Vad säger coronan om Cirkulär Ekonomi?

Frågan har rests över hur vi ska se på coronaviruset ur hållbarhets och klimatsynpunkt. Många har ju påpekat de stor mängder växthusgaser som går ner kraftigt just nu. Men det är ju bara en temporär lättnad för planeten och frågan är vad vi får betala i form av ekonomisk recession och arbetslöshet?

Förhoppningsvis så medför coronan däremot nya insikter om samhällets sårbarhet i den hämningslösa globalismens spår. Vi behöver inte bara en ekologisk, utan även en ekonomisk resiliens, som gör att samhällets funktioner klarar drastiska förändringar i världsekonomin. Den svenska jordbrukspolitiken har exempelvis länge varit helt inställd på att rationalisera produktionen för att möta konkurrensen på en global marknad. Sådant kostar på vad gäller tryggad och långsiktig livsmedelsförsörjning. Allt är outsourcat och vi är beroende av en osäker import.

I andra änden har vi hyllat digitalisering och high-tech som den stora drömmen som ställer allt till rätta vad gäller hållbarhet. Det är kul med Spotify, AI, höghastighetsjärnväg och vertikala inomhusodlingar, men insikten om att allt bygger på friska odlingsjordar där människor har en meningsfull sysselsättning och solidaritet med sina medmänniskor och ekosystem tycks ha grumlats.

Att återskapa den ekonomiska resiliensen med integrerade familjejordbruk som människor kan försörja sig på, vore kanske en osexigt men en trygg och väl beprövad low-tech som faktiskt skulle fungera. Vi skulle inte längre behöva tömma butikerna och ringa a-kassan så fort någon nyser i Asien.

Men det skulle faktiskt också stämma rätt bra överens med det som faktiskt redan beskrivs i den Cirkulära ekonomins karta över möjliga modeller. En av dessa är de täta geografiska produktlivscyklerna som hanteras genom återbruk, reparation och tillverkning i de lokala ekonomierna. Att skapa skattemässiga förutsättningar för att människor kan leva på närmast självförsörjning med en låg men tillräcklig inkomst skulle nog vara bättre använda pengar än att lägga dem på en försvarsbudget eller högteknologiska prestigeprojekt som ändå kräver kraftiga planetära ingrepp för att ens byggas. Vi kan kalla det ekonomisk resiliens, en bristvara idag.

Att spara 47 miljoner ton CO2 + miljarder kubik med färskvatten

Kan mindre tvättande rädda världen? Ja delvis, faktiskt

Det är ingen större uppoffring att spara på var 10e tvätt. Det tror jag de flesta håller med om. Mycket slinker ned i tvättkorgen för att inte ligga någon annanstans. Använda grejer vill man inte hänga tillbaka bland det som är nytvättat. Men sportgrejer som du svettats i kan sköljas av direkt i duschen, kragar kan tvättas med lite tvål o vatten för hand, mycket kan vädras osv. I Sverige så har vi hittills inte varit så motiverade att hålla igen på tvättandet; elen är billig och fossilfri och vatten har vi fram till nyligen haft överskott på.

Men klimatkartan förändras snabbt. Ju mer fossilfri el som frigörs till export, ju bättre för klimatet. Och tillgången på färskvatten är högst osäker både ute i världen som här hemma. Textilproduktionen och omsättningen från "fast fashion" tillhör dessutom en av de största miljöutmaningarna i vår tid. Så därför ville jag räkna om lite och ge en förnyad syn på tvättandet av kläder som en "lågt hängande frukt" som skulle kunna ge ett rejält bidrag till kampen mot klimatförändringarna. 

Metod-allmän

Utgångspunkten har varit att varje tvätt med tvättmaskin förbrukar; direkt el och färskvatten samt indirekt energirelaterad CO2 samt vatten genom att förkorta livslängden på textilierna. Besparingenspotentialen för 10% respektive 50% av den totala miljöpåverkan har redovisats som resultat.

Miljöbelastning från tvättmaskinen

För elförbrukningen av tvätt har jag använt siffran 1kg CO2/kWh. Detta motiveras dels av att den dyraste elen (kolproduktion) sparas in först och att varje besparad kWh innebär därför minskat behov av kolkraft. Det här resonemanget bygger på något som kallas marginalels-effekt och har lanserats av professor Björn Karlsson på Linköpings universitet. Det är heller inte särskilt kontroversiellt för global nivå, där kol och naturgas står för 60% av elproduktionen, samtidigt som den absolut billigaste elproduktionen kommer från sol- och vindkraft. Senaste noteringen var 8 öre/kWh, utan subventioner.

