Detta är det främsta hindret för hållbarhet - exemplet CSRD!

 Misstänker att nyfikenheten på rubriken är stor. Låter otroligt pretentiöst att kunna uttala sig om något dylikt, antar jag? Jag vet redan nu att förväntningarna är att välja något av; girighet, linjär ekonomi, statusjakt, konsumtionshets, kvartalskapitalism osv. Det är ju i och för sig sådana egenskaper som leder till att beslutsfattare tar ohållbara beslut som tas pga uppfattningen att de personligen skulle gynnas på bekostnad av samhällets bästa. 

Jag satsar istället på att problemet är att vi övriga (goda och rättfärdiga) människor som ännu inte har korrumperats tror att vi kommer någon som helst vart genom att själva underblåsa uppfattningen om att de korrumperade beslutsfattarna skulle ta fel beslut pga fel värderingar. Dessa beslutsfattare saknar måhända insikten om att de skjuter sig själva i foten/sågar ned grenen de själva sitter på osv. 

Inse däremot det fullständigt meningslösa i att försöka övertala diverse människor att de har fel värderingar. Det går 1000 bortförklaringar på varje omoralisk handling. Ett exempel är "om inte jag säljer (knark, olja, plutonium osv) så gör någon annan det" eller "vi vill ju inte göra folk arbetslösa" om vi stoppar tillverkning av slavskepp, tortyrredskap eller fossilplast...

Problemet är därför snarare inkompetens hos både de som driver ohållbarhet och de som anser sig driva hållbarhet. Och den inkompetensen är lättare att göra något åt. Ett symptom på den "goda" sidans inkompetens är den enorma byråkratin kring hållbarhet som nu växer exponentiellt. Paradexemplet är CSRD/ESG där uppbyggnaden liknar det virrvarr som syns på bilden men utan att ens försäkra sig om någon leverans i slutänden. 

Istället för att försöka göra det lätt att göra rätt, så försöker man bara sätta upp alla tänkbara miljö- och klimatproblem som alla "experter" kan tänkas komma på. Det sker oavsett om det är uppströms orsaker eller nedströms konsekvenser, eller om en orsak kan ha flera olika konsekvenser. 

Inkompetensen uppstår därför att den bygger på idén om att försöka omfamna ALLT som har med ohållbarhet att göra. Det leder till offantliga bruttolistor utan plan och struktur. 

Därför så blir det lätt kortslutning i ledningarna. Att tro att återvinning av plast skulle lösa problemet med för höga halter av koldioxid i atmosfären eller problemet med mikroplaster i medborgarnas vävnader och blod är bara ett exempel på utbredd bristande kompetens.

Ett vanligt misstag är att inte skilja på behov, funktioner och de hållbarhetsutmaningar som behöver lösas. Det upplevs som lättare att få koncensus kring att skippa allt "onödigt" eller motsatsen att ställa "hot mot hot": -Va ska du inte ha tandtråd med PFAS? Är det bättre att tappa alla tänder?? Vi kommer absolut ingen vart med den typen av argumentation.

Resonemang som förs enligt ovan dödar tid som vi behöver för kvalificerade diskussioner, men problemet är att de förs även av s.k hållbarhetsproffs. En del kallar det inkludering att lyssna på dylikt skräp, men det krävs också kompetens i ledarskapet för att inte mer kvalificerade människor ska tröttna på grupper där sådana resonemang äter upp all värdefull tid. 

Mitt förslag är att istället använda den modell som används för arkitekt-tävlingar. Betala ett gäng kvalificerade konsulter som lägger fram flera förslag till färdiga CSRD-strukturer eller vilket hållbarhetsprojekt det nu handlar om. Därefter kan vi välja den modell som kommer fungera bäst i upplägg, relevans, enkelhet och användbarhet för alla typer av företag. 

 

Nya regler om grön kommunikation - dags för självreflexion!

