Genialt, Greenpeace

Som medlem i Greenpeace actionsupport får man ibland hem små intensiva rapporter om diverse aktioner. De spektakulära inslagen från 70- och 80-talen har dock minskat kraftigt och ibland kan man fundera över om vissa aktioner har varit så genomtänkta trots allt. GMO-protesten mot COOP kändes t.ex inte riktigt klockren.

Igår damp det i alla fall ned ett nytt blad. Denna gång om överfiskning. Nu blev jag riktigt imponerad. För att förhindra bottentrålning i Natura 2000-klassade områden hade man sänkt ner stora stenblock. Och, för att föra hedern i hamn, så varnade man förstås trålarna. För syftet är ju inte att förstöra, utan att skydda något som beslutsfattarna inte lyckas med.

Detta är kreativt, handlingskraftigt och moraliskt genomtänkt. För första gången på länge tänker jag skicka in några hundringar extra, för detta måste uppmuntras.

Cradle to cradle

Kände äntligen en respons på Einsteins berömda citat: "Det behövs ett nytt sätt att tänka för att lösa de problem vi skapat med de gamla sättet att tänka". Platsen var Köpenhamn, måndagen den 29e september på ett välfyllt seminarium.

Cradle to cradle (C2C), är ett varumärke, en titel på en bok och ett koncept för hållbar design. Det inbegriper såväl grön kemi som systemvillkoren, men det som främst karaktäriserar begreppet är en offensiv grön teknikoptimism, s.k. greenovation. En av de två författarna/upphovsmännen; Michael Braungart föreläste. Michael B är tysk kemist. Den andre författaren heter William McDonough och är amerikansk arkitekt. Danmarks miljöminister Connie Hedegaard inledde seminariet. .

Michael Braungart har lång erfarenhet av miljödebatten, men tar avstånd från den gängse inställningen om att hållbarhet kopplas till begrepp som undvika, minska, minimera, begränsa osv. Han argumenterade genomtänkt och underhållande om varför sådana begrepp är både missvisande och kontraproduktiva. Likaså kritiserade han begreppet ”ekoeffektivitet”. Att arbeta med sådana begrepp innebär bara biz as usual men att gå saktare mot ohållbarhet i kombination med att betrakta mänskligheten som ett problem.

Det handlar istället om att producera kvalitet, där kvalitetsbegreppet utesluter hälso- och miljöfarlighet. En leksak som innehåller ftalater är därför av oacceptabel kvalitet. HB kommenterade för övrigt Europas förbud mot mjukgörare i leksaker som lamt, eftersom det fanns betydligt värre exponering från PVC-tapeter.

Att vara många individer på en planet innebär inte ohållbarhet om samhället är rätt designat, med hänvisning till myrsamhällen som är storkonsumenter av naturresurser men är hållbara genom att de återför näringen i ett slutet kretslopp. ”We are not too many, we are too stupid” var hans kritiska kommentar till Al Gores uttalande om befolkningsökningen som det största problemet. Al Gore ansågs också vara alltför vag i sina visioner. Att använda lågenergilampor och tvätta i låga temperaturer speglar knappast det paradigmskifte som krävs i nuläget.

Det handlar om planering av all produktion, därför är det en designfråga. Planering av produktens återvinning eller nedbrytning till näringsämnen ska ingå när man designar produktens hela livscykel. En produkts material ska i princip bara bestå av ”technical nutrients” eller ”biological nutrients”. Cradle to cradle är en replik på ”cradle to grave”. Avfall ska inte uppstå, och en återvinning får inte bygga på ”downgrading” alltså återvinnas till produkter med lägre värde. Därför hålls materialet rent från förorenande tillsatser. Avfallet blir likställt med en ren och nyttig råvara och uppstår därför i princip aldrig i egenskapen avfall.

En producent av stolar (Steelcase) pratade om sitt arbete med Cradle to cradle. Man hade certifierats av C2C, vilket innebar att man i princip hade kartlagt alla sina ingående kemikalier och material. Ett tidskrävande arbete förstås. Det behövs ett samarbetande nätverk av rätt partners för leverans av råvaror, demontering och återvinning. Waste management ska vara liktydigt med nutrient management. ”We don´t know how the future looks like, but we know what it´s made of”.

