Sätt stopp för blykromatfärgerna - ingen vill ju ha dom!

Ett kanadensiskt företag vill komma in på den europeiska marknaden. De säljer billiga och miljövidriga färger som innehåller blykromat. Alla vet att blykromat är så miljöfarligt att det räknas som ett särskilt farligt ämne.

Den europeiska branschen har tagit fram alternativa färger som fyller sitt syfte gott och väl, nämligen för att kunna synas som markeringar på vägar och flygplatser. Är det någon som hört att våra markeringar skulle synas för dåligt?
Är det någon som klagat på att vår gulröda vägskyltar bleknar och blir en trafikfara?

 Nej, just det så alternativet verkar ju fungera, och då är det viktigt att visa att miljövänliga innovationer ska löna sig. Eller hur?

Nu rekommenderar ECHA, den europeiska kemikaliemyndigheten att blykromat ändå ska tillåtas. Och vi undrar förstås hur denna miljardkoloss av tjänstemän kommit fram till det? Ingen i Europa vill ha det, varken miljövännerna, färgbranschen eller användarna. Men framförallt så undrar jag varför KemI och regeringen är så tysta? Varför mobiliserar de inte? Om vi vill ha en giftfri miljö, är inte det här en självklar sak att agera på? Ni har ju till och med industrin på er sida. Risken är inte bara att vi får tillbaka en miljövidrig färg till Sverige, risken är kanske ännu större att industrin tappar förtroendet för regeringens ambitioner att utveckla en giftfri vardag. Så onödigt.

Lena Ek har nu frågat Åsa Romson om hur hon tänker agera. Det är bra. Se http://www.riksdagen.se/sv/Dokument-Lagar/Fragor-och-anmalningar/Interpellationer/Ett-eventuellt-godkannande-av-_H210362/

Vi väntar på svaret.

En cirkulär miljörevision

Ni känner till det här med miljörevision? Då utgår revisionen från ett miljöledningsystem som baseras på organisationens miljöpåverkan och vad man kan tänkas göra åt den. Jag kan tänka mig ett betydligt mer jordnära och konkret revision om man istället utgår från hur anpassat flödet av material är i förhållande till en Cirkulär Ekonomi.

Häromdagen gav jag mig på att reparera min tvättmaskin av märket Bosch. Jag insåg genast hur dålig designen var och vilka konsekvenser det har för flödet av allt stål, plast och gummi som maskinen var gjord av. Det var ytterst nära att maskinen åkte till tippen eftersom ett utbyte av ett par gram borstkol behövde bytas men att det inte skulle löna sig. Att ringa en reparatör hade sannolikt kostat mer än att köpa en ny maskin.

Tänk om vi skulle vara tvungna att köpa ny bil bara för att tändstiften vore slut?

I min revisionsrapport skulle jag göra en överslagsberäkning av hur många ton material som skulle kunna sparas bara genom att designa maskinen så att det gick lätt att byta ut dessa kol. Det ekologiska avtrycket att bryta ny metall är enormt mycket större än om materialen går i första hand att återanvända och i andra hand att återvinna.

Dags att införa Cirkulär Ekonomi i miljöledningssystemen?

Kan självaste livsmedelverket ha fel?

Under våren började diskussionen om rester av hormonstörande bekämpningsmedel. Framförallt "Matfusket" och Naturskyddsföreningen har drivit frågan. Livsmedelverket har stått på andra sidan och dementerat alla risker. Resultatet av denna diskussion kan upplevas som att Livsmedelsverket är de riktiga experterna som "vet". De andra är inte lika tunga experter, men kan antas driva en ideologi. För allmänheten kan det se ut som om frågan gäller: Är det farligt eller inte med oekologiska grönsaker och frukt? Man utgår från att myndigheterna VET svaret, men faktum är att Livsmedelsverket varken vet eller rimligtvis skulle kunna veta svaret.

Att det inte finns entydig forskning betyder absolut inte att problemet inte skulle existera. Det är faktiskt både ovetenskapligt och ett tjänstefel att påstå att det är riskfritt med små halter av hormonstörande ämnen. Vad livsmedelsverket skulle svarat är: "Vi vet ännu inte om resthalter är förenat med allvarliga risker än, men om man vill vara på den säkra sidan så väljer man ekologiskt." Vore det inte både ett trovärdigare, sannare och ett rimligare svar?

Kemikaliepolitiken manifesterar den publika hjärntvätten

Varje gång jag föreläser, tar jag metaforen med svampplockning som visar hur bakvänt kemikaliepolitiken fungerar.Nästan varje gång regerar åhörarna med befriande aha-uttryck. Vi tycker det är självklart att inte plocka okända svampar, men att utsättas för okända kemikalier bara för att ingen lyckats bevisa farligheten är en accepterad tanke i hela samhället. Svampmetaforen går hem, och det är förstås alltid kul.