 Det nya regelverket om "green claims" har väckt en del reaktioner. En del hävdar att regelverket slänger ut barnet med badvattnet då "greenhushing" är ett större problem än "greenwashing". Samtidigt har det cyniska spelet bakom klimatkompensation avslöjats, inte minst Tricorona som nu har förstört mycket av trovärdigheten för det seriösa hållbarhetsarbetet. 

Den som förstår något om hur varumärken fungerar, borde också inse kopplingen mellan greenwashing och greenhushing. Att det nu blir skarpare regelverk är en konsekvens av marknadens aktörer inte skött sig och att logiken inte är alldeles självklar för konsumenterna över vad som ska räknas som sann omställning eller inte. 

Många gröna påståenden är alltför svepande, otydliga eller helt enkelt inte relevanta. Det behövs helt enkelt en omstart som bygger på mätbarhet och bevisar uppnådda resultat. Att påstå att något är återvunnet behöver inte betyda ett smack, förutom att produkten går ett varv extra innan den slängs i samma soptunna som övrigt och bidrar till ökningen av ytterligare koldioxid och persistenta miljögifter till biosfären - men bara lite senare. Att beräkna en koldioxidsumma på företagets varor och tjänster är lika relevant som att påstå att företagets kostnader beräknas på medelpriset på inköpen i Kina för 5 år sedan.

Som konsument vill jag veta att företaget ökar mängden "gröna" produkter på bekostnad av de konventionella "svarta" produkterna genom att studera vad som faktiskt köps in. Att visa upp en och annan grön prototyp men i övrigt köra business as usual ska inte applåderas av marknaden.

Så alla ni som beklagar över att det blir svårare att, liksom tjurfäktaren i Tjuren Ferdinand på julafton få visa hur tappra ni är med cape och svärd, försök inse att tiden har kommit att fundera på vad som ska göras istället. 

Hela hållbarhets-communityn är trots allt ett litet gäng i förhållande till alla de små- och medelstora företagen som inte ens är på hållbarhetsbanan pga att de upplever hela hållbarhetsdiskussionen som ett spel för byråkrater och reklammakare. Att lyckas miljökommunicera genom att bli mätbar och begriplig utan en massa konsulttimmar är nödvändigt om vi ska lyckas med någon omställning. Vi har www.limebook.se. Vad har du?

How does Limebook comply to McKinsey strategies?

McKinsey is sometimes a very good light in a dark room regarding sustainability strategies. I really agree with the headlines ”Full throttle on net zero: Creating value in the face of uncertainty” in this article.

It is not a new idea that a crisis can also be seen as an opportunity. New needs creates new niches for new business models and forecasting future business has always been associated with uncertainty, ie regarding sustainability. 

Using the backcasting methodology, also mentioned FSSD, will however minimizing the uncertainty to a question of timing rather than if a green transition will be profitable. We are inevitably going towards a society with bigger needs for correcting the ongoing systematic misstakes, eg as long as elements from the lithosphere are allowed to systematically increase within the biosphere.

I will therefore add an extra motivation to take the recommendations seriously and use backcasting instead of forecasting when it comes sustainability and business opportunities and risks.

And were do Limebook come into this? McKinsey refer to six strategies within the article: 

• push ahead on value creation with vision and ambition
• integrate cost and carbon reductions
• create customer partnerships to be an early winner in the market
• update the portfolio to secure profitable growth
• build and scale new green businesses
• execute at digital speed to create competitive distance

Limebook…

..is actually based on creating the KPIs from the FSSD-methodology. A selection of tools as third party progressive sustainability certification schemes and circular  economy decisions that is combined with purchasing activities is a smart way of integrating carbon reductions with costs. 

The aim to reduce the carbon costs should encourage the shift from linear to circular business models. 70% of the GHG-emissions are due to extraction of virgin elements and working with a vision that is based on using the piles of waste, refurbing second hand products etc rather than mining for virgin resources, will be very profitable and decreasing dependence on volatile prices of virgin commodities.

