lördag 7 mars 2009

Professor vilse i kemikaliesoppan

Toxikologins fader, Paracelsus, gjorde onekligen ett stort avtryck på många av dagens toxikologer, s.k. giftexperter. Så stort var avtrycket, att man har svårt att inse att nya insikter nu ersätter Paracelsus förenklade bild som beskrev riskbegreppet som enbart en fråga om dos. Paracelsus var verksam under 1500-talet! Under Paracelsus tid fanns inga industriellt producerade kemikalier som systematiskt ökade i koncentration i biosfären, varav vissa med förmågan att interagera med kroppens hormonella system. Under 1900-talets sista decenium har vi kunnat sammanfatta en ny bild av kemiska risker där tajming har en mer avgörande roll än dos vad gäller påvisbara effekter av kemikalieexponering. Bromerade flamskyddsmedel är ett exempel på miljögifter som ger s.k. seneffekter, där försöksdjur som exponerats för de bromerade flamskyddsmedlen i livets startskede visats få minnesstörningar och inlärningsproblem först i vuxen ålder.

Professor Robert Nilsson tycks tillhöra den skara av toxikologer som inte bara klamrar sig fast vid gammal kunskap, utan dessutom tar öppet avstånd från såväl tvärvetenskapliga hållbarhetsbegrepp som försiktighetsprincipen. Nilsson har tidigare beklagat sig över de "gröna talibanerna" inför den amerikanska och reaktionära tankesmedjan Cato. Må vara att vi måste acceptera att bäst-före datum passerat för många vetenskapliga titlar, men när de dessutom används som kontra-produktiva redskap för att sprida ett rigor mortis bland tvehågsna beslutsfattare i en för mänskligheten redan kritisk situation, får vi inte längre tiga.

På DN finns t.ex. Kjellander, som okritiskt applåderar och tar till sig alla argument som häcklar politikens tafatta försök att trots allt avgifta samhällets flöden och processer. Det är inte alltid logiskt, men politikens villkor är som de är men slutmålet för kvicksilver, bly och andra miljögifter är att de ska försvinna helt från samhällsprocessen. Sorry, men det finns inga slutna system. Inte ens vad gäller hanering av kristall. Nilsson är tyvärr långt ifrån ensam i sin syn på toxikologi, vetenskap och försiktighetsprincip, men ett större problem är de okritiska påhejarna som hellre njuter av förvirrade debatter än att ta ansvar för de insikter som faktiskt existerar. Kjellander har ett intresse av att torgföra kärnkraften och pusslar listigt in Nilssons artikel för sina syften. Det allra största problemet är dock tystnaden från miljögiftsforskare och toxikologer. Varför är de så tysta? Är det bara när det gäller att fiska forskningsanslag som det är värt att hålla i pennan, så har deras forskning inte större värde än avlatshandel.

måndag 2 mars 2009

Datorer återvinns ju inte!

Vi har en officiell bild av ett fungerande producentansvar, och litar på att våra datorer tas om hand. Att så inte är fallet visade SvD med all sin krassa tydlighet i söndags (1/3 -09). Man hittade t.ex. datorer från Stockholm stad. Hur i h-e hamnade dom i Ghana?
Har någon tredjepart följt upp och kontrollerat detta producentansvar någon gång? Vem har tillsynen? Ibland undrar jag om våra politiker/myndigheter inte är lite väl naiva? Det är äckliga och deprimerande bilder från datorindustrins smutsiga bakgård. Som vanligt är det barnen som betalar priset. Att PVC-kablar bidrar till spridningen av dioxin kan vi nu dock konstatera. Varför skulle marken annars vara dioxinförorenad?

Jag har träffat IT-tillverkare som anser att vi inte behöver bry oss om vad datorer innehåller, eftersom dessa numera tas om hand. HA!- dagens dubbelfel. Nej, för att kunna få en fungerande återvinning så måste naturligtvis kretsloppet avgiftas, och om det inte återvinns så måste det avgiftas ändå.
Dessutom bör inte producenterna få gömma sig i dunkla insamlings-kollektiv. Allas ansvar = ingens ansvar. Det måste införas pant och andra tydliga styrmekanismer tills Ghana och andra dumpningsplatser blir avgiftade.

torsdag 19 februari 2009

Gatlamporna lyser mitt på dagen!