Den totala elförbrukningen från tvättar globalt sett ligger på 51.1 TwH och vattenförbrukningen på 12,3 km³ enligt publicerade data.

Miljöbelastning från textilen

Den totala mängden CO2 och vatten som går åt för att producera textilier ligger på 1,2 GT/år respektive 93 billion m³ enligt New Textiles Economy. Med utgångspunkt från uppgift från RISE så har jag antagit att 35% (konservativt räknat) av textiliernas livslängd förkortas genom tvätten.

Resultat

Only by saving every 10^th wash, the consumers could save 47 Megatons of CO2 and 4.5 billion of cubic metres of fresh water in global scale. And if we could wash half as much it turns out be 235 megatons of CO2 and 22.5 billion of cubic metres of water

Diskussion

Resultatet borde vara en kioskvältare och kan ge stor uppmärksamhet. Det finns dock bra och trovärdig global statistik för ingångsvärdena. Jag har därefter försökt föra logiska resonemang om hur dessa siffror skulle kunna användas för beräkning av textiltvättar. Det bör hålla för en kritisk granskning, bara man tidigt visar transparens. Även HM adresserar att 20% av miljöbelastningen kommer från användarfasen, dvs tvätten.

Det finns ännu fler aspekter och beräkningar, tex användning av tvättmedel och tillverkning av tvättmaskiner, utsläpp av mikroplaster. Men redan den här infon borde räcka för en global kampanj om att hoppa över var 10e tvätt, minst. Vem vill hjälpa mig att dra igång en sådan global kampanj?

Källor

Pakula, Christiane & Stamminger, Rainer. (2010). Electricity and water consumption for laundry washing by washing machine worldwide. Energy Efficiency. 3. 365-382. 10.1007/s12053-009-9072-8. 

Ellen MacArthur Foundation, A new textiles economy: Redesigning fashion’s future,

(2017, http://www.ellenmacarthurfoundation.org/publications).

Personal communication by e-mail with Ann-Charlotte Haning, RISE: 

Från: Anne-Charlotte Hanning  

Datum: 14 oktober 2019 16:11:40 CEST    

Kopia: Magnus Hedenmark  

Ämne: Re: Sv: Livstid på kläder  

   

"Tumregeln är att användning står för ca 60-65% av slitaget, tvätten 25-30% och torktumling ca 5-10%."

Vad ska vi göra 2020, förutom att följa eller vara emot olika narrativ?

Hållbarhetsfrågan har blivit så het så ingen längre kan undvika den. Samtidigt framstår den som ytligt sett som en bipolär företeelse: Försvara Greta, återvinna mer, äta mindre kött, begära mer förnybart, ta bort alla gifter, köp miljömärkt, osv. Det verkar ju rätt lätt. Man kan köra på rätt friskt med tre-ords-meningar i sociala medier och få hur många ”likes” och hurrarop som helst. Men vi fastnar lätt där, för annars blir det mer komplext och om du vill nyansera påståenden med ”ja, kanske det, men..” så riskerar du tappa alla vänner. Och vänner måste vi ha, eller hur? Det är väl det som kallas populism antar jag? Den som inte är med oss, är emot oss. 

Det här är en direkt farlig och kontraproduktiv företeelse. Att rädda världen innebär att förändra systemen i botten, och då menar jag inte att moralisera över konsumenternas val. Det är alldeles för lättköpt och enkelt att gnälla över människors oförmåga att se längre än näsan räcker. När vi saknar ideer i trängda lägen så blir det lätt tunnelseende och tävling i att lägga skulden på någon annan. Alla val går oftast ut på att skapa ”mindre dåliga” men kortsiktiga lösningar istället för att skapa bra lösningar som istället utmanar hela kulturen och systemen. 

Istället för att ifrågasätta petroleumindustrins legitimitet, så jagar vi småtjuvarna. Istället för att sätta press på hela kemiindustrin och köttindustrin som ligger bakom jordbrukets industrialisering och skapandet av bekämpningsmedelsberoende monokulturer, så kör vi med uttryck som bondeskam driver på utvecklingen av ännu mer besprutade men ”klimatvänliga grödor” från monokulturerna. Vi tror att vi kan styra utvecklingen med data från LCAer, därför att de med siffror gör vår tillvaro enkel för att ta snabba beslut. LCAer är dock ofta begränsade i sin användbarhet för bra beslut. 