Äntligen kan miljöfrågan rocka....

Bomben har släppts - The SIN list

Var med på Chemsecs konferens i Bryssel igår när SIN list släpptes. En smockfull tillställning på 160 deltagare. SIN list innehåller 267 ämnen som har motiverats och valts ut på kommissionens egna kriterier. Av dessa har 30 visserligen valts ut på tämligen vaga kriterier, men fortfarande kommissionens.
Vad har då myndigheten ECHA levererat under tiden? Jo 16 ämnen.
Hela lanseringen av REACH har försenats med kemiindustrins goda minne. Kan det vara så att samma industri är tämligen nöjd med att bromsa kommissionen och ECHA med "analysis by paralysis"? Det kan visa sig vara en dumdristig strategi. För om inte Muhammed kommer till berget, så....Nu tar istället miljöorganisationerna initiativet och lierar sig med nedströmsanvändarna av kemikalier. Och si, det blev kärlek direkt. Äntligen en lista att planera och jobba efter säger H&M, Sara Lee, Skanska, Dell m.fl. Och trovärdig är den också.
CEFIC (kemiindustrin) fanns förstås på plats och hördes inte så mycket - i rummet. Istället pratades det hejvilt i mobilerna i pauserna och mejlades från laptopparna. Det här var inte bra, uj uj. Nu tar man avstånd från SINlist förstås, men utan något annat att komma med. Vad ska man säga? Vår lista på 16 kemikalier har högre värde för marknaden??

Men visst jag förstår att man inte vill hänga ut sina födkrokar: triclosan, bisphenol A, DINP, PFOA, tributyltenn, nonylfenol och andra "trevligheter". Men då får någon annan göra det. Synd bara att man får betala skatt till de som inte gör det.

Bisfenol A; några reflektioner från artikel i SvD

En kemikalie som kan läcka från nappflaskor och kan ge upphov till hormonstörningar. Två stycken "kan" borde inte göra något miljölarm? Vi kan först konstatera att varken vetenskap eller demokrati gäller när risker bedöms. Störst och starkast får igenom sina ekonomiska intressen. Bisfenol A är en högvolymkemikalie som representerar stora ekonomiska intressen och är därmed garanterad att slippa bevisbördan. Återigen blir dessutom myndigheterna provocerade att förringa och försvara dagens hållning. Återigen med den absurda hänvisningen till vetenskaplig osäkerhet. Man lutar sig mot ett gränsvärde som ändå inte står för något. Hormonstörande substanser, som bl.a. bisfenol A, har i princip inga säkra gränsvärden. En frisk mot-röst kommer dock från KemI`s Sten Flodström, men några beslut som konsekvens av detta ser vi inte röken av.
Precis som med ftalater, bromerade flamskyddsmedel och andra s.k. moderna miljögifter så har diskussionen trots allt ändå pågått i decennier innan några avgörande inskränkningar görs. Bisfenol A är en nygammal nyhet som åker upp i medieskenet när nya studier bekräftar det andra redan har misstänkt, fast varje gång så skärps sambanden.
Mönstret går igen. Fipplandet med med industrisponsrade men lågkvalitativa rapporter som får en gräddfil i EUs riskbedömningar fortsätter.
Varför tar man inte temporära inskränkningar i väntan på säkrare data, istället för att krampaktigt hålla fast vid status quo? Förbjud nappflaskorna NU, det finns ju andra nappflaskor. Kom igen-jag blir tokig.

Livsmedelsverket förstår inte försiktighetsprincipen

I SvD kunde v i början av augusti läsa om att fet fisk inte bara kan vara problem för fertila kvinnor, utan även män. Att fet fisk innehåller miljögifter, bl.a. högpotenta dioxiner är ingen nyhet. Att genom kostråd få fertila kvinnor att avstå från fet fisk är en enkel och billig åtgärd. Det kan inte vara en överraskning att dioxiner kan vara ett problem för en större målgrupp, eftersom ingen vet helt hur dioxiner och andra hormonstörande gifter slår i det biologiska systemet.