Jag har länge funderat över detta fenomen. Jag frågar vänner. Det pågår år efter år, men ingen tycks bry sig. Gatlamporna! De lyser ofta mitt på dagen, i alla kommuner i hela landet. Från mitt fönster i Tyresö har lamporna lyst hela dagen idag. Varför? De kan väl inte vara brist på teknik? Dagsljus- och tidreläer har funnits länge. Är det för att någon kommunalanställd ska ha ensamrätt på reglagen, och sitter med andra viktigare saker just idag? Är det för att någon är mutad av elbolagen och kör på så att vi blir tvugna att bygga kärnkraftverk? Eller är det för att elen är så billig att slösa med, så vi kör hellre på dagen så slipper vi betala för att någon åker runt och kollar om lamporna funkar på natten?
Mina vänner tycker att jag är tjatig. -Du verkar helt fixerad av lamporna. Men, varför är det bara jag som reagerar? Hallå i gökboet. Elanvändningen i världen är den största källan för växthuseffekten. Finns det någon i cyberrymden som fattar vad jag menar, eller kan ge ett BRA svar på mina frågor? Skriv och berätta.....

onsdag 19 november 2008

Betala för giftfri sjukvård?

Jag brukar jobba en del med upphandling och inköp av medicinska sjukvårdsartiklar. Det handlar för det mesta om att få sjukvården att handla giftfria påsar, slangar och handskar som inte är gjorda av billig PVC. Dessa läcker kemikalier till patienterna, och oftast är det en kemikalie som betecknas DEHP och har gett krympta testiklar och nedsatt fertilitet i djurförsök. Inte så trevligt, men de flesta är väl lyckligt omedvetna om det.
Nu är det ju lite speciellt med sjukvårdens kunder, att de sitter i ganska dålig förhandlingssits. Dels för att patienter i allmänhet varken befinner sig i "fighting-mode" eller har någon sakkunskap, och dels är det ju landstinget som gör inköpen med våra skattemedel.
Låter rätt förnuftigt att ha någon som man litar på, som tar hand om ens intressen, när man ligger halvt uträknad med en landstingssymbol på bröstet. Lanstinget har dock sin budget att tänka på också, inte bara patienterna förstås.
Men, om man frågade t.ex. mig så skulle jag gladeligen hosta upp mellanskillnaden för att bli behandlad med de giftfria plastslangarna. Kanske skulle fler också tänka som mig? Jag kan tänka mig att alla de som betalar extra för privat sjukvård, gärna skulle lägga in en extra peng för tilläggstjänsten "Giftfri sjukvård+". Eller, precis som när man ska hyra en bil. Då kommer alla självriskreduceringar och annat som man inte vågar tacka nej till. Varför kan man inte ställa frågan när man lämnar in patientbrickan: Ska vi lägga på en hundring för en giftfri behandling?

måndag 27 oktober 2008

Mer skatt -mindre frustration

Så som det trixas, fixas och hycklas i korridorerna. Vi frusteras över vägverkets korrupte generaldirektör i uppdrag granskning. Vi blir uppgivna över Lövins beskrivning av politiken bakom utfiskningen i haven i boken Tyst Hav. Företagen ökar på sin CSR-retorik, men mer än hälften är bara floskler.

Nyckelfrasen återges dock bäst av Lövin: Allmänhetens tragedi, där sensmoralen är "om inte jag gör det, gör någon annan det". Det råder en plundringsvåg i regnskogar och oljefält, och alla som inte är med anses som loosers. Vem vill vara looser? D.v.s. rent krasst så har vi inte tillräckligt utvecklad moral i samhället, för att vi skulle mäkta med ett större ansvar för planeten. Men, varför sitta och reta sig på makthavare, företag och inskränkta medborgare? Gör det istället lönsamt att ta ansvar. Morot och piska! Skatter och återbäring.

Sätt en global skatt på all olja som tas upp redan vid oljeborrtornet istället för att komplicera tillvaron med internationella avtal, spartips och utsläppsrätter? Det vi betalar mer av, konsumerar vi mindre av. Om oljan blir mycket dyrare så lönar det sig inte att fiska ut haven, eller transportera prylar tvärs över jordklotet. Problemet är förstås svårigheten att införa en global skatt, men vägen dit borde kunna lösas genom överenskommelser av höga importtullar mot olja. Den andra haken är att få bort alla skadliga subventioner, men här gäller det att hålla särintressena på mattan. Men vill man, så går det. Det behövs inga tekniska under, bara lite organisation.

tisdag 7 oktober 2008

Genialt, Greenpeace

Som medlem i Greenpeace actionsupport får man ibland hem små intensiva rapporter om diverse aktioner. De spektakulära inslagen från 70- och 80-talen har dock minskat kraftigt och ibland kan man fundera över om vissa aktioner har varit så genomtänkta trots allt. GMO-protesten mot COOP kändes t.ex inte riktigt klockren.