När jag försiktigt påpekar att det finns en konflikt mellan ekologisk odling och totala frånvaron av djur i jordbruket, så ser jag ofta en trötthet som uppstår när någon hamnar i dilemman. Lösningen ligger istället i att stimulera fungerande och integrerade jordbruk som är anpassade till de lokala förutsättningarna. Där finns ingen storskalig köttindustri, men väl grödor som är mindre beroende av konstgödsel och bekämpningsmedel.  Budskapet borde istället vara att BARA handla dyrt närproducerat naturbeteskött. Eftersom det är så dyrt, så blir det rätt-nämligen att vi äter mer vegetariskt som samtidigt är ekologiskt. Därför ska vi inte säga ”ät vegetariskt”, det är missvisande, utan ät ekologiskt/närproducerat. Jag talar här inte om de ekologiska regelverken eller certifieringarna utan om de ekologiska principerna. 

Exemplet ovan om missvisande narrativ om livsmedel är bara ett exempel på ett hållbarhets-Sverige som inte orkar ända fram. Jag kan dra liknade exempel om återvinning av plaster, biobränslen, klimatkompensation, giftfritt osv. För att styra besluten rätt så behövs en förståelse för hur man kan hantera komplexa system.  Ja, det är jobbigt och krävs en del ifrågasättanden och slakt av heliga kor, men framförallt kunskap i systemvillkoren och kompetens i att leda processer rätt. Men att bara skicka en massa okritiska likes i sociala medier kommer inte att rädda världen. Det ger oss bara en mysig känsla av värdegemenskap när skutan sjunker. Låt oss ta oss modet att våga sticka ut från flocken år 2020.

Om Naturskyddsföreningens deltagande i miljömärkningen Svanen - repliken som försvann

Jag har ifrågasatt Naturskyddsföreningens deltagande i miljömärkningen Svanen via en debattartikel i Sveriges Natur. Eva Eiderström försvarade deltagandet genom en replik, men jag tycker inte Eva svarade på min artikel. 

Jag skrev ett genmäle på Evas replik som Sveriges Natur inte vill ta in, men jag ser det som viktigt att publicera. Ni får gärna kommentera och bidra till debatten, det är oroväckande tyst. Är det för känsligt att ens beröra frågan? Jag har iaf svarat så här:

Nej, frågan är allvarlig och måste upp på bordet nu.

Både Eva Eiderström och jag har lång erfarenhet av miljömärkning. Vi känner båda väl till den officiella beskrivningen av den tänkta vägen framåt för Svanen. Problemet är att Eva helt enkelt förutsätter att kraven ständigt förbättras med åren utan att ens reflektera över de exempel jag radade upp, undantaget miljömärkt el. Att vägleda konsumenten att köpa en bensindriven gräsklippare när det finns fullgoda batteridrivna är ett tydligt exempel på att det Eva säger inte stämmer. Detta har inget att göra med att de nordiska relationerna skulle vara komplicerade.

Men allvarligast är att Svanen BACKAT på fundamentalt viktiga krav på skogsindustrin. Detta för att gynna finska massabruk på bekostnad de miljömässigt bättre presterande svenska massabruken. Dessa krav har jag jämfört med utsläppsnivåer i global skala på WWFs uppdrag. Jämförelsen som visar att Svanen nu har högst medelmåttiga krav finns redovisade, sedan flera år, på WWFs hemsida.

Den som dock nöjer sig med att läsa Svanens pressmeddelanden kan förstås inte upptäcka problemen med deras kravsättning. Här presenteras standardformuleringen “nya tuffa krav” för varje revision oavsett sanningshalten. Genom att skärpa tämligen obetydliga krav samtidigt som man sänker mer relevanta krav så kan man uppenbarligen tänja på rubriceringen.

Eva Eiderströms replik visar tyvärr att min uppmaning, om att sluta vara så naivt okritisk om hur Svanen sköter sina åtaganden, var helt befogad. För att rädda miljömärkningen krävs en rejäl översyn och reform. Om Naturskyddsföreningen tror att man hjälper Svanen genom att sopa dess brister under mattan istället för att ställa krav, så har man snarare gjort miljömärkningen en björntjänst.

Eva svarade att föreningen kommer att ta ställning när frågan kommer. Jag anser att jag just har ställt frågan och nu i ett skarpare ljus än förra gången. Låt mig därför omformulera den direkta frågan så här:

Jag framför här allvarliga synpunkter. Om Svanens brister beror mer på korruption än brister i nordisk samsyn och förståelse, bör inte hela styrelsen utreda och behandla frågan om deltagande nu?

Magnus Hedenmark

Cirkulär ekonomi och tillväxt.

"Det finns inget i den cirkulära ekonomin som förutsätter vare sig ständig ekonomisk tillväxt eller masskonsumtion, men det är onödigt att ens slösa tid på den diskussionen. Vare sig vi gillar det eller inte, så är det ekonomin och tillväxten som är den styrande religionen. Ska vi närma oss politiken och företagsledarna, varför börja med att ifrågasätta just det som omhuldas mest av dessa människor?

