Vi har ingen klimatkris - det är en hållbarhetskris!

För en vecka sedan kom jag hem från Saudi-Arabien. Jag och ytterligare tre internationella gästföreläsare från Österrike, UK och USA föreläste på temat "säkerhet i sjukvården". I det begreppet ingick alltså hållbarhet, så som utfasning av PVC, ftalater och bromerade flamskyddsmedel. Så är det med sjukvården: Det handlar om liv och läkaretik. När man inser att botandet kan leda till långsiktig ohälsa innanför eller utanför sjukhusets väggar, för de egna patienterna såväl som för allmänhälsan - så förstår man nödvändigheten att koppla ihop miljöfrågorna med verksamheten.

Att det var just Saudi seminariet hölls i, skänkte förstås en extra dimension till den holistiska synen. Ska villigt erkänna att samtliga vi tre gästföreläsare låg medvetet lågt i början vad gäller klimatfrågorna, 25% av världens olja lär ju hämtas från just detta land. Men våra värdar visade en förvånansvärd öppenhet och villighet att diskutera hela problematiken, inte bara valda delar.

Det är ju inget som hindrar att man kan börja plocka de lågt hängande frukterna såsom utfasning av PVC i sondslangar för nyfödda eller energieffektivisera sjukhusen, skaffa en kostnadseffektiv avfallshantering och sortering av avfallet m.m. Vi diskuterade alternativa transporter för studenterna inom universitetsområden, det var kreativt, upplyftande och kul.

Att förbränningen av de fossila resurserna förr eller senare måste upphöra, det är vi alla ganska rörande överens om. Det behövs en plan som som är tillräckligt smart och attraktiv för alla inblandade, så går det. Men, planen måste utgå från hållbarhet, annars riskerar vi t.ex. att i panik tillåta rovdrift på de förnybara råvarorna. Och nedmonteringen av den biologiska mångfalden är enligt "The Nine Planet Boundaries" ett ännu värre hot än klimatkrisen. Frågan är om det inte vore te.x. en bättre strategi att använda oljan till att skapa material, som inte förbränns i slutändan utan återvinns ständigt?

Betala för giftfri sjukvård?

Jag brukar jobba en del med upphandling och inköp av medicinska sjukvårdsartiklar. Det handlar för det mesta om att få sjukvården att handla giftfria påsar, slangar och handskar som inte är gjorda av billig PVC. Dessa läcker kemikalier till patienterna, och oftast är det en kemikalie som betecknas DEHP och har gett krympta testiklar och nedsatt fertilitet i djurförsök. Inte så trevligt, men de flesta är väl lyckligt omedvetna om det.
Nu är det ju lite speciellt med sjukvårdens kunder, att de sitter i ganska dålig förhandlingssits. Dels för att patienter i allmänhet varken befinner sig i "fighting-mode" eller har någon sakkunskap, och dels är det ju landstinget som gör inköpen med våra skattemedel.
Låter rätt förnuftigt att ha någon som man litar på, som tar hand om ens intressen, när man ligger halvt uträknad med en landstingssymbol på bröstet. Lanstinget har dock sin budget att tänka på också, inte bara patienterna förstås.
Men, om man frågade t.ex. mig så skulle jag gladeligen hosta upp mellanskillnaden för att bli behandlad med de giftfria plastslangarna. Kanske skulle fler också tänka som mig? Jag kan tänka mig att alla de som betalar extra för privat sjukvård, gärna skulle lägga in en extra peng för tilläggstjänsten "Giftfri sjukvård+". Eller, precis som när man ska hyra en bil. Då kommer alla självriskreduceringar och annat som man inte vågar tacka nej till. Varför kan man inte ställa frågan när man lämnar in patientbrickan: Ska vi lägga på en hundring för en giftfri behandling?

Cradle to cradle

Kände äntligen en respons på Einsteins berömda citat: "Det behövs ett nytt sätt att tänka för att lösa de problem vi skapat med de gamla sättet att tänka". Platsen var Köpenhamn, måndagen den 29e september på ett välfyllt seminarium.

Cradle to cradle (C2C), är ett varumärke, en titel på en bok och ett koncept för hållbar design. Det inbegriper såväl grön kemi som systemvillkoren, men det som främst karaktäriserar begreppet är en offensiv grön teknikoptimism, s.k. greenovation. En av de två författarna/upphovsmännen; Michael Braungart föreläste. Michael B är tysk kemist. Den andre författaren heter William McDonough och är amerikansk arkitekt. Danmarks miljöminister Connie Hedegaard inledde seminariet. .

Michael Braungart har lång erfarenhet av miljödebatten, men tar avstånd från den gängse inställningen om att hållbarhet kopplas till begrepp som undvika, minska, minimera, begränsa osv. Han argumenterade genomtänkt och underhållande om varför sådana begrepp är både missvisande och kontraproduktiva. Likaså kritiserade han begreppet ”ekoeffektivitet”. Att arbeta med sådana begrepp innebär bara biz as usual men att gå saktare mot ohållbarhet i kombination med att betrakta mänskligheten som ett problem.

Det handlar istället om att producera kvalitet, där kvalitetsbegreppet utesluter hälso- och miljöfarlighet. En leksak som innehåller ftalater är därför av oacceptabel kvalitet. HB kommenterade för övrigt Europas förbud mot mjukgörare i leksaker som lamt, eftersom det fanns betydligt värre exponering från PVC-tapeter.

Att vara många individer på en planet innebär inte ohållbarhet om samhället är rätt designat, med hänvisning till myrsamhällen som är storkonsumenter av naturresurser men är hållbara genom att de återför näringen i ett slutet kretslopp. ”We are not too many, we are too stupid” var hans kritiska kommentar till Al Gores uttalande om befolkningsökningen som det största problemet. Al Gore ansågs också vara alltför vag i sina visioner. Att använda lågenergilampor och tvätta i låga temperaturer speglar knappast det paradigmskifte som krävs i nuläget.

Det handlar om planering av all produktion, därför är det en designfråga. Planering av produktens återvinning eller nedbrytning till näringsämnen ska ingå när man designar produktens hela livscykel. En produkts material ska i princip bara bestå av ”technical nutrients” eller ”biological nutrients”. Cradle to cradle är en replik på ”cradle to grave”. Avfall ska inte uppstå, och en återvinning får inte bygga på ”downgrading” alltså återvinnas till produkter med lägre värde. Därför hålls materialet rent från förorenande tillsatser. Avfallet blir likställt med en ren och nyttig råvara och uppstår därför i princip aldrig i egenskapen avfall.

En producent av stolar (Steelcase) pratade om sitt arbete med Cradle to cradle. Man hade certifierats av C2C, vilket innebar att man i princip hade kartlagt alla sina ingående kemikalier och material. Ett tidskrävande arbete förstås. Det behövs ett samarbetande nätverk av rätt partners för leverans av råvaror, demontering och återvinning. Waste management ska vara liktydigt med nutrient management. ”We don´t know how the future looks like, but we know what it´s made of”.

Äntligen kan miljöfrågan rocka....