Ingen hälsoundersökning kan baseras bara på blodtrycket - så varför tror vi att CO2-värden räcker?

 Kroppen är ett komplext system av fantastiska funktioner, och om någon av dem fallerar allvarligt så går vi till doktorn för en hälsoundersökning eller få en anamnes. Här ingår ett batteri av tester; blodtryck, sänka, knäreflexer osv. Att bara mäta en av dem skulle inte betraktas som seriöst.

När det gäller det betydligt mer komplexa begreppet hållbarhet, så jagas i princip bara CO2-värden inom hållbarhetsredovisning. Vi vet förstås att fossila CO2-användningar är dåligt för både planeten och företagens framtid. Inom "Planetary Boundaries" så mäter man dock 9 planetära gränser och klimatet är bara en av dem.

Därutöver glömmer vi att planetary boundaries bara mäter konsekvenserna av det som köps in till företagen, inte de uppströms orsakerna. Vi glömmer också lätt bort att dessa boundaries interagerar med varandra. Om skogen missköts (biologisk mångfald), så tar den upp mindre av koldioxiden. Likaså om havet värms upp. Vänder vi på det hela, så leder samtidigt mer uppvärmning till sämre biologisk mångfald och mer koldioxid ger mer försurning. 

En hållbarhetsrapport ska naturligtvis fungera som en anamnes och minst täcka hela spektrat från planetary boundaries, men istället mäta de uppströms orsakerna. Skulle djuruppfödning följa enbart CO2-mätningar så vore de otroligt snabbväxande, men djur-etiskt kontroversiella, Belgian Blue-kreaturen det bästa valet framför en lantras-ko som går och betar fritt. 

Skulle vi däremot få för oss att inga djur alls duger, oavsett om det är fritt betande kossor eller stora köttindustrier, så kommer vi slippa metanavgångar från djuren, men bli än mer hänvisade till konstgödsel och bekämpningsmedel i brist på naturgödsel. Och särskilt framställningen av kvävegödsel kostar massor av CO2 och fosfor från gruvor är en begränsad med kadmiumkontaminerad resurs.

Det första problemet med att bara mäta koldioxid är alltså en viktig informationsbegränsning, men det andra problemet är allvarligare då det kan leda till både suboptimerade och kontraproduktiva lösningar. 

Vad som framförallt behövs i omställningsarbetet nu, är systemskiften. Från industrijordbruk till integrerade jordbruk, från linjära till cirkulära produktcykler som innebär att råvaruuttagen minskar på riktigt, från kalhyggen till plockhuggning osv.  Det får vi inte genom att mäta CO2 och försöka dra slutsatser från dessa mätvärden lika lite som mätning av blodtrycket skulle rädda en cancerpatient. 

Därför skapade vi Limebook eftersom allt styrs bäst av inköpen när vi förstår vilka mätpunkter som bäst driver systemskiften.

Hållbarhet är komplext, men inte mer komplicerat än "money talks"!

 Med jämna mellanrum så får Johan Rockström lufta sina sina varningar om att vi är ännu närmare civilisationens undergång. Och han har ju helt rätt, men kommunikationen är lika effektiv som de hemska bilderna på cigarettpaktens baksida, dvs säga rökarna har vant sig och skiter i dem.

 En snabb koll på twitterinläggen från de moderata gycklarna Lars Beckman och Jan Ericson visar faktaresistensens orubblighet. Huruvida dessa herrar verkligen tror, att den för tillfället isande temperatur de upplever på sin egen garageuppfart verkligen är motbevis mot att den globala genomsnittstemperaturen nu slår rekord efter rekord, är outrett för egen del. Oavsett om Beckman och Ericson verkligen är så korkade eller om de bara är oansvariga populister, spelar mindre roll. Det är likförbannat ett kvitto på hur oframkomlig dagens kommunikationsstrategi är. Alla deras följare blir berusade av att kunna häckla och mobba i grupp.

Den som inte förstår värdet av förändring ser bara risker och kommer fortsatt sabotera alla vettiga samtal. Så är psykologin och någon gång borde vi väl lära oss av det?

Jag ser tyvärr inte heller att de grupper som nu ska leverera HUR lösningarna ska se ut, heller är särskilt konstruktiva. Frånvaron av intelligenta och nyanserade analyser är påtaglig men närvaron av nyttiga idioter tycks öka. 

Att avveckla industrijordbruket, som nu låser livsmedel till spridandet av miljögifter och konstgödsel till förmån för integrerade och mer resilienta mindre familjejordbruk, borde vara en självklar prioritering för alla miljövänner. 

Dessvärre slänger många opinionsbildare ut barnet med badvattnet när de propagerar att även ekologiska getbönder ska betraktas som "djurindustri". Det är en kortsiktig och förödande argumentation som applåderas av kemiindustrin och spridarna av avloppsslam på åkermarken.