Den cirkulära ekonomin förutsätter varken tillväxt eller icke-tillväxt. Vi kan dessutom konstatera att ekosystemen alltid haft en form av tillväxt av biomassa, kvalitet och biodiversitet. Däremot så är det garanterat omöjligt att ens skapa en dialog med näringslivet, om budskapet är att icke-konsumtion är målet. Det är svårt att inse hur man skulle kunna behålla marknadsandelar genom att producera för icke-konsumtion, men att hyra ut sina varor istället för att sälja dem kan vara tillräckligt ekonomiskt attraktivt och minskar ju resursförbrukningen minst lika mycket.

Oavsett om vi är optimister eller pessimister, om vi tror att samhällsfunktionerna havererar och vi blir tvungna att odla våra egna livsmedel eller inte, så kommer kunskapen om cirkulär ekonomi få stor betydelse. Sättet att tillverka varor och livsmedel måste ändå organiseras om på ett betydligt smartare sätt, och jag har svårt att se något annat sätt än vad som beskrivs i ramverket om cirkulär ekonomi. Att ramverket behöver specificeras och utvecklas är sant, men det motsäger inte ramverkets form och struktur."


Ur min senaste bok: Cirkulär Kemi - Resan från kemipanik till cirkulär ekonomi.

Sätt stopp för blykromatfärgerna - ingen vill ju ha dom!

Ett kanadensiskt företag vill komma in på den europeiska marknaden. De säljer billiga och miljövidriga färger som innehåller blykromat. Alla vet att blykromat är så miljöfarligt att det räknas som ett särskilt farligt ämne.

Den europeiska branschen har tagit fram alternativa färger som fyller sitt syfte gott och väl, nämligen för att kunna synas som markeringar på vägar och flygplatser. Är det någon som hört att våra markeringar skulle synas för dåligt?
Är det någon som klagat på att vår gulröda vägskyltar bleknar och blir en trafikfara?

 Nej, just det så alternativet verkar ju fungera, och då är det viktigt att visa att miljövänliga innovationer ska löna sig. Eller hur?

Nu rekommenderar ECHA, den europeiska kemikaliemyndigheten att blykromat ändå ska tillåtas. Och vi undrar förstås hur denna miljardkoloss av tjänstemän kommit fram till det? Ingen i Europa vill ha det, varken miljövännerna, färgbranschen eller användarna. Men framförallt så undrar jag varför KemI och regeringen är så tysta? Varför mobiliserar de inte? Om vi vill ha en giftfri miljö, är inte det här en självklar sak att agera på? Ni har ju till och med industrin på er sida. Risken är inte bara att vi får tillbaka en miljövidrig färg till Sverige, risken är kanske ännu större att industrin tappar förtroendet för regeringens ambitioner att utveckla en giftfri vardag. Så onödigt.

Lena Ek har nu frågat Åsa Romson om hur hon tänker agera. Det är bra. Se http://www.riksdagen.se/sv/Dokument-Lagar/Fragor-och-anmalningar/Interpellationer/Ett-eventuellt-godkannande-av-_H210362/

Vi väntar på svaret.

En cirkulär miljörevision

Ni känner till det här med miljörevision? Då utgår revisionen från ett miljöledningsystem som baseras på organisationens miljöpåverkan och vad man kan tänkas göra åt den. Jag kan tänka mig ett betydligt mer jordnära och konkret revision om man istället utgår från hur anpassat flödet av material är i förhållande till en Cirkulär Ekonomi.

Häromdagen gav jag mig på att reparera min tvättmaskin av märket Bosch. Jag insåg genast hur dålig designen var och vilka konsekvenser det har för flödet av allt stål, plast och gummi som maskinen var gjord av. Det var ytterst nära att maskinen åkte till tippen eftersom ett utbyte av ett par gram borstkol behövde bytas men att det inte skulle löna sig. Att ringa en reparatör hade sannolikt kostat mer än att köpa en ny maskin.

Tänk om vi skulle vara tvungna att köpa ny bil bara för att tändstiften vore slut?

I min revisionsrapport skulle jag göra en överslagsberäkning av hur många ton material som skulle kunna sparas bara genom att designa maskinen så att det gick lätt att byta ut dessa kol. Det ekologiska avtrycket att bryta ny metall är enormt mycket större än om materialen går i första hand att återanvända och i andra hand att återvinna.

Dags att införa Cirkulär Ekonomi i miljöledningssystemen?