Försiktighetsprincipen handlar om konsten att ta rimliga försiktighetsmått i avvaktan på säkrare vetenskapliga data. När mer säkra data kommit in kan man antingen backa från den tidigare positionen eller förstärka den, beroende på vilken riktning de pekar åt.

Livsmedelsverket gör dock samma kardinalfel som myndighetstraditionen tyvärr bjuder: Man gör inget alls i avvaktan på säkrare data! En vanlig ryggmärgsreflex hos tveksamma beslutsfattare, men förtjänar inget förtroende hos den befolkning man är satt att skydda.

Istället borde ju livsmedelsverket genast utöka kostrådet att omfatta hela befolkningen, tills säkrare data kommit. Alltså en annan slutsats av samma skäl: osäkerhet. Men är inte detta mer logiskt? Framförallt med tanken på vad kostrådet kostar - inte särskilt mycket.
Vem ska ändra på denna principiellt felaktiga hållning hos våra myndigheter?

Klimatskatt för fastigheter finns redan..i USA

Så lustigt att debattartikeln, om att omvandla fastighetsskatten till klimatskatt, dök upp precis när jag kom hem från USA. Där finns redan en standard, LEED, som fastighetsägaren kan certifiera sin byggnad efter. Ett godkänt certifikat innebär ofta miljonbelopp mindre i skatt. Detta system finns i alla fall i Californien, Nevada och Arizona men har redan en kraftigt styrande effekt. Det var bl.a. anledningen till att jag var inbjuden för att prata om miljömärkning och andra sätt att göra vinster på ett bra miljöarbete.

Jag tycker bara att det är lite synd att vi inte ser att vi ibland kan hämta goda exmpel från USA istället för att uppfinna hjulet på nytt. Varför inte studera LEED och se om vi inte kan kopiera konceptet? USA må betraktas som en miljöskurk i många sammanhang, men det ska inte hindra oss från att plocka de goda idéerna.

Förvirrad etanoldiskussion

Det är en konst att behålla helhetssynen och samtidigt diskutera enskilda miljöproblem. De flesta forskare och debattörer klarar det inte. Klimatfrågan hänger ihop delvis med bränslen, men bränslen hänger ihop med fler saker som t.ex. biologisk mångfald, livsmedel och socialt förtryck. Det blir en pest eller kolera diskussion, där smältande glaciärer ställs mot livsmedelskris och nedhuggning av regnskogar. Ett sammelsurium av problem där sensmoralen lätt blir att handlingsförlamning blir gängse moral. Den som söker bortförklaringar för att slippa ändra livsstil, får lätt vatten på sin kvarn. Amerikanarna kallar det "analysis by paralysis".

Problemet är att vi inte kan skilja på variabla problem och konstanta problem:

De konstanta problemen är de som går att härleda ur de 4 systemvillkoren för ett hållbart samhälle, medan de variabla är problem som kan rättas till. Att ta upp ämnen från jordskorpan och låta dom öka i koncentration i biosfären, som vi gör med oljan, är en ohållbar handling och ett konstant problem som inte kan lösas på annat sätt än att vi upphör med oljeutvinningen. Det bryter definitivt mot systemvillkor ett.

Hanteringen av etanol är däremot kopplat till en massa problem som går att rätta till. Den måste inte per definition ske genom utslagning av regnskogar eller systematisk svält. Det är ett variabelt problem, som måste åtgärdas men aldrig kan vara ett skäl att fortsätta med disel eller bensin. Därför har en massa forskare fel när de kritiserar etnanolen som bränsle. De kan en massa om små saker i livet, men inte tillräckligt om systemet jorden, dess principer och möjligheter. Ge etanolen en chans, därför att den behövs för att få bort oljeberoendet. Naturligtvis finns det ingen teknik eller ngt bränsle som kan ersätta denna sanslösa och ineffektiva konsumtion av olja. Transporterna måste ned till den nivå som de fönybara drivmedlen tillåter. Det är naturen som sätter dessa gränser, inte regeringar eller företag. Enkelt att fatta, men uppenbarligen svårt att ta till sig.
Klokhet är snarare en fråga om mod än intellekt, bestäm dig om du vill fortsätta vara en kollektiv fåne eller fullfölj ditt uppdrag som människa!