SLU-professorer ute på hal is!

Under sommaren har den ekologiska odlingen kritiserats kraftigt av professorer med självaste SLU som bas. Se SvD Brännpunkt 090712 och 090727. Måhända ska det inte vara titulaturen, utan argumentationen som ska ge ordet dess makt och glans. Saknas dock insikt om förekommande trångsynthet och bristande integritet på institutionerna, är det förstås lätt att bli så förblindad av de vetenskapliga etiketterna att man glömmer kolla innehållet. För mig är det ovetenskapligt att ta avstånd från discipliner, som ekologiskt lantbruk, utan att man ens förstår vad diskussionen går ut på. Om vi ska diskutera valet av odlingsform i förhållande till de förutsättningar som bör gälla för att ett hållbart samhälle ska uppnås, så måste vi vara eniga om att valet av produktionsform ska bygga på stabila och cirkulära flöden av näringsämnen, utan att systematiskt undergräva andra ekosystem eller systematiskt låta insatsmedel från konstgödning eller bekämpningsmedel öka i biosfären.
SLU-professorerna visar att de bara ser träden, men inte skogen. Avkastning från jordplättarna är det centrala, inte frågan om vilka förutsättningar som ska gälla för att avkastningen måste styras så att den kan ligga på samma nivå i generation efter generation efter generation….
Det blir pinsamt tydligt när man beskriver industrijordbrukets produkter som mer ”klimatvänliga” för att de binder mer koldioxid. Det är ju fullständigt irrelevant då jordbruksprodukter inte per definition utgör några koldioxidfällor, utan omsätts lika i kolets kretslopp oavsett odlingsform. Likaså går det inte att jämföra en grödas energieffektivitet med energikvaliteten som går förlorad när konstgödsel framställs. En gröda drivs som bekant av solljuset, en energikvalitet som det inte finns anledning att hushålla med eftersom ljusflödet till jorden ger oss 10.000 ggr mer energi än vad vi förbrukar i dagsläget. Nästan lika pinsam är slutsatsen om att påvisbara rester av bekämpningsmedel i vattendrag eller övriga naturen skulle vara ofarlig. Det bygger på antagandet om att dagens analysmetoder och toxikologiska kunskap skulle vara heltäckande, vilket visar på en total brist på ödmjukhet inför den okunskap som gäller och kommer att gälla inom överskådlig tid vad gäller kemiska effekter på jordens livsformer. Forskningen om hormonstörande kemikalier och multiexponeringen av flera olika kemikalier har t.ex. snarare ökat osäkerheten kring riskbedömningarna.
Det sorgliga är att SLU-professorena inte tycks ha någon egen idé om vad ett hållbart samhälle är, bara att strypa anslagen till ekologisk odling. Frågan är om det inte vore bättre att strypa anslagen till SLU, i alla fall den uppenbart kontraproduktiva grenen av psuedovetenskaplig gnällforskning.

Magnus Hedenmark, ekotoxikolog och grundare till tankesmedjan ”Vagga till vagga”.

Skilj på det relativa och absoluta miljöarbetet

Inspirerad av de tankar som förs fram från "Cradle to cradle", så slår det mig att vi behöver synliggöra de olika förhållningssätten som används för att driva miljöfrågorna framåt. Både Det Naturliga Steget och Cradle to cradle arbetar med absoluta mått, dvs vi jämför oss med en målbild av hur samhället borde se ut och ägnar våra resurser till att nå ända fram.

Det relativa miljöarbetet svarar bara på frågan