På liknande sätt är hela plastdiskursen ur led. Vi har en plastutveckling som idag leder till att klimatmålen spricker oavsett hur mycket kärn- och vindkraft kan leverera. Kolet är inbäddat i materialet. Mikroplasterna fyller biosfären och persistenta miljögifter fortsätter spridas. Istället för att driva en intelligent diskussion om hur en polymer ska vara beskaffad för att lösa de problem som vi ser, så begränsas diskussionen till återvinning och få bort "onödig plast". Det är därför jag för egen del är engagerad i bioplast. Ett krig om vad som ska betraktas som "onödigt" kommer bara leda till heta politiska konfrontationer om överförmynderi och byråkrati utan att leda någonstans. 

Så till sist kommer "experterna" in i form av konsulter och hållbarhetsexperter in som den sista möjligheten. I brist på lösningar, så blir det istället att sälja in en komplexitet som bortförklaring till att de hellre hänvisar till komplicerade regelverk än att skapa en plan som verkligen leder till lönsam hållbarhet. 

Att försöka gömma sig bakom en LCA eller en standard är det första tecknet på bristande kompetens i hållbarhetsplanering. LCA och standarder kan studeras senare som möjliga verktyg i det vidare hållbarhetarbetet. En LCA är dock ytterst avgränsad i sin frågeställning och täcker inte det nödvändiga perspektivet vad gäller decuopling. Att välja det mest "klimatvänliga" alternativet i ett nuläge, säger inget om hur verksamheten ska frigöra sig från fossilt beroende på sikt eller vilka system som behöver stödjas och ersätta det nuvarande. 

Det här är kanske det största hindret mot hållbar utveckling. Vi känner oss tvungna att lita på tandläkarens, revisorns eller it-experttens omdöme eftersom vi varken orkar eller kan sätta oss in i alla specialistområden. Så hur värderar vi experten och hur skaffar vi oss beställarkompetensen? Det räcker inte med att alla andra tycks göra samma sak. Det görs redan många tokiga saker i grupp. Själv skulle jag begära en tydlig beskrivning om på vilket sätt det skulle hjälpa mitt företag att bli lönsamt på hållbarhet? Vad händer om vi inte skulle göra det? Hur mäter jag framgången?

Oavsett komplexiteten i hållbarhet, så finns några grundläggande fakta att känna till: Det finns 8 vetenskapligt publicerade ramvillkor som samhället behöver förhålla sig till för att inte gå under ekologiskt, socialt och ekonomiskt. En plan måste basera sig på att frigöra företaget från att behöva bryta mot dessa ramvillkor för att fortsätta driva sin verksamhet och ännu hellre kapitalisera på dessa genom att istället erbjuda lösningar. 

För att lyckas behöver vi alltså landa i att mäta det monetära oberoendet från att bryta mot nämnda ramvillkor. Det är att förstå pengarnas roll i hållbar utveckling. Money talks - listen to them and act! Vi kan således hantera komplexiteten genom en okomplicerad hantering. Systemet Limebook är designat att hantera den komplexiteten som finns men har hittat ett okomplicerat sätt att göra det på. 

Skrota Scope 3 - det handlar om inköp och produktcykler

Det är dags att skrota begrepp som scope 3!

Hela scope-begreppet utgår från en gammal industritanke om fabriker i Sverige som köper in lite råvaror från ett fåtal leverantörer. Så ser inte världen ut idag. 

Minst 75% händer utanför landets gränser med ett helt rotsystem av leverantörskedjor. Att ens försöka behärska den komplexiteten av miljödata är som att sopa E4an med tandborste.

Det är tillräckligt svårt att hålla ordning på ett företags identitet eftersom det kontinuerligt sker korsvis ägande, uppköp, samgående osv. Det företag du bedömde igår är inte samma idag.

Den enda konstanten i den globalistiska röran är produktcyklerna. Delar av dessa köps och säljs av olika företag, men det intressanta ur hållbarhetssynpunkt är vilka produktcykler som ett företag handlar med.

Det som vi kallar för scope 3 består av hela eller delar av produktcykler, även om de kallas värdekedja. Och det enda sättet att påverka produktcyklerna är genom inköpsbesluten. För att underlätta bedömningen av produktcykler, så har det utvecklats certifieringssystem. Vissa är ren greenwash, men andra är faktiskt trovärdiga och driver hållbarhet framåt.

Jag har jobbat en massa år på Svanen, så jag känner till omfattningen på jobb som måste göras för att kunna bedöma en produktcykel. Då pratar vi inte LCA, utan snarare vad som gör skillnad på en bra och en dålig produktcykel. Den som har min erfarenhet skulle nog snabbt överge tanken på att ens försöka få vettiga svar genom att packa ihop världen i scope 3.

När vi skapade Limebook så utgick vi istället från tanken att du blir vad du köper. Jag vet att alla andra tjatar om scope 3, GHG, GRI, taxonomi och CSRD. Men det är bara omständliga sätt och slöseri med värdefull tid som vi skulle kunna använda till omställning på riktigt. Har du modet att ifrågasätta kejsarens kläder, så häng med oss istället.

How to report sustainability - for making sense and being succesful

The concepts behind the ESG and CSRD are the same; chasing figures that associates to sustainability performance. The standards are however approaches, without even defining sustainability and sorting out the complexity in a structured way. This means that companies will be chasing ghosts, avoiding and reducing without understanding how to win the game of sustainability. Sorry to say, but the situation does not look good for the planet or the involved companies. This can however be solved by a better approach.

