörörelsen tappar greppet?

Miljörörelsen har tappat greppet om biocidfrågan 



Jag har dragit mig för att skriva det här länge, flera år faktiskt. Även om jag har skrivit en och annan debattartikel om hur inkompetens och desinformation om biocider får kontraproduktiva konsekvenser. 

Se exempelvis https://www.aktuellhallbarhet.se/miljo/klimat/miljo-sverige-behover-forsta-skillnaden-mellan-gifter/

Det jag skriver nu kommer svida för Naturskyddsföreningen och engagerade tjänstemän på myndigheter som KemI och Naturvårdsverket. Men det är tyvärr nödvändigt. De främsta orsakerna till att vi generellt står inför en planetär kris beror inte på de onda och giriga. De är så få, och skulle inte lyckas om civilsamhället och professionella tjänstemän agerade kompetent, modigt och inte lät sig korrumperas. 

Brist på faktagranskning

Att inte faktagranska och tänka kritiskt, därför att dina vänners gillande är viktigare är tyvärr ett vanligt beteende bland miljöchefer, miljöorganisationer och tjänstemän. Har en uppfattning väl satt sig i gruppen som en sanning, är det otroligt svårt att komma med invändningar. Och, nej det handlar inte alls om att stryka klimatförnekarna medhårs. Tvärtom, så behövs ju argumentationen snarare skärpas in med större allvar och tyngd. Men att med jämna mellanrum ägna sig åt reflexion och vara beredd på självkritik kan bara höja potentialen att stävja den planetära krisen vi står inför - NU.

När det gäller spridningen av miljögifter så är det ett lika akut läge som för klimat och biologisk mångfald, men det är en svårare pedagogisk nöt att kommunicera ut detta. Vi talar om en epidemi där befolkningen blir bokstavligen förgiftad med 100-tals industriproducerade kemikalier i blod och vävnader och barnens utveckling till friska och fullt fungerande individer nu står på spel. Detta är obegripligt för de flesta, men ett tydligt fall har fått medial uppmärksamhet: PFAS! Det bryts inte ner och finns i alla människors kroppar, vilket inte minst har visats nu hos befolkningen i Ronneby/Kallinge som utsatts för extra höga halter. Men vi övriga har också skiten i oss, det är inte förbjudet och finns i alla möjliga prylar; skidvalla, tandtråd, trallskruvar, stekpannor. Och som grädde på moset så hamnar det även i avloppsslam som läggs ut på svenska åkrar. Det är fortfarande tillåtet och bl.a Naturskyddsföreningen, KemI och Naturvårdsverket är tyvärr en del av problemet. 

Som gammal kampanj- och projektledare, så vet jag att fokus med välmotiverade och genomtänkta budskap är grunden för att bedriva förändring. Att peka på smått och stort samtidigt är förödande för allt förändringsarbete. Om du blir påkommen med att driva en en dunkel agenda och passar på att stuva in lite moralkakor som passar dina egna syften, så är loppet kört!! Det är ett stort ansvar att inte slarva bort viktigt miljöarbete. Det är dessutom moraliskt förkastligt om det finns vänskapskorruption och bristande integritet som ligger i botten.

Onödighetsargumentet suger.

Så till mitt exempel: Idag håller alla med om att PFAS ska försvinna från marknaden. Den taktiken som miljörörelsen använder är att införa begreppet "essential use", dvs den onödiga användningen ska bort. Det är lätt att hålla med om, annars är det nästan lite suspekt. MEN hur i h-e man tänkt sig kunna argumentera för att få bort viss användning genom att dela upp i "onödigt" och "nödvändigt" kan inte vara annat än subjektiva moralkakor. Smöret är sålt, men pengarna har tappats. 

Istället borde man naturligtvis understryka att alla 4700 PFAS-ämnen ska fasas ut, men vi tar dem i den ordningen där det går lättast först, dvs där det finns alternativa metoder som är uppenbara. Det är en stor skillnad i hur marknaden uppfattar signalerna.

