Alldeles i dagarna 22 januari, så kom det nya numret av Råd och Rön med följande artikel: https://www.radron.se/vardagskunskap/luktfria-klader-skadar-miljon/.
Tänk dig att vara en journalist som kanske har Sverker Olofsson i Plus som förebild. Ni som är tillräckligt gamla kommer ihåg soptunnan där Sverker slängde alla prylar som oseriösa företag sålde till godtrogna konsumenter. Sverker var hyllad med all rätt.
Nu har denne journalist trott sig hitta ett typiskt företag som Sverker hade gjort slarvsylta av. Jobbar man på Råd och Rön, så gnuggar man händerna förstås. Det blir stjärnor i ens CV.
Men naturligtvis måste man kontakta företaget och ställa de obligatoriska frågorna. Men, det borde inte vara något problem tänker du. De har garanterat inga bra svar och det kommer bara lyfta artikeln.
Men nu går det inte som du tänkt. Du får genomtänkta svar och förklaringar. Dessutom får du det skriftligt och tänker att det här blir jobbigt att granska. Det visar sig vara mer komplext än du tänkt dig.
Du löser dock det hela genom att skita i allt som företaget berättar. Istället vänder du dig till andra som varit med och hackat på företaget förr och citerar dessa personer istället. Dessutom kryddar du artikeln med påståenden om att företaget undviker att svara. Hur svårt kan det vara, alltså?
Det tycks dessvärre som journalisten aldrig gjorde samma reflektion som Karl-Bertil Jonson gjorde om att rakryggat yppa sanningen. Äh, alla hatar ju ändå företaget ifråga, så då spelar det ingen roll. Ändamålet får helga medlen.
Och visst är det så att många ser poängen i att prata illa om företaget och dess lösningar, men inte av miljö- eller konsument skäl. Det är ett skapat narrativ som passar många men som journalist ska du inte köpa sådana argument okritiskt.
Råd och Rön som nu ska vägleda konsumenter kanske kunde hjälpa till att ändra tvättbeteendet istället för att ifrågasätta syftet med produkten - att ändra tvättbeteendet. Att skölja sina träningskläder i duschen istället för att slänga dem i tvättmaskinen kan nämligen göra en enorm skillnad.
Svenskt Vatten använder en kommunikationsmetod som kallas "framing"(eng). Silver är det absolut minsta problemet, men det som Svenskt vatten vill rama in för att slippa uppmärksamhet på de riktiga problemen med innehållet i det rötslam som de lyckas dumpa på svensk åkermark.
Företaget Stadium har fast fashion som affärsidé, med att rulla ut stora volymer lågpris med slit- och släng. Såklart att intresset bör vara noll för att kosta på lösningar som medför lägre försäljningsvolymer men även här använder de alltså "framing".
Ingen av representanterna för vare sig Svenskt Vatten eller Stadium har någon kunskap om miljöproblematiken heller. Trots att de är partiska beskrivs de som "experter". Anders Finnson från Svenskt Vatten får ohämmat upprepa sin okunskap och felaktigheter med att jämföra silver med kvicksilver, vilket borde genera alla seriöst kunniga toxikologer. Svenskt Vattens tester och slutsatser är partsinlagor och är kraftigt vetenskapligt ifrågasatta, men används ånyo som "fakta".
En viss ursäkt för journalisten finns dock när en myndighet uttalar sig, i det här fallet KemI. För varför ska en journalist ifrågasätta en myndighet? Och här får jag nog snarare lägga ansvaret på representanten från KemI för missledande information. KemI tycks inte förstå sin myndighetsroll och borde passa sig för att bedriva opinionsbildning, särskilt när de saknar underlag för sina påståenden och tjänar lobbyorganisationernas intresse istället.
Margareta Daho från KemI har fått tillgång till både vetenskapliga artiklar och beskrivningar hur det förhåller sig med att minska tvättar och tillsats av lukthämmande ämnen. Ändå upprepar hon ständigt samma sak att hon varken sett eller hört något som visar att det leder till mindre tvättande. Och det här är alltså en myndighet som i över 10 års tid misslyckats med att hantera silverfrågan inom EU-förordningen, trots att Sverige är rapporterande land. När silverbiociderna inte kan klassas som särskilt farliga, så driver man frågan som opinionsarbete istället. KemIs bedömningar är inte särskilt trovärdiga och kan inte ens kallas för riktiga riskbedömningar.
Den totala mängden silver från sportkläder är c:a 2 kg. Vad är det som får en myndighet att gå igång med enorma resurser på ett specifikt ämne? Finns det inte viktigare uppgifter? Vi pratar om t.ex koppar som används som båtfärger, på koppartak, vattenledningsrör m.m. Bara när det gäller koppar som bekämpningsmedel så sprids, i storleksordningen, 290 ton/år enligt äldre uppgifter (SOU 2000:53). För koppar finns det betydligt starkare evidens för antibiotikaresistens än silver, ger betydligt tydligare och värre miljöeffekter osv. Men den stora frågan är ändå spridandet av plaster och hormonstörande ämnen som nu har överskridit de planetära gränserna. Det finns att göra alltså, men vem håller i agenda och prioriteringar kan man undra?
I övrigt känner jag en besvikelse över de miljötjänstemän som "väljer sina strider" och låter detta absurda narrativ hållas och spridas - trots bättre vetande. Ingen på KemI, ingen miljöorganisation eller nämnda lobbyister har hittills återkommit och vill ens diskutera mina argument. De har inte tid, säger de. Har vi inte mer ryggrad än så, så kommer vi inte klara av klimatfajten heller.