What are the flaws within the actual guidance in CSRD and ESG, and what can be done about it?

The fundamental flaw is actually the lack of definitions and structure.

This is very sad because there is already a published scientific method (https://doi.org/10.1016/j.jclepro.2015.10.121) for both defining sustainability as a framework that embrace the complexity and how to stepwise decouple from unsound and unsustainable business.

A lack of definition has led the sustainability community to desperately grasp something to hold on to measure performance; CO2. To measure CO2 is very significant in many areas ie scope 1 and 2, but not for the most important part; scope 3. There are two big problems here:

1/ CO2 emission does not cover other serious areas like biological diversity, chemical pollution, overfishing, mismanagement of soils etc.

2/ CO2-emission is almost impossible to control and measure in scope 3, where the major impact is taking place. There is a lot of data in databases, but it is almost useless.

So why are the "experts" so stubborn in developing ESG and CSRD in wrong corners that just give companies and organisations headache?

Within the Limebook concept, we have a completely another approach that is far more relevant for the purpose of CSRD, far more relevant for both the users and the sustainability issue. Why not make it simple and cost-effective instead of walking around the purpose and goals?

The idea to cover scope 3 is to control the very most significant part of a product life cycle/value chain. The most cost-effective way is actually to look on your transactions; you become what you buy. The accounting is actually already designed to be the tool for controlling and verify transactions, so why don't apply accounting to sustainability?

Connect accounting to upstreams activities that involves transactions can be verified by a third party. This is the only way to make sustainability to become a core part of business. The responsibility, risks or opportunities should follow the transactions and the ownership.

The whole idea for CSRD is actually to understand if companies are a part of the solution or of the problem. There are some attempts within the taxonomy to manage the complexity. You might be good in one aspect but not by doing "significant harm" on the others:

 The Taxonomy Regulation establishes six climate and environmental objectives 

1. Climate change mitigation 
2. Climate change adaptation 
3. The sustainable use and protection of water and marine resources 
4. The transition to a circular economy 
5. Pollution prevention and control 
6. The protection and restoration of biodiversity and ecosystems 

As you can see from the Taxonomy, the headlines disclose a non-structured way of describing relation between consequences and causes. The Limebook has solved this issue by identifying the root causes of the consequences and created KPIs that using credible certifications and identify circular products and services that is verifiable and easy to understand for investors, employees and stake holders.

The transition is needed now, and the companies need better and quicker guidance. Do not overdo things that does not really takes you to the success. The strongest companies let smart ideas rule, the losers let politics rule. (Steve Jobs)

Hållbarhetsrapporteringen, CSRD, kan göras så mycket bättre och enklare för både företagen och planeten.

 

I klimatkrisens skugga söker politiker, företag och myndigheter ivrigt efter verktygen som ska göra skillnad. Stora förhoppningar har ställts till nya krav hållbarhetsrapportering som ska visa vad företagen gör för att bidra till klimatkrisens upplösning. Det finns en hel del olika standarder att välja på, som i vissa fall redan är obligatoriska. De större företagen gör redan ESG-rapporter (Environment, Social, Governance). Inom EU ställs höga förväntningar på det obligatoriska CSRD. 

 

Kritiken mot ESG och utvecklingen av CSRD har samtidigt varit häftig, inte minst därför att rapporteringskraven ser ut som byråkratiska lappverk och att resultaten därmed blir närmast oanvändbara. Det är inget som vare sig planeten eller företagen tjänar på. Elon Musk reagerade kraftigt när oljebolagen kunde få högre ESG-rating än Tesla. 

 

En första förutsättning för användbarhet är relevanta nyckeltal som är standardiserade. Annars går det vare sig att mäta sina egna framgångar eller visa hur man står i förhållande till branschkollegorna. Det primära fokuset har hittills begränsats till att mäta CO2-ekvivalenter som redovisas i enlighet med GHG-protokollet, vilket absolut inte är tillräckligt då klimatkrisen handlar om så mycket mer än kontroll av emissioner. I övrigt blir det mest utlåtanden om könsfördelning i styrelserna eller svära på att man inte låter sig korrumperas. Dessvärre är det en illusion att ens GHG-protokollet kan leverera trovärdiga data. Detta utvecklas längre ned i texten. 

 

Den andra förutsättningen är aktualitet. En ekonomisk redovisning som bygger på 2 år gamla värden skulle ses som ett dåligt skämt i företagsvärlden, men hållbarhets-datan är i regel inte färskare än så, ibland gäller ännu äldre data. En sådan rapport kan varken inspirera medarbetare eller hetsa upp gröna investerare.

 

Den tredje förutsättningen är verifierbarhet, men att försöka verifiera en rapport som bygger på otydliga och komplexa uppskattningar fungerar inte, men leder till att trovärdigheten blir urholkad inom en snar framtid.

