Konsten att få ihop miljöreklam, miljöledningssystem och CSRD i samma paket!

 

Miljöbyråkratin har kontinuerligt ökat sedan mitten på 90-talet. Det gäller oavsett om vi talar om tvingande eller frivilliga regelverk. Orsaken är förstås att behovet av åtgärder ökar drastiskt från samhällets sida, men att ytterst få behärskar den komplexiteten som begreppet hållbarhet innebär.

Problemet med miljöbyråkrati uppstår när det uppstår dubbelarbete eller att miljönyttan ifrågasätts genom suboptimeringar (Att sila mygg och svälja kameler).

Vi är dock ett fåtal konsulter, företagsledare och och forskare som arbetar systematiskt och metodiskt (FSSD) för att just kunna garantera att hållbarhetsrbetet blir framgångsrikt med minsta möjliga byråkrati. Nyckeln till framgång är att inte styras av enskilda trender, larm och nya regelverk. Istället går vi till grundorsakerna till problemen och lyckas ofta med några få handgrepp med konsten att slå en drös med flugor i en enda smäll. 

Idag talar man mycket riktigt om polykriser och att spridandet av mikroplaster, ökningen av klimatgaser, utdöendet av arter, miljögifter och en världsekonomi i gungning hänger ihop, dvs att exempelvis spridandet av svårnedbrytbara miljögifter driver även på klimatkrisen och vice versa vilket i sin tur slår mot världsekonomin. Så bra att poletten trillar ned nu, men vi är som sagt en grupp av människor som känt till detta i minst 30 år. 

Naturligtvis går det inte att hantera dessa kriser var och en för sig särskilt när vi vet att företagen idag saknar ekonomiska incitament om billigaste och kortsiktiga lösningar alltid tillåts vinna i upphandlingar. Att i detta läge försöka hantera olika verkligheter parallellt i företagen går inte. Hållbarhet ska inte "balanseras" mot lönsamhet, men om hållbarhet implementeras i affärsmodellen med en långsiktig plan så behövs inte heller någon balans, som i sin tur bara är en indikation på ogenomtänkta målkonflikter.

 Den som inte kan definiera orsakerna till ohållbarhet, kan förstås inte mäta minskad ohållbarhet, dvs framgång i hållbarhet. Det blir lätt en mixed sallad av problem som organisationer förväntas lösa på något oförutsägbart sätt. 

För egen del så har vi (Reprofit et al) utvecklat Limebook för att kunna arbeta så mycket mer kostnadseffektivt och inte bara kunna möta de nya kraven på CSRD, men också kunna peka på vad som behövs göras i nästa steg och göra riktig miljöreklam utan att ifrågasättas av nya tuffa regelverk. Låter det för bra för att vara sant? 

Det bygger på insikten om att hållbarhet är ett annat ord för långsiktig produkt- och affärsutveckling. Då kan vi få allt att hänga ihop och företaget kan kraftsamla mot både lönsamhet och hållbarhet samtidigt.

Nya regler om grön kommunikation - dags för självreflexion!

 Det nya regelverket om "green claims" har väckt en del reaktioner. En del hävdar att regelverket slänger ut barnet med badvattnet då "greenhushing" är ett större problem än "greenwashing". Samtidigt har det cyniska spelet bakom klimatkompensation avslöjats, inte minst Tricorona som nu har förstört mycket av trovärdigheten för det seriösa hållbarhetsarbetet. 

Den som förstår något om hur varumärken fungerar, borde också inse kopplingen mellan greenwashing och greenhushing. Att det nu blir skarpare regelverk är en konsekvens av marknadens aktörer inte skött sig och att logiken inte är alldeles självklar för konsumenterna över vad som ska räknas som sann omställning eller inte. 

Många gröna påståenden är alltför svepande, otydliga eller helt enkelt inte relevanta. Det behövs helt enkelt en omstart som bygger på mätbarhet och bevisar uppnådda resultat. Att påstå att något är återvunnet behöver inte betyda ett smack, förutom att produkten går ett varv extra innan den slängs i samma soptunna som övrigt och bidrar till ökningen av ytterligare koldioxid och persistenta miljögifter till biosfären - men bara lite senare. Att beräkna en koldioxidsumma på företagets varor och tjänster är lika relevant som att påstå att företagets kostnader beräknas på medelpriset på inköpen i Kina för 5 år sedan.

Som konsument vill jag veta att företaget ökar mängden "gröna" produkter på bekostnad av de konventionella "svarta" produkterna genom att studera vad som faktiskt köps in. Att visa upp en och annan grön prototyp men i övrigt köra business as usual ska inte applåderas av marknaden.

Så alla ni som beklagar över att det blir svårare att, liksom tjurfäktaren i Tjuren Ferdinand på julafton få visa hur tappra ni är med cape och svärd, försök inse att tiden har kommit att fundera på vad som ska göras istället. 