Igår damp det i alla fall ned ett nytt blad. Denna gång om överfiskning. Nu blev jag riktigt imponerad. För att förhindra bottentrålning i Natura 2000-klassade områden hade man sänkt ner stora stenblock. Och, för att föra hedern i hamn, så varnade man förstås trålarna. För syftet är ju inte att förstöra, utan att skydda något som beslutsfattarna inte lyckas med.

Detta är kreativt, handlingskraftigt och moraliskt genomtänkt. För första gången på länge tänker jag skicka in några hundringar extra, för detta måste uppmuntras.

söndag 5 oktober 2008

Cradle to cradle

Kände äntligen en respons på Einsteins berömda citat: "Det behövs ett nytt sätt att tänka för att lösa de problem vi skapat med de gamla sättet att tänka". Platsen var Köpenhamn, måndagen den 29e september på ett välfyllt seminarium.

Cradle to cradle (C2C), är ett varumärke, en titel på en bok och ett koncept för hållbar design. Det inbegriper såväl grön kemi som systemvillkoren, men det som främst karaktäriserar begreppet är en offensiv grön teknikoptimism, s.k. greenovation. En av de två författarna/upphovsmännen; Michael Braungart föreläste. Michael B är tysk kemist. Den andre författaren heter William McDonough och är amerikansk arkitekt. Danmarks miljöminister Connie Hedegaard inledde seminariet. .

Michael Braungart har lång erfarenhet av miljödebatten, men tar avstånd från den gängse inställningen om att hållbarhet kopplas till begrepp som undvika, minska, minimera, begränsa osv. Han argumenterade genomtänkt och underhållande om varför sådana begrepp är både missvisande och kontraproduktiva. Likaså kritiserade han begreppet ”ekoeffektivitet”. Att arbeta med sådana begrepp innebär bara biz as usual men att gå saktare mot ohållbarhet i kombination med att betrakta mänskligheten som ett problem.

Det handlar istället om att producera kvalitet, där kvalitetsbegreppet utesluter hälso- och miljöfarlighet. En leksak som innehåller ftalater är därför av oacceptabel kvalitet. HB kommenterade för övrigt Europas förbud mot mjukgörare i leksaker som lamt, eftersom det fanns betydligt värre exponering från PVC-tapeter.

Att vara många individer på en planet innebär inte ohållbarhet om samhället är rätt designat, med hänvisning till myrsamhällen som är storkonsumenter av naturresurser men är hållbara genom att de återför näringen i ett slutet kretslopp. ”We are not too many, we are too stupid” var hans kritiska kommentar till Al Gores uttalande om befolkningsökningen som det största problemet. Al Gore ansågs också vara alltför vag i sina visioner. Att använda lågenergilampor och tvätta i låga temperaturer speglar knappast det paradigmskifte som krävs i nuläget.

Det handlar om planering av all produktion, därför är det en designfråga. Planering av produktens återvinning eller nedbrytning till näringsämnen ska ingå när man designar produktens hela livscykel. En produkts material ska i princip bara bestå av ”technical nutrients” eller ”biological nutrients”. Cradle to cradle är en replik på ”cradle to grave”. Avfall ska inte uppstå, och en återvinning får inte bygga på ”downgrading” alltså återvinnas till produkter med lägre värde. Därför hålls materialet rent från förorenande tillsatser. Avfallet blir likställt med en ren och nyttig råvara och uppstår därför i princip aldrig i egenskapen avfall.

En producent av stolar (Steelcase) pratade om sitt arbete med Cradle to cradle. Man hade certifierats av C2C, vilket innebar att man i princip hade kartlagt alla sina ingående kemikalier och material. Ett tidskrävande arbete förstås. Det behövs ett samarbetande nätverk av rätt partners för leverans av råvaror, demontering och återvinning. Waste management ska vara liktydigt med nutrient management. ”We don´t know how the future looks like, but we know what it´s made of”.

Äntligen kan miljöfrågan rocka....