 

Vi kan alltså inte förvänta oss särskilt mycket mer än att hållbarhetsrapporterna förblir dyra hyllvärmare om inte systemet för rapporteringen byggs om till samma principer som för den finansiella rapporteringen, dvs att miljöskulden tydligt bokförs på den som köper en vara och inte, som idag, redovisas som äldre statistiska genomsnitt från hur produktionen har sett ut i en bransch eller i ett land.

 

Robert Kaplan och Karthik Ramanna har skrivit om detta i två artiklar i Harvard Business Review[i],[ii]. GHG-protokollet har allvarliga brister, enligt Kaplan och Ramanna. Problemet uppstår när den absolut viktigaste delen av en värdekedja ska rapporteras, dvs Scope 3 där företagens alla inköpta tjänster och varor ligger. Scope 1 rör enbart den egna verksamheten och Scope 2 den el som köps in, men de är som sagt bara mindre bråkdelar av hela miljöpåverkan. 

 

Beräkningarna i GHG-protokollet är väldigt komplexa eftersom de ska täcka flera nivåer av leverantörer och därutöver förutse kundernas användarscenarios. Även organisationerna bakom Klimatprotokollet; World Resources Institute (WRI) and World Business Council on Sustainable Development (WBCSD), har nu backat och avser lägga ner sin sida med Scope 3-data. De hänvisar istället till att sådan data finns i kommersiella LCA-databaser, men den blir inte mer relevant för det. 

Datan som hämtas från scope 3 är nästan uteslutande generisk data som hämtats på gamla genomsnittssiffror från länder eller branscher. Det duger högst till att att göra en grov väsentlighetesanalys, men knappast till att utvärdera eventuella framgångar eller som underlag till beslut om åtgärder. Vinnarna i sådana redovisningar, blir istället företagen som annars ligger dåligt till med högre värden än genomsnittsdatan varför det uppstår grönmålning.

 

Intressant nog så föreslår Kaplan och Ramanna exakt det som systemet Limebook[iii] bygger på, nämligen att utgå från företagens bokföringssystem istället. Anledningen är att bokföringssystem är strukturerat för att hantera transaktioner i värdekedjorna så att inget blir vare sig dubbelräknat eller skapat utan ett riktigt underlag (verifikation). Då framgår det vem som ”äger” en koldioxidskuld eller vilket annan miljöprestanda som helst som ska klimatkompenseras för, hanteras genom bättre teknik eller bättre inköp. 

 

Miljöskulden bör följa med transaktionen, vilket är logiskt eftersom det är köpbesluten som avgör hur marknaden ska anpassas mot hållbarhet. Det är ju också det budskapet som konsumenterna får, orsaken till att miljömärkningar existerar och att hållbar offentlig upphandling har varit ett prioriterat område. Varför skulle inte den logiken vara lika giltig inom företagsvärlden och hållbarhetsrapporteringen?

 

Då skulle vi plötsligt ha ett bokslut som faktiskt går att jämföra mot konkurrenter eller sin egen förbättring, inte bara år från år utan också månadsvis. Hållbarhet beskrivs annars som ”icke-finansiell” information, men den skulle faktiskt kunna bli en finansiell information eftersom ohållbarhet då skulle synas i transaktionerna och bedömas som en finansiell risk och/eller möjlighet. Något som inom CSRD-världen beskrivs som ”dubbel väsentlighetsanalys”.

 

Men i övrigt saknas idag motsvarande nyckeltal för biologisk mångfald, färskvatten, marina resurser, cirkulär ekonomi osv. Utan nyckeltal blir rapporteringen tämligen meningslös, men i nämnda Limebook finns ett sätt att skapa det som saknas idag. Det gäller att hitta bästa möjliga proxydata, som redan har bearbetats och går att verifiera via fakturering, vilket är de certifieringssystem och miljömärkningssystemen som redan har byggts upp. Miljömärkningen Svanen är känd, men det finns så många fler märkningar och möjligheter att verifiera inköp som dessutom styr specifikt biologisk mångfald, utfiskning, odling fritt från långlivade bekämpningsmedel och konstgödsel, rättvis ersättning och dessutom kvitton på inköp av begagnad elektronik och inredning. 

Inte minst den cirkulära ekonomin kan vara särskilt relevant att mäta, då den antas kunna styra upp till 70% av världens klimatgaser. Därutöver så kopplas exempelvis skogen och skogsbruket till en minst lika avgörande roll i klimatomställningen.

Miljömärkningar och certifieringar har sina styrkor och svagheter, men är värdefulla komplement till den stora bilden som företagen så väl behöver. Genom att ständigt värdera och välja ut vilka certifieringar som bör platsa i en hållbarhetsredovisning, så går det att följa principen om "ständiga förbättringar" även här. Alla dessa system revideras också under tiden, förhoppningsvis till det bättre. Det är inte lätt och kräver stor kompetens att kunna göra dylika utvärderingar, men Limebook gör det på ett systematiskt och kompetent sätt. Därefter blir själva rapporteringen så mycket lättare att analysera, jämföra och ha som ett underlag för nästa hållbara beslut.