”Executing on this agenda has required the company to build leading capabilities in tracking and verifying the carbon content of the materials and components it procures, finding new suppliers, and utilizing carbon as a new element in product design. By investing in these areas, the company now has industry-leading capabilities in enabling Scope 3 emissions reductions. (Scope 3 emissions are indirect emissions that arise across a company’s value chain.)”

The above quotation from the article refers to scope 3, which is the most crucial part in sustainable business transformation. By using Limebook you have a relevant control of the scope 3 by measuring continous improvement in purchasing. This will be a driving force for vision and value creation.

The idea of partnerships in circular economy has been adressed many times earlier but also in this article. In order to fulfill your vision it is easier when finding green win-wins and longterm relationships together with suppliers and clients. Sharing the Limebook KPIs will probably inspire your suppliers to develop and perform even better because the suppliers understand what is expected and what should be developed.

The McKinsey article refers to some historical events demonstrating monetary success for enablers. It is all about disruption and never stand still by renewing your portfolio and scale your green business. The most important stakeholders in these matters are the investors. Show them your trends in Limebook, if they disruptive or not.

Limebook is based on the very same digital format that is used in accounting and complies very well to the digital speed development, even when AI takes over.

Finally, what is measured will be done. It is not about compliance with a variety  of sustainability standards and regulations that is the primary driver. It is rather the progress due to visions and strategic thinking that is verifiable by highly rated standards and transactions, that is making the difference. Do you get it? 

Kompetens handlar ytterst om mod, exemplet med hållbarhetsrapportering!

Många förknippar mod med hjälteinsatser i krig, men mod handlar mer om att våga tänka tanken hela vägen. 

Det svenska organisationskulturen beskrivs ofta som kollektivistisk. Vi markerar vår värdegemenskap, undviker konflikt och tar gärna beslut i koncensus. En historia av drygt 200-årig fred, skapandet av folkhemmet och genomförandet av Saltsjöbadsandan är våra kvitton på att sitta still i båten är en dygd. En robust myndighetskultur med stark offentlighetsprincip, ett starkt och oberoende rättsväsende samt starka jämlikhets- miljö- och fredsideal har lett fram till en starkt internationellt varumärke, men en ännu starkare självbild. Men allt detta gällde fram till för mer än 30 år sedan.

Nu, i en tid av ett akut läge vad gäller global överlevnad, så duger dock inte längre taktiken att sitta still i båten och hålla god min. Hållbarhet kan inte vara begränsad till politiska överenskommelser med hänvisning till gemensamma värdegrunder. Som jag tidigare nämnt, i tidigare inlägg, så är hållbarhet komplext, men det innebär inte att de standarder som förhandlas fram måste vara komplicerade eller röriga.

Standarder, som ESG och CSRD osv är tyvärr varken gedigen vetenskap eller kvalificerade FoU-projekt. De är resultatet av förhandlingar mellan särintressen och kompromisser i partsammansatta expertgrupper. En minsta gemensamma nämnare som alla kan enas om, innebär inte att grundarbetet behöver vara särskilt bra genomarbetat. Den största utmaningen för konstruktion av dylika mätsystem är att inblandade experter visserligen är medvetna om komplexiteten, men undviker den istället för att hantera den. Förmodligen för att de helt enkelt inte kan hantera komplexa system och att kostnaden för att göra rätt upplevs som för stor.

Istället för att ta ansvar för slutresultatet så är deltagarnas mål att få med sina egna käpphästar och intressen. Det innebär att den viktigaste delen, strukturen, lämnas därhän. Som om ett byggprojekt skulle sakna ritningar, projektledare och en robust grund för huset att stå på.

Ville vi skapa bästa möjliga fungerande dokument som gör omställningen snabb, smidig, lönsam och enkel - så hade inte CSRD-processen sett ut som den gör idag.