Hela hållbarhets-communityn är trots allt ett litet gäng i förhållande till alla de små- och medelstora företagen som inte ens är på hållbarhetsbanan pga att de upplever hela hållbarhetsdiskussionen som ett spel för byråkrater och reklammakare. Att lyckas miljökommunicera genom att bli mätbar och begriplig utan en massa konsulttimmar är nödvändigt om vi ska lyckas med någon omställning. Vi har www.limebook.se. Vad har du?

Kompetens handlar ytterst om mod, exemplet med hållbarhetsrapportering!

Många förknippar mod med hjälteinsatser i krig, men mod handlar mer om att våga tänka tanken hela vägen. 

Det svenska organisationskulturen beskrivs ofta som kollektivistisk. Vi markerar vår värdegemenskap, undviker konflikt och tar gärna beslut i koncensus. En historia av drygt 200-årig fred, skapandet av folkhemmet och genomförandet av Saltsjöbadsandan är våra kvitton på att sitta still i båten är en dygd. En robust myndighetskultur med stark offentlighetsprincip, ett starkt och oberoende rättsväsende samt starka jämlikhets- miljö- och fredsideal har lett fram till en starkt internationellt varumärke, men en ännu starkare självbild. Men allt detta gällde fram till för mer än 30 år sedan.

Nu, i en tid av ett akut läge vad gäller global överlevnad, så duger dock inte längre taktiken att sitta still i båten och hålla god min. Hållbarhet kan inte vara begränsad till politiska överenskommelser med hänvisning till gemensamma värdegrunder. Som jag tidigare nämnt, i tidigare inlägg, så är hållbarhet komplext, men det innebär inte att de standarder som förhandlas fram måste vara komplicerade eller röriga.

Standarder, som ESG och CSRD osv är tyvärr varken gedigen vetenskap eller kvalificerade FoU-projekt. De är resultatet av förhandlingar mellan särintressen och kompromisser i partsammansatta expertgrupper. En minsta gemensamma nämnare som alla kan enas om, innebär inte att grundarbetet behöver vara särskilt bra genomarbetat. Den största utmaningen för konstruktion av dylika mätsystem är att inblandade experter visserligen är medvetna om komplexiteten, men undviker den istället för att hantera den. Förmodligen för att de helt enkelt inte kan hantera komplexa system och att kostnaden för att göra rätt upplevs som för stor.

Istället för att ta ansvar för slutresultatet så är deltagarnas mål att få med sina egna käpphästar och intressen. Det innebär att den viktigaste delen, strukturen, lämnas därhän. Som om ett byggprojekt skulle sakna ritningar, projektledare och en robust grund för huset att stå på.

Ville vi skapa bästa möjliga fungerande dokument som gör omställningen snabb, smidig, lönsam och enkel - så hade inte CSRD-processen sett ut som den gör idag.

Intentionerna hos deltagarna är den avgörande skillnaden, men det gäller också att förstå det verkliga syftet med med en hållbarhetsrapport. Det är inte mängden datapunkter som ska eftersträvas, det är förstås relevanta och begripliga datapunkter som fungerar generellt som drivkraft för alla typer av företag och ger förväntat resultat för en rättvis omställning utan vare sig greenwash, woke eller byråkrati. Det krävs faktiskt att projektledaren kan strukturera enligt FSSD; Framwork for Strategic Sustainable Development.

De flesta jag dock har varit i kontakt med, om nödvändigheten av att förändra sättet att hållbarhetsrapportera, har tillräcklig intelligens för att hänga med i resonemanget ovan. Men rädslan att utmana kollegor och rådande narrativ tycks snarare vara det som saknas. Därför räcker det inte med kunskap och värdegrund för att ställa om världen. En kompetent projektledare behöver modet.

Det enda sättet att nu rädda CSRD är att välja ut de modigaste, mest motiverade och kompetenta ledarna från Näringslivet och visa omvärlden hur en bättre fungerande hållbarhetsstandard kan se ut. Nu har vi skapat ett system som inte bara uppfyller CSRDs krav, men som gör arbetet så mycket mer relevant och målinriktat. Det har potentialen att kunna få med även SMEs på tåget eftersom det är så enkelt att hantera, lätt att utvärdera, mäta och kontrollera. Vi har samlat några av hållbarhetsledarna i sina branscher och tror att det här kan bli den modellen som näringslivet och planeten behöver.

Däremot är det närmast riskfritt att redan nu ansluta sig till oss som driver hållbarhet på riktigt.

Hållbarhet är komplext, men inte mer komplicerat än "money talks"!

 Med jämna mellanrum så får Johan Rockström lufta sina sina varningar om att vi är ännu närmare civilisationens undergång. Och han har ju helt rätt, men kommunikationen är lika effektiv som de hemska bilderna på cigarettpaktens baksida, dvs säga rökarna har vant sig och skiter i dem.