 

Det är bråttom med klimatkrisen, därför behöver vi underlätta för alla företag att göra rätt. Modet att tänka om behövs mer än någonsin istället för att lappa och laga i ett system som ändå har dåliga förutsättningar.

Hållbarhetsrapporteringen, CSRD, kan göras så mycket enklare, relevantare och göra affärsnytta för alla

 

 

 

 

Magnus Hedenmark, Miljökonsult och entreprenör.

 

---

[i] https://hbr.org/2021/11/accounting-for-climate-change

[ii] https://hbr.org/2022/04/we-need-better-carbon-accounting-heres-how-to-get-there

 

[iii] www.limebook.se

Jag vill styra om kemipolitiken i EU-parlamentet.

 

Efter att ha hållit mig utanför all partipolitik, så har jag nu tagit steget att kandidera som EU-parlamentariker för S. Jag har arbetat med och engagerat mig i kemi- och miljöfrågor under hela mitt yrkesliv, men jag känner att jag nu vill påverka politiken och lagstiftningen där det mesta avgörs och de viktigaste besluten tas. Med en genomtänkt Europapolitik i solidaritet med kommande generationer. Ett systematiskt i problem med hanteringen av klimat- och miljöfrågorna är stuprörstänkandet, dvs att att försöka åtgärda klimat- kemikalie- och övriga hållbarhetsfrågor var för sig utan att se hur de hänger ihop. För att åstadkomma en effektiv omställning krävs ett strukturerat nytänkande.

Socialdemokraterna har en lång tradition av att driva kemikaliefrågorna i EU med Margot Wallström i spetsen där hon gjorde avgörande insatser för världens skarpaste kemilagstiftning REACH. Nu är det dags för steg 2 med inte bara REACH utan även flera andra viktiga regleringar som associeras till kemilagstiftningen. 

The Green New Deal och Fit for 55 är samtidigt mycket viktiga att följa upp, implementera och förbättra. Den följer den goda socialdemokratiska ekonomiska historian med att offentliga satsningar kan få fart på hjulen (Keynes, Wigforss), men nu är det GRÖNA sådana satsningar som ska gälla framöver för att rädda klimatet, samhället och ekonomin samtidigt.

Det är fundamentalt viktigt att även kemipolitiken anpassas till the Green New Deal, annars kommer den fortsätta vara en akilleshäl som bromsar inte bara omställningen men därutöver bidra till allvarliga skador på befolkningen och kommande generationer. Utgångspunkten för all produktion bör vara att den ska designas och anpassas till samhällets förmåga att kunna reparera, återvinna, kompostera osv istället för att samhället ska anpassa sig till det industrin hittar på. Att ta ansvar för hela produktcykeln är det som annars också kallas "polluter pays principle". 

Jag tror därför att jag har störst möjlighet att förändra kemipolitiken via Socialdemokraterna. Kemifrågorna är viktiga att lösa för att den cirkulära ekonomin ska fungera fullt ut och därmed radikalt kunna mildra klimatkrisen. Några av de frågor som jag tycker är särskilt viktiga att driva:

• EU står inför en reform av REACH och nu är tillfället att fila till det som fortfarande inte fungerar:

• Kravet på utbyte måste förstärkas, så att särskilt farliga ämnen förbjuds när de kan ersättas av mindre farliga ämnen.

• Bevisbördan måste hamna på den som för ut ämnen på marknaden, inte att samhället först måste bevisa farligheten för att begränsande åtgärder ska kunna sättas in. Principen "no data-no market" måste stärkas.

• Den viktigaste kemi-utmaningen för kommande generationer är att kunna ta kontrollen över de hormonstörande ämnena som cirkulerar i samhället och miljön. Sådana ingår i begreppet "särskilt farliga ämnen" men är knepiga att bedöma med vedertagna modeller för riskbedömning. Forskningen indikerar redan idag att hälften av de barn som föds idag kommer drabbas av talförseningar. I förlängningen innebär detta en misstanke om att ADHD och andra diagnoser kan åtminstone delvis kopplas till miljögifter. Detta har upptäckts genom att studera de kemiska blandningar som gravida mödrar har i sitt blod idag. Skulle vi studera varje miljögift för sig, så skulle inte dessa effekter gå att upptäcka. De standardiserade testerna som utförs idag räcker inte för att fånga problematiken med hormonstörande ämnen. Vi måste därför ta utgångspunkt från sådana komplexa scenarier och kunna hänvisa till nya vetenskapliga metoder redan i kemikalielagstiftningen.

• Ämnen som PFAS, freoner, mikroplaster och liknande har fått spridas därför att dagens beslutsfattare inte har tagit till sig vetenskapliga grunder; att svårnedbrytbara ämnen ackumuleras med tiden tills de nått sin kritiska mängd där allvarliga effekter inträder. Att vänta på bevisen tar i regel flera decennier och då är det alldeles försent. Att ett ämne är persistent måste därför räcka som beslutsgrund för att införa snabba restriktioner eller förbud.

