SLU-professorer ute på hal is!

Under sommaren har den ekologiska odlingen kritiserats kraftigt av professorer med självaste SLU som bas. Se SvD Brännpunkt 090712 och 090727. Måhända ska det inte vara titulaturen, utan argumentationen som ska ge ordet dess makt och glans. Saknas dock insikt om förekommande trångsynthet och bristande integritet på institutionerna, är det förstås lätt att bli så förblindad av de vetenskapliga etiketterna att man glömmer kolla innehållet. För mig är det ovetenskapligt att ta avstånd från discipliner, som ekologiskt lantbruk, utan att man ens förstår vad diskussionen går ut på. Om vi ska diskutera valet av odlingsform i förhållande till de förutsättningar som bör gälla för att ett hållbart samhälle ska uppnås, så måste vi vara eniga om att valet av produktionsform ska bygga på stabila och cirkulära flöden av näringsämnen, utan att systematiskt undergräva andra ekosystem eller systematiskt låta insatsmedel från konstgödning eller bekämpningsmedel öka i biosfären.
SLU-professorerna visar att de bara ser träden, men inte skogen. Avkastning från jordplättarna är det centrala, inte frågan om vilka förutsättningar som ska gälla för att avkastningen måste styras så att den kan ligga på samma nivå i generation efter generation efter generation….
Det blir pinsamt tydligt när man beskriver industrijordbrukets produkter som mer ”klimatvänliga” för att de binder mer koldioxid. Det är ju fullständigt irrelevant då jordbruksprodukter inte per definition utgör några koldioxidfällor, utan omsätts lika i kolets kretslopp oavsett odlingsform. Likaså går det inte att jämföra en grödas energieffektivitet med energikvaliteten som går förlorad när konstgödsel framställs. En gröda drivs som bekant av solljuset, en energikvalitet som det inte finns anledning att hushålla med eftersom ljusflödet till jorden ger oss 10.000 ggr mer energi än vad vi förbrukar i dagsläget. Nästan lika pinsam är slutsatsen om att påvisbara rester av bekämpningsmedel i vattendrag eller övriga naturen skulle vara ofarlig. Det bygger på antagandet om att dagens analysmetoder och toxikologiska kunskap skulle vara heltäckande, vilket visar på en total brist på ödmjukhet inför den okunskap som gäller och kommer att gälla inom överskådlig tid vad gäller kemiska effekter på jordens livsformer. Forskningen om hormonstörande kemikalier och multiexponeringen av flera olika kemikalier har t.ex. snarare ökat osäkerheten kring riskbedömningarna.
Det sorgliga är att SLU-professorena inte tycks ha någon egen idé om vad ett hållbart samhälle är, bara att strypa anslagen till ekologisk odling. Frågan är om det inte vore bättre att strypa anslagen till SLU, i alla fall den uppenbart kontraproduktiva grenen av psuedovetenskaplig gnällforskning.

Magnus Hedenmark, ekotoxikolog och grundare till tankesmedjan ”Vagga till vagga”.

Livsmedelsverket förstår inte försiktighetsprincipen

I SvD kunde v i början av augusti läsa om att fet fisk inte bara kan vara problem för fertila kvinnor, utan även män. Att fet fisk innehåller miljögifter, bl.a. högpotenta dioxiner är ingen nyhet. Att genom kostråd få fertila kvinnor att avstå från fet fisk är en enkel och billig åtgärd. Det kan inte vara en överraskning att dioxiner kan vara ett problem för en större målgrupp, eftersom ingen vet helt hur dioxiner och andra hormonstörande gifter slår i det biologiska systemet.

Försiktighetsprincipen handlar om konsten att ta rimliga försiktighetsmått i avvaktan på säkrare vetenskapliga data. När mer säkra data kommit in kan man antingen backa från den tidigare positionen eller förstärka den, beroende på vilken riktning de pekar åt.

Livsmedelsverket gör dock samma kardinalfel som myndighetstraditionen tyvärr bjuder: Man gör inget alls i avvaktan på säkrare data! En vanlig ryggmärgsreflex hos tveksamma beslutsfattare, men förtjänar inget förtroende hos den befolkning man är satt att skydda.

Istället borde ju livsmedelsverket genast utöka kostrådet att omfatta hela befolkningen, tills säkrare data kommit. Alltså en annan slutsats av samma skäl: osäkerhet. Men är inte detta mer logiskt? Framförallt med tanken på vad kostrådet kostar - inte särskilt mycket.
Vem ska ändra på denna principiellt felaktiga hållning hos våra myndigheter?