Hur ska annars industrin uppfatta det hela? Om vi bara lyckats motivera vår försäljning så kan vi behålla den, inte avveckla den. Eftersom miljörörelsens viktigaste argument tycks bara tycks vara att få ner konsumtion generellt, så kan ju inte PFAS vara värre än något annat? 

Med samma emfas driver samma miljögäng att "onödiga biocider ska undvikas", därför att det finns farliga biocider. Under brinnande pandemi så undrar man hur sådana argument ska vara styrande. Håll igen på desinfektionen? "Tänk på att bekämpning av pandemin kan vara skadlig för miljön!" Särskilt fokus ligger på silverbiocder som används för att konservera textilier mot dålig lukt. Det tycker man är onödigt. Att det kan innebära stora inbesparingar i omsättning av textilier, klimatgaser och vatten, vill man inte ens diskutera. Det låter för komplext?

Biocdierna är åtminstone bra reglerade, men myndigheterna är dåliga på att förvalta.

Men det finns en enorm skillnad på biocider och därför har KemI drivit på för en biocidförordning. Att de biocider som nu ligger i samma farlighetsklass som PFAS, det vill säga svårnedbrytbara och hormonstörande biocider inte är tillåtna längre. Till skillnad från alla andra vanliga kemikalier, så regleras biocider ovanligt bra och KemI sitter förarsätet. De kan tillämpa förhandsprövningen av biocider och godkänna de som nu inte är miljögifter och dessutom sätta villkor för användningen. men särskilt mycket händer inte. De kan förbjuda vissa medel för viss användning, men något godkännande för bra biocider skulle man aldrig vilja erkänna, det vore nog en prestigeförlust för tjänstemännen att godkänna något onödigt. 

Men i övrigt finns massor av kemikalier i kläder som inte regleras, tvättas och hamnar i reningsverkens avloppsslam. Varken KemI eller Naturskyddsföreningen säger så mycket om det, men massor av både "onödiga" och särskilt farliga ämnen flödar fritt. De säger sig formellt vara emot att samma slam läggs ut på åkermark, men någon strid tar man inte. Finns det några som helst proportioner? Lägger man sina resurser på rätt saker, måste man först fråga sig. Eller ska vi strunta i att skilja ut PFAS-liknande ämnen mot biocider som järnvitriol som används för att bekämpa påväxt på ekobyggnader, såpa som är giftigt mot bladlöss, eller silver för att motverka onödig kassation av textilier? 

Naturskyddsföreningen är dessutom medvetet osakliga och sänker sitt förtroendekapital.

Naturskyddsföreningen dränker sin egen hemsida i argument mot silver. För att understryka hur farligt det är så pekar man dessutom på "Argyri", ett tillstånd som kan uppstå vid extrem silverförgiftning där huden blir blåfärgad. De som jobbar i kvicksilverångor, eller får i sig extremt mycket silver via kosten kan möjligen riskera det, men 3 mg i en tröja?? Allvarligt? Är det en katastrof för fiskar? Hur kan man då sälja silver för att bekämpa sjukdomar hos akvariefiskar??

Naturskyddsföreningen skriver också att silver i textilier är ett hinder för att kunna lägga ut slam på åkrarna!! ja nu jädrar, så är åsikten om slam på åkrarna ska förbjudas som bortblåst. Att teoretiskt mängd silver från textiler handlar max om 20 kg, medan 38 ton antibiotika i form av läkemedel för att inte tala om nämnda PFAS hamnar i slammet nämner man inte. Jag skulle kunna fortsätta pumpa på med fakta som jag redan i diskretion gett till handläggarna, men de vill liksom inte besvara eller ändra något. Det är ju onödigt trots allt, och de har så mycket att göra så de hinner inte kolla sina faktafel. 