• Klimatfrågan kan avgöras till stor del hur väl vi lyckas införa en cirkulär ekonomi. Det krävs att dagens produkter designas med kemikalier och material som inte sänker värdet på produkterna så att de ändå slutar som avfall. Mer än hälften av världens klimatgaser kommer från utvinning av jungfruliga material. Den cirkulära ekonomin måste dock utgå från principen att dagens produkter har en så genomtänkt design med genomtänkta val av material och kemikalier att de kan antingen återvinnas via kompostering eller teknisk återvinning. Designen ska vara så genomtänkt att så få nya jungfruliga metaller eller kolämnen som möjligt behöver längre tas upp ur jordskorpan. Dagens avfallshögar måste vara framtidens gruvor.

• Riskbedömningen av kemikalier måste reformeras, så att vetenskapligt grundad misstanke får vara vägledande för besluten. Hela processen är idag ohållbar med tanke på hur svårt och tidskrävande det är för att hantera 100.000-tals kemiska ämnen med otillräckliga underlag och bevisnivån. Vid allvarlig misstanke måste tillfälliga restriktioner kunna införas tills dess risken är tillräckligt utredd. Bedömningen bör utgå från hela kemikaliegrupper istället för ett enskilt ämne i taget. Det här är väl sanktionerade tankar från fler än mig.

• Rätten att veta vad som finns i våra produkter har varit ett krav från civilsamhället sedan länge. Det är dock inte lätt att formulera hur en så omfattande information bör se ut, men att få veta vilka ämnen som som klassas som "särskilt farliga" måste kunna uppfyllas direkt. Det måste införas lagsanktionerade krav på att kunna deklarera om sådana ämnen finns eller inte i produkterna. Detta kan ske genom införande av produktpass.

• Spridningen av mikroplaster och plastens bidrag till att förvärra klimatkrisen måste lösas med betydligt större kreativitet än bara att hänvisa till ökad återvinning. Vi behöver kunna ställa krav på vad som får ingå i plasterna och hur de ska utformas för att produktcyklerna ska fungera optimalt. Genom att bygga ut en infrastruktur av industrikomposter och utveckla bionedbrytbara plaster, skulle det vara möjligt att exempelvis kunna omvandla använda blöjor till kompostjord tillsammans med andra plaster som är nedkladdade av matrester tillsammans med matavfall. På så sätt skulle vi kunna skapa s.k bio-CCS där kolet från växter hamnar i jorden istället för att spridas som koldioxid.

För att lyckas genomföra detta, så krävs en förmåga att få med sig majoriteter i parlamentet över partigränserna. Jag tror att min mångåriga erfarenhet av att förklara och driva projekt framåt kan komma till stor nytta. Jag gör det här för mina och dina barns skull. Det är bråttom och viktigt. Kontakta mig gärna..Vill du veta mer hur jag tänker i dessa frågor, så läs gärna "Flamsäkra Katten" och "Cirkulär kemi - vägen från kemipanik till en cirkulär ekonomi".

Varma hälsningar, Magnus Hedenmark

Hur vet vi att hållbarhetsarbetet ens är lyckosamt?

Klimatfrågan är bara en del av hållbarheten 

Vi säger klimatfrågan är viktigast och vill därför mäta utsläppen av växthusgaser, men klimatet hänger även ihop med skogens och havens upptag av koldioxid. Och skogen och haven hanterar vi, i sin tur, inte heller något vidare. För att skogen ska fungera optimalt krävs exempelvis bättre biologisk mångfald. Så därför är det hållbarhet som behöver hanteras, där utsläppen bara är en del. Men vi tycks inte orka med en sådan komplexitet, särskilt inte om det skulle innebära systemförändringar.

Science Based Targets

Det råder däremot ingen brist på enklare förslag om vad en organisation borde ägna sig åt för att göra världen bättre. En av de bäst ansedda är SBTi (Science Based Targets) , som ändå ska vara en vetenskapligt granskad plan för en organisations åtagande vad gäller klimatavtrycket. En rimlig fråga är dock: Om alla verksamheter som existerar på planeten, skulle uppfylla SBTi, skulle då klimatkrisen avvärjas? SBTi mäter åtaganden som ska minska utsläpp inom en tidsperiod, vilket kan vara radikalt. Men att mäta MINSKNING av utsläpp i en hel värdekedja kan omöjligt garantera att ens 2-gradersmålet uppfylls. 

Däremot kan vi konstatera att den globala ekonomin består av en stor mängd ohållbara verksamheter och affärsmodeller som faktiskt inte får plats i en klimatsäkrad värld. Där handlar det inte om att minska utsläpp, utan att de ska försvinna eller omvandlas till att göra något helt annat. Vi talar om systemförändringar och då kommer förstås vissa verksamheter att öka på bekostnad av andra.

Det krävs en industriell transformation där exempelvis gruvbrytning upphör till förmån för utvinning från avfallshögar, fast fashion upphör och det linjära industriella jordbruket omvandlas regenerativa och integrerade familjejordbruk. Skogens assmilierande förmåga att binda atmosfärisk koldioxid behöver samtidigt återställas och då räcker förstås inte utsläppsminskningar över hela linjen. Vi kommer att komma halvvägs på sin höjd och det räcker inte. Kort och gott så kräver klimatomställningen en förändring på systemnivå där jakten på klimatdata bara blir en dellösning.