 En snabb koll på twitterinläggen från de moderata gycklarna Lars Beckman och Jan Ericson visar faktaresistensens orubblighet. Huruvida dessa herrar verkligen tror, att den för tillfället isande temperatur de upplever på sin egen garageuppfart verkligen är motbevis mot att den globala genomsnittstemperaturen nu slår rekord efter rekord, är outrett för egen del. Oavsett om Beckman och Ericson verkligen är så korkade eller om de bara är oansvariga populister, spelar mindre roll. Det är likförbannat ett kvitto på hur oframkomlig dagens kommunikationsstrategi är. Alla deras följare blir berusade av att kunna häckla och mobba i grupp.

Den som inte förstår värdet av förändring ser bara risker och kommer fortsatt sabotera alla vettiga samtal. Så är psykologin och någon gång borde vi väl lära oss av det?

Jag ser tyvärr inte heller att de grupper som nu ska leverera HUR lösningarna ska se ut, heller är särskilt konstruktiva. Frånvaron av intelligenta och nyanserade analyser är påtaglig men närvaron av nyttiga idioter tycks öka. 

Att avveckla industrijordbruket, som nu låser livsmedel till spridandet av miljögifter och konstgödsel till förmån för integrerade och mer resilienta mindre familjejordbruk, borde vara en självklar prioritering för alla miljövänner. 

Dessvärre slänger många opinionsbildare ut barnet med badvattnet när de propagerar att även ekologiska getbönder ska betraktas som "djurindustri". Det är en kortsiktig och förödande argumentation som applåderas av kemiindustrin och spridarna av avloppsslam på åkermarken.

På liknande sätt är hela plastdiskursen ur led. Vi har en plastutveckling som idag leder till att klimatmålen spricker oavsett hur mycket kärn- och vindkraft kan leverera. Kolet är inbäddat i materialet. Mikroplasterna fyller biosfären och persistenta miljögifter fortsätter spridas. Istället för att driva en intelligent diskussion om hur en polymer ska vara beskaffad för att lösa de problem som vi ser, så begränsas diskussionen till återvinning och få bort "onödig plast". Det är därför jag för egen del är engagerad i bioplast. Ett krig om vad som ska betraktas som "onödigt" kommer bara leda till heta politiska konfrontationer om överförmynderi och byråkrati utan att leda någonstans. 

Så till sist kommer "experterna" in i form av konsulter och hållbarhetsexperter in som den sista möjligheten. I brist på lösningar, så blir det istället att sälja in en komplexitet som bortförklaring till att de hellre hänvisar till komplicerade regelverk än att skapa en plan som verkligen leder till lönsam hållbarhet. 

Att försöka gömma sig bakom en LCA eller en standard är det första tecknet på bristande kompetens i hållbarhetsplanering. LCA och standarder kan studeras senare som möjliga verktyg i det vidare hållbarhetarbetet. En LCA är dock ytterst avgränsad i sin frågeställning och täcker inte det nödvändiga perspektivet vad gäller decuopling. Att välja det mest "klimatvänliga" alternativet i ett nuläge, säger inget om hur verksamheten ska frigöra sig från fossilt beroende på sikt eller vilka system som behöver stödjas och ersätta det nuvarande. 

Det här är kanske det största hindret mot hållbar utveckling. Vi känner oss tvungna att lita på tandläkarens, revisorns eller it-experttens omdöme eftersom vi varken orkar eller kan sätta oss in i alla specialistområden. Så hur värderar vi experten och hur skaffar vi oss beställarkompetensen? Det räcker inte med att alla andra tycks göra samma sak. Det görs redan många tokiga saker i grupp. Själv skulle jag begära en tydlig beskrivning om på vilket sätt det skulle hjälpa mitt företag att bli lönsamt på hållbarhet? Vad händer om vi inte skulle göra det? Hur mäter jag framgången?

Oavsett komplexiteten i hållbarhet, så finns några grundläggande fakta att känna till: Det finns 8 vetenskapligt publicerade ramvillkor som samhället behöver förhålla sig till för att inte gå under ekologiskt, socialt och ekonomiskt. En plan måste basera sig på att frigöra företaget från att behöva bryta mot dessa ramvillkor för att fortsätta driva sin verksamhet och ännu hellre kapitalisera på dessa genom att istället erbjuda lösningar. 

För att lyckas behöver vi alltså landa i att mäta det monetära oberoendet från att bryta mot nämnda ramvillkor. Det är att förstå pengarnas roll i hållbar utveckling. Money talks - listen to them and act! Vi kan således hantera komplexiteten genom en okomplicerad hantering. Systemet Limebook är designat att hantera den komplexiteten som finns men har hittat ett okomplicerat sätt att göra det på.