Alliansen med Svenskt Vatten tycks tyvärr vara viktigare, och Naturskyddsföreningen offrar därmed all trovärdighet. Svenskt Vatten använder silver som symbolfråga för vilket viktigt miljöarbetet de gör så att deras slam får fortsätta läggas ut på åkern. Istället för att försöka hålla en hög trovärdig linje förfaller Naturskyddsföreningen till en vänskapskorrumperad nivå. Och PFAS tycks vi dra med ett tag till, det var visst inte något annat än en av dessa "onödiga kemikalier", eller åtminstone "delvis onödiga kemikalier". 

Så Naturvårdsverket då? Ja de säger t.om ja till slammet men tycks inte veta varför. De förstår inte ens idén med att få bort de värsta plasterna på marknaden. Glatt och villigt ställer de upp på IKEMs propaganda för återvinning av en plast som snarare borde fasas ut. PVC-golv produceras i massor och sprider mjukgörare och klorerade miljögifter. Men inte pip från miljöorganisationerna, inte ens om vad som är onödigt eller att landets största miljömyndighet ställer upp på dylika miljöjippon. 

Tråkigt för mig att säga det, men miljöchefer fäster stor tilltro till Naturskyddsföreningen och driver sitt  arbete därefter. Ni har ett stort ansvar, Naturskyddsföreningen, och andra. Missbruka inte ert förtroende och därmed möjlighet att göra förändringar på riktigt. Var inte så fega!!


Jag har gjort en genomgång av 9 vilseledande påståenden som Naturskyddsföreningen har på sin hemsida om silver i kläder. Se länken: https://ecoprofits.blogspot.com/2021/06/genomgang-av-felen-pa.html









Upplagd av kl. Inga kommentarer:

måndag 16 mars 2020

Vad säger coronan om Cirkulär Ekonomi?

Frågan har rests över hur vi ska se på coronaviruset ur hållbarhets och klimatsynpunkt. Många har ju påpekat de stor mängder växthusgaser som går ner kraftigt just nu. Men det är ju bara en temporär lättnad för planeten och frågan är vad vi får betala i form av ekonomisk recession och arbetslöshet?

Förhoppningsvis så medför coronan däremot nya insikter om samhällets sårbarhet i den hämningslösa globalismens spår. Vi behöver inte bara en ekologisk, utan även en ekonomisk resiliens, som gör att samhällets funktioner klarar drastiska förändringar i världsekonomin. Den svenska jordbrukspolitiken har exempelvis länge varit helt inställd på att rationalisera produktionen för att möta konkurrensen på en global marknad. Sådant kostar på vad gäller tryggad och långsiktig livsmedelsförsörjning. Allt är outsourcat och vi är beroende av en osäker import.

I andra änden har vi hyllat digitalisering och high-tech som den stora drömmen som ställer allt till rätta vad gäller hållbarhet. Det är kul med Spotify, AI, höghastighetsjärnväg och vertikala inomhusodlingar, men insikten om att allt bygger på friska odlingsjordar där människor har en meningsfull sysselsättning och solidaritet med sina medmänniskor och ekosystem tycks ha grumlats.

Att återskapa den ekonomiska resiliensen med integrerade familjejordbruk som människor kan försörja sig på, vore kanske en osexigt men en trygg och väl beprövad low-tech som faktiskt skulle fungera. Vi skulle inte längre behöva tömma butikerna och ringa a-kassan så fort någon nyser i Asien.

Men det skulle faktiskt också stämma rätt bra överens med det som faktiskt redan beskrivs i den Cirkulära ekonomins karta över möjliga modeller. En av dessa är de täta geografiska produktlivscyklerna som hanteras genom återbruk, reparation och tillverkning i de lokala ekonomierna. Att skapa skattemässiga förutsättningar för att människor kan leva på närmast självförsörjning med en låg men tillräcklig inkomst skulle nog vara bättre använda pengar än att lägga dem på en försvarsbudget eller högteknologiska prestigeprojekt som ändå kräver kraftiga planetära ingrepp för att ens byggas. Vi kan kalla det ekonomisk resiliens, en bristvara idag.


Upplagd av kl. Inga kommentarer:
Prenumerera på: Inlägg (Atom)