Samtidigt måste man ju bli lite förskräckt. Varför har vi någonsin accepterat tanken att låta våra barn bli gratis försöksdjur åt kemiindustrin? Varför ifrågasätts aldrig denna bakvända försiktighetsprincip av forskare och politiker?

Jag tycker det påminner om en dålig Norgehistoria, där den uppretade svensken drar en ring runt norrmannen, och hotar honom att inte gå utanför ringen medan svensken demolerar norrmannens bil. Norrmannen flinar ändå förnöjt, och svensken frågar norrmannen om varför han flinar. Då svara norrmannen att han i smyg passerade den förbjudna linjen när inte svensken såg det. - Ingen kul historia, för det påminner oss om förtryck och förnedring. Kemikaliepolitiken är tyvärr  en parallell, vi nöjer oss med enstaka små förbud, när hela kemikaliepolitiken är ett skämt. Det är fullt lagligt att peta in hormonstörande ämnen i leksaker, matförpackningar, soffor och kläder. Vi borde ta oss all rätt att uttrycka vrede och kräva omedelbar ändring.

Teflon och Gortex är tickande bomber?

Varumärken som Teflon och Goretex m.fl. bygger på fluorerad plast, dvs polymerer. Diskussionen om att dessa ämnen kan kopplas till hormonstörande ämnen som PFOA och PFOS finns redan, men problemet kan vara mycket värre än så. För vad händer när stekpannor och kläder smälts ner eller eldas upp när tidens tand gjort sitt? Många s.k PFC-ämnen är ju extremt starka växthusgaser med GWP på flera 1000 gånger. Jag kan inte se hur man kan undvika hur sådana ämnen kan bildas. Har Du Pont med flera ens tänkt på problemet? Eller ska vi behandla teflonpannor och goretexjackor som kärnavfall? Gräva ner det så att det aldrig någonsin kan eldas upp?

Tja, är det någon mer än jag som funderat på problematiken?

Hormonstörande ämnen högre upp på agendan

Det kokar betätnkligt i kemikalifrågan just nu. Det börjar hända intressanta saker med REACH, regeringen har ambitioner på att ta tillbaka initiativet inom EU, Naturskyddsföreningens höstkonferens och årsbok kommer att handla om kemikalier. Men, den stora bakomliggande frågan är egentligen hormonstörande kemikalier.Det klassiska sätten att hantera kemikalieproblemen visar sig alltmer värdelösa. Riskbedömning, gränsvärden, lagstiftning, säkerhetsdatablad m.m. fungerar inte alls som ett skyddsnät därför att de är konstruerade från ett felaktigt sätt att tänka. Våra barn exponeras mer, utsätts mer, påverkas mer än vi trodde och vi står handfallna.

Det positiva är att fler inser problemet, och det dyker upp alltfler initiativ nu. Jag tänker på

1/ Boken "Förgiftad", där de Canadensiska författarna gör experiment på sig själva och bevisar att man kan kontrollera sin egen exponering genom att undvika/utsätta sig för olika produkter. Boken är underhållande och lättbegriplig dessutom.

2/ Kunderna har rätt att numera kräva butikerna på uppgifter om deras varor innehåller särskilt farliga ämnen enligt den s.k. Kandidatlistan.

3/ Kemikaliesekretariatet har infogat hormonstörande ämnen på sin publika databas, och på endocrinedisruption.org publiceras aktuell lista på samtliga potentiellt hormonstörande ämnen.

Men kemikalier är inget isolerat problem, utan de ska ses i ett sammanhang med den övriga globala krisen. Det handlar ju om att skapa lösningar och produkter som klarar planetens villkor vad gäller klimat, biologisk mångfald. Men det är en utmaning, inte flera. Bara man inte fokuserar på alla de saker man ska undvika, utan vad man ska göra istället. Behövs hjälp? Jamen ring mig då!

Cradle to Cradle (C2C) produkter - säljs av Tretum!

En av mina nya kunder är Tretum AB, ett litet byggföretag. Små, men naggande goda. De kan nämligen redan leverera C2C-certifierade produkter i Sverige. Klicka gärna på länken och se heltäckningsmattor från Shaw Industries, som återvinns till 100%.

En industriproduktion helt utan avfall! Fantastiskt kul, för det innebär också att jag själv har börjat så smått att göra affärer inom C2C. Nu hoppas jag bara att Tretum säljer massor med mattor och drar med sig resten av det svenska näringslivet. För helst vill vi ju ha en sådan där förnämlig återvinningsindustri i Sverige också, eller hur? Sedan vill vi ha fler materialtillverkare som gör RIKTIGA återvinningsbara material.

Videon visar hur C2C-konceptet fungerar.