CSRD, taxonomi och ESG

Men just nu är det ändå CSRD, taxonomin och ESG som har tagit över hållbarhetsförväntningarna. Även här domineras arbetet av jakten på klimatsiffror och cirkulära nyckeltal. Cirkulära nyckeltal kan vara helt rätt, om de leder till mindre uttag av jungfruliga resurser. Utsläppsminimering kan också komma en bit på vägen, men inte hela vägen om vi nu ens vet vad vi räknar på?

Risken är stor att det blir ånyo en massa data och konsulter, som ingen riktigt vet vad de ska göra av. "Vi har visst 50.000 ton koldioxid här men vi är fortfarande lika beroende av våra kunder som inte betalar oss för att göra bättre".

Redan på min tid på Miljöskydd i Stockholm stad i början på 90-talet, så diskuterade vi internt om problemet med att miljöarbetet alltmer byråkratiserades. Det blev alltmer papper att fylla i och mindre konkreta resultat som vi kunde stå för. Detta har bara fortsatt i hela miljöSverige, mycket beroende på att en drös med kockar stoppar sina fingrar i hållbarhetssoppan. 

Hälften av kockarna har egna agendor och särintressen och andra hälften försöker skapa program och riktlinjer från denna förvirrade koncensusprocess. Värderingar, åsikter i salig blandning men i brist på vetenskapliga ramvillkor kan inte bli annat än ett misslyckande. Vi kan visserligen peka på enskilda framgångar, Hans Rosling var bäst på det, men vi förlorar ändå kriget.

Vi behöver nya arbetssätt

Vi behöver därför helt andra arbetssätt som tar höjd för definiera framgång i hållbarhet, men i nästa steg tar tillvara redan existerande och fungerande verktyg för att mäta framgång ni hållbarhet. Dessa verktyg behöver inte vara perfekta om de kontinuerligt utvärderas och finslipas. Varför inte utnyttja de idag bäst fungerande miljömärkningarna och cirkulära nyckeltalen om vi samtidigt är medvetna om dess svagheter? Varför inte utnyttja det bäst fungerande sättet för redovisning, nämligen bokföring där såväl tillgångar och resultat även kan utvecklas till att omfatta naturtillgångar där resultatet visar om vi bygger upp eller minskar företagens och planetens tillgångar? 

Det finns faktiskt en sådan metodik, men kontakta mig om du vill vara med på den resan.

Då först slipper vi ta omvägen runt alla andra halvdana begrepp som ändå inte kan rå på annat än fernissan. 

Skillnaden mellan effektiv omställning och moralisk indignation

 Inom IfM (Ingenjörer för Miljön) samlas ingenjörer och övriga högutbildade människor som vill vrida världen rätt. Alla har ett gott syfte och har sedan länge letat efter det rätta sättet att ställa om världen. Det är förstås ingen liten utmaning eftersom världen är komplex och tiden är kort. Vi ser konsekvenserna av ett ohållbart samhälle och letar efter orsakerna i ett första steg och möjliga lösningar och åtgärder i nästa steg. 

Inom IfM så finns ändå ett vetenskapligt och känt verktyg, FSSD (Framework for Strategic Sustainable Development), som ska verka sammanhållande för att leda omställningen rätt. Är det tänkt i alla fall.

Emellertid finns ett pedagogiskt problem kring FSSD. Alltför få ledande personer, även professorer och ledande miljödebattörer, har förstått syftet och potentialen i FSSD och nöjer sig därför med en ytlig betraktelse av hållbarhetsprinciperna (ramvillkoren). 

Resonemanget som följer blir väldigt förenklat:

"Att utvinna olja och kol från berggrunden är fel därför att det bryter mot den första  hållbarhetsprincipen". 

"Därför är det moraliskt fel att fortsätta att göra det"

"Om nu människor av lättja, girighet, kortsiktighet och ren okunskap fortsätter att driva på utvinning av olja och kol så måste vi därför tala dem tillrätta".

I nästa steg så ser man att FSSDs del i omställningen därmed har "checkats av" och då återstår de mer "konkreta" handlingarna av att lansera nya mer begripliga koncept; Doughnut economy, personlig utveckling till en enklare livsstil, minskad konsumtion, cirkulär ekonomi, bioekonomi att gå vidare med.

Det är svårt att invända mot att ovannämnda omställnings"recept" vore fel. Men ändå blir det fel därför att omställningen är mer komplex än så. Risken är stor att vi förlorar kampen mot klockan om vi inte tar tillvara den samlade dynamiken och intelligensen i samhället att skapa bättre förutsättningar för omställningen. Det är först här FSSD kommer till sin fulla potential. Ramvillkoren är visserligen en viktig del av FSSD, men fortfarande bara en liten del av det strategiska tänkandet som finns beskrivet i den vetenskapliga publikationen.

Vi missförstår ofta teknisk utveckling och sätter likhetstecken med att skapa smarta och effektiva prylar, typ smarta kylskåp. Och prylar hade vi fått nog av, tänker vi. Därför reagerar vi "upplysta" mot tanken på teknikutveckling, eller hur?