Intentionerna hos deltagarna är den avgörande skillnaden, men det gäller också att förstå det verkliga syftet med med en hållbarhetsrapport. Det är inte mängden datapunkter som ska eftersträvas, det är förstås relevanta och begripliga datapunkter som fungerar generellt som drivkraft för alla typer av företag och ger förväntat resultat för en rättvis omställning utan vare sig greenwash, woke eller byråkrati. Det krävs faktiskt att projektledaren kan strukturera enligt FSSD; Framwork for Strategic Sustainable Development.

De flesta jag dock har varit i kontakt med, om nödvändigheten av att förändra sättet att hållbarhetsrapportera, har tillräcklig intelligens för att hänga med i resonemanget ovan. Men rädslan att utmana kollegor och rådande narrativ tycks snarare vara det som saknas. Därför räcker det inte med kunskap och värdegrund för att ställa om världen. En kompetent projektledare behöver modet.

Det enda sättet att nu rädda CSRD är att välja ut de modigaste, mest motiverade och kompetenta ledarna från Näringslivet och visa omvärlden hur en bättre fungerande hållbarhetsstandard kan se ut. Nu har vi skapat ett system som inte bara uppfyller CSRDs krav, men som gör arbetet så mycket mer relevant och målinriktat. Det har potentialen att kunna få med även SMEs på tåget eftersom det är så enkelt att hantera, lätt att utvärdera, mäta och kontrollera. Vi har samlat några av hållbarhetsledarna i sina branscher och tror att det här kan bli den modellen som näringslivet och planeten behöver.

Däremot är det närmast riskfritt att redan nu ansluta sig till oss som driver hållbarhet på riktigt.

Ingen hälsoundersökning kan baseras bara på blodtrycket - så varför tror vi att CO2-värden räcker?

 Kroppen är ett komplext system av fantastiska funktioner, och om någon av dem fallerar allvarligt så går vi till doktorn för en hälsoundersökning eller få en anamnes. Här ingår ett batteri av tester; blodtryck, sänka, knäreflexer osv. Att bara mäta en av dem skulle inte betraktas som seriöst.

När det gäller det betydligt mer komplexa begreppet hållbarhet, så jagas i princip bara CO2-värden inom hållbarhetsredovisning. Vi vet förstås att fossila CO2-användningar är dåligt för både planeten och företagens framtid. Inom "Planetary Boundaries" så mäter man dock 9 planetära gränser och klimatet är bara en av dem.

Därutöver glömmer vi att planetary boundaries bara mäter konsekvenserna av det som köps in till företagen, inte de uppströms orsakerna. Vi glömmer också lätt bort att dessa boundaries interagerar med varandra. Om skogen missköts (biologisk mångfald), så tar den upp mindre av koldioxiden. Likaså om havet värms upp. Vänder vi på det hela, så leder samtidigt mer uppvärmning till sämre biologisk mångfald och mer koldioxid ger mer försurning. 

En hållbarhetsrapport ska naturligtvis fungera som en anamnes och minst täcka hela spektrat från planetary boundaries, men istället mäta de uppströms orsakerna. Skulle djuruppfödning följa enbart CO2-mätningar så vore de otroligt snabbväxande, men djur-etiskt kontroversiella, Belgian Blue-kreaturen det bästa valet framför en lantras-ko som går och betar fritt. 

Skulle vi däremot få för oss att inga djur alls duger, oavsett om det är fritt betande kossor eller stora köttindustrier, så kommer vi slippa metanavgångar från djuren, men bli än mer hänvisade till konstgödsel och bekämpningsmedel i brist på naturgödsel. Och särskilt framställningen av kvävegödsel kostar massor av CO2 och fosfor från gruvor är en begränsad med kadmiumkontaminerad resurs.

Det första problemet med att bara mäta koldioxid är alltså en viktig informationsbegränsning, men det andra problemet är allvarligare då det kan leda till både suboptimerade och kontraproduktiva lösningar. 

Vad som framförallt behövs i omställningsarbetet nu, är systemskiften. Från industrijordbruk till integrerade jordbruk, från linjära till cirkulära produktcykler som innebär att råvaruuttagen minskar på riktigt, från kalhyggen till plockhuggning osv.  Det får vi inte genom att mäta CO2 och försöka dra slutsatser från dessa mätvärden lika lite som mätning av blodtrycket skulle rädda en cancerpatient. 

Därför skapade vi Limebook eftersom allt styrs bäst av inköpen när vi förstår vilka mätpunkter som bäst driver systemskiften.

Hållbarhet är komplext, men inte mer komplicerat än "money talks"!

 Med jämna mellanrum så får Johan Rockström lufta sina sina varningar om att vi är ännu närmare civilisationens undergång. Och han har ju helt rätt, men kommunikationen är lika effektiv som de hemska bilderna på cigarettpaktens baksida, dvs säga rökarna har vant sig och skiter i dem.

 En snabb koll på twitterinläggen från de moderata gycklarna Lars Beckman och Jan Ericson visar faktaresistensens orubblighet. Huruvida dessa herrar verkligen tror, att den för tillfället isande temperatur de upplever på sin egen garageuppfart verkligen är motbevis mot att den globala genomsnittstemperaturen nu slår rekord efter rekord, är outrett för egen del. Oavsett om Beckman och Ericson verkligen är så korkade eller om de bara är oansvariga populister, spelar mindre roll. Det är likförbannat ett kvitto på hur oframkomlig dagens kommunikationsstrategi är. Alla deras följare blir berusade av att kunna häckla och mobba i grupp.

Den som inte förstår värdet av förändring ser bara risker och kommer fortsatt sabotera alla vettiga samtal. Så är psykologin och någon gång borde vi väl lära oss av det?

Jag ser tyvärr inte heller att de grupper som nu ska leverera HUR lösningarna ska se ut, heller är särskilt konstruktiva. Frånvaron av intelligenta och nyanserade analyser är påtaglig men närvaron av nyttiga idioter tycks öka. 

Att avveckla industrijordbruket, som nu låser livsmedel till spridandet av miljögifter och konstgödsel till förmån för integrerade och mer resilienta mindre familjejordbruk, borde vara en självklar prioritering för alla miljövänner. 

Dessvärre slänger många opinionsbildare ut barnet med badvattnet när de propagerar att även ekologiska getbönder ska betraktas som "djurindustri". Det är en kortsiktig och förödande argumentation som applåderas av kemiindustrin och spridarna av avloppsslam på åkermarken.

På liknande sätt är hela plastdiskursen ur led. Vi har en plastutveckling som idag leder till att klimatmålen spricker oavsett hur mycket kärn- och vindkraft kan leverera. Kolet är inbäddat i materialet. Mikroplasterna fyller biosfären och persistenta miljögifter fortsätter spridas. Istället för att driva en intelligent diskussion om hur en polymer ska vara beskaffad för att lösa de problem som vi ser, så begränsas diskussionen till återvinning och få bort "onödig plast". Det är därför jag för egen del är engagerad i bioplast. Ett krig om vad som ska betraktas som "onödigt" kommer bara leda till heta politiska konfrontationer om överförmynderi och byråkrati utan att leda någonstans. 

Så till sist kommer "experterna" in i form av konsulter och hållbarhetsexperter in som den sista möjligheten. I brist på lösningar, så blir det istället att sälja in en komplexitet som bortförklaring till att de hellre hänvisar till komplicerade regelverk än att skapa en plan som verkligen leder till lönsam hållbarhet. 