Men det är som sagt ett stort missförstånd. Det handlar istället ytterst om rätt design av såväl produkter som hela system och samhällsbärande organisationer.

Vi kan fortfarande skapa ett gott liv om vi söker efter de smarta lösningarna istället för att försöka släcka ner lyset och hoppas på det bästa. Att helt sluta föda upp kor, grisar och höns kommer försvåra omställningen, men att se till att dessa djur istället får verka som i det som från början var tänkt med näring i kretslopp med odling kommer istället att underlätta omställningen. Det är de feedlots som driver djuruppfödning idag som snabbt måste upphöra och vägen dit går via en förändring av jordbrukssystemen. Inte med paroller om att helt sluta äta kött till förmån för ohållbart producerade grönsaker som konstgödslas och besprutas med med bidödande insektsmedel.

Det här gäller i princip alla områden där vi inte bör etikettera solel, olja och kärnkraft under samma grova paroll om att "energianvändningen ska ned". Att lära sig skilja på begrepp som exergi och energi är alltså fundamentalt om vi ska lyckas med omställning. Så för att lyckas med folkbildning, så ser jag det som ytterst viktigt att vi själva inom IfM lär oss fundamentet inom FSSD för att maximera omställningen. Det handlar inte alls om teknikoptimism eller underskattning av klimatkatastrofens omfattning, utan om att se högre än den moraliska indignationen och bli en verklig tjänare åt kommande generationer. Det krävs kunskap och hemläxa, slarva inte med det.

 

När hållbarhetsavdelningen blir en OH-kostnad är vi illa ute

Inom offentlig förvaltning och i organisationer med monopolställning har ofta den s.k osthyvelprincipen varit medicinen för att hålla nere kostnader. Det innebär i praktiken att stabsfunktionen får i uppdrag att föreslå nedskärningar. Problemet är bara att staben aldrig föreslår att de själva ska spara, utan det blir den operativa sidan dvs själva kärnverksamheten som får dra ned.

Ursprungstanken är dock mycket bra och kommer från Japan och kallas LEAN och innebar att ständigt se över verksamhetens kostnader så att fokus blir kvar på kund- och affärsnyttan. Men som en visklek så ändrades tolkningen av LEAN till osthyvelsvarianten. Det är förmodligen det som skett på Nya Karolinska där vårdpersonalen får minskade resurser på bekostnad av de staben, som bestämmer just att vårdpersonalen ska minska. 

Utmaningen för hållbarhetavdelningarna har förstås alltid varit att få mer resurser och då får man lägga lite krut på att motivera sin existens. Det är inte så lätt när vi talar om långsiktiga effekter och försöka koppla ihop affärs-och kundnytta med klimat- och miljöpåverkan. Det resulterar i jakt på hållbarhetstrender där syfte och förväntat resultat kommer i andra hand. Nu är trenden ESG, SBTi, taxonomi, TCFD, CO2- data och CSRD. Trenden med klimatkompensation och SDGer är nog svagt vikande. Men var lugn det kommer fler förkortningar att hålla reda på och om du upplever detta som rörigt och svårbegripligt så är det inte konstigt. 

Ingen vet riktigt vad alla dessa begrepp leder till för affärs- och klimatnytta. Inte ens SBT (science based targets) kan garantera att Parisavtalet uppnås om ens alla företag antog dessa och ingen kan ens garantera att lovade åtgärder genomförs. Det blir lite som svälja dyra näringstillskott att dricka ett glas vatten när man är allvarligt sjuk och inte kommer på något bättre.

Alla s.k. väsentlighetsanalyser landar i stort sett samma slutsatser och miljöutbildningarna genomförs enligt plan. De viktigaste utsläppen sker oftast i Asien där vi gör alla inköp, vi jagar osäkra klimatdata men har ingen susning om vad vi ska göra åt alla dessa data. Cykla och ät mindre kött kanske? Alla blir däremot rörande eniga om att det är bråttom och att detta viktiga arbete måste fortsätta med hjälp av alla dessa förkortningar.

Orsaken till att staben tillåts svälla på Nya Karolinska beror på ett informationsövertag. Styrelsen och ledningsgrupp fattar helt enkelt inte vad staben håller på med och törs heller inte utmana området som de inte behärskar. Nu tycks hållbarhetsavdelningarna hamna i samma stabs-fålla. Ingen kan värdera deras insats, men de tycks ju veta vad som MÅSTE göras eftersom alla andra organisationer tycks vara upptagna av samma fenomen. Jag har absolut inget emot att hållbarhetschefer får stort inflytande, men det ska de ha av rätt anledning.

Finns det andra sätt då? Ja visst, men då krävs det att ledningen börjar ställa rätt krav på sina hållbarhetschefer. Var borde vi befinna oss om 10 år? Vad är planen? Vad ger mest miljönytta per/krona? Kan vi bli lönsamma tack vare hållbarhet och hur ska det gå till? Varför lägger vi tid på alla dessa förkortningar eller finns det bättre sätt?