Att försöka gömma sig bakom en LCA eller en standard är det första tecknet på bristande kompetens i hållbarhetsplanering. LCA och standarder kan studeras senare som möjliga verktyg i det vidare hållbarhetarbetet. En LCA är dock ytterst avgränsad i sin frågeställning och täcker inte det nödvändiga perspektivet vad gäller decuopling. Att välja det mest "klimatvänliga" alternativet i ett nuläge, säger inget om hur verksamheten ska frigöra sig från fossilt beroende på sikt eller vilka system som behöver stödjas och ersätta det nuvarande. 

Det här är kanske det största hindret mot hållbar utveckling. Vi känner oss tvungna att lita på tandläkarens, revisorns eller it-experttens omdöme eftersom vi varken orkar eller kan sätta oss in i alla specialistområden. Så hur värderar vi experten och hur skaffar vi oss beställarkompetensen? Det räcker inte med att alla andra tycks göra samma sak. Det görs redan många tokiga saker i grupp. Själv skulle jag begära en tydlig beskrivning om på vilket sätt det skulle hjälpa mitt företag att bli lönsamt på hållbarhet? Vad händer om vi inte skulle göra det? Hur mäter jag framgången?

Oavsett komplexiteten i hållbarhet, så finns några grundläggande fakta att känna till: Det finns 8 vetenskapligt publicerade ramvillkor som samhället behöver förhålla sig till för att inte gå under ekologiskt, socialt och ekonomiskt. En plan måste basera sig på att frigöra företaget från att behöva bryta mot dessa ramvillkor för att fortsätta driva sin verksamhet och ännu hellre kapitalisera på dessa genom att istället erbjuda lösningar. 

För att lyckas behöver vi alltså landa i att mäta det monetära oberoendet från att bryta mot nämnda ramvillkor. Det är att förstå pengarnas roll i hållbar utveckling. Money talks - listen to them and act! Vi kan således hantera komplexiteten genom en okomplicerad hantering. Systemet Limebook är designat att hantera den komplexiteten som finns men har hittat ett okomplicerat sätt att göra det på. 

Skrota Scope 3 - det handlar om inköp och produktcykler

Det är dags att skrota begrepp som scope 3!

Hela scope-begreppet utgår från en gammal industritanke om fabriker i Sverige som köper in lite råvaror från ett fåtal leverantörer. Så ser inte världen ut idag. 

Minst 75% händer utanför landets gränser med ett helt rotsystem av leverantörskedjor. Att ens försöka behärska den komplexiteten av miljödata är som att sopa E4an med tandborste.

Det är tillräckligt svårt att hålla ordning på ett företags identitet eftersom det kontinuerligt sker korsvis ägande, uppköp, samgående osv. Det företag du bedömde igår är inte samma idag.

Den enda konstanten i den globalistiska röran är produktcyklerna. Delar av dessa köps och säljs av olika företag, men det intressanta ur hållbarhetssynpunkt är vilka produktcykler som ett företag handlar med.

Det som vi kallar för scope 3 består av hela eller delar av produktcykler, även om de kallas värdekedja. Och det enda sättet att påverka produktcyklerna är genom inköpsbesluten. För att underlätta bedömningen av produktcykler, så har det utvecklats certifieringssystem. Vissa är ren greenwash, men andra är faktiskt trovärdiga och driver hållbarhet framåt.

Jag har jobbat en massa år på Svanen, så jag känner till omfattningen på jobb som måste göras för att kunna bedöma en produktcykel. Då pratar vi inte LCA, utan snarare vad som gör skillnad på en bra och en dålig produktcykel. Den som har min erfarenhet skulle nog snabbt överge tanken på att ens försöka få vettiga svar genom att packa ihop världen i scope 3.

När vi skapade Limebook så utgick vi istället från tanken att du blir vad du köper. Jag vet att alla andra tjatar om scope 3, GHG, GRI, taxonomi och CSRD. Men det är bara omständliga sätt och slöseri med värdefull tid som vi skulle kunna använda till omställning på riktigt. Har du modet att ifrågasätta kejsarens kläder, så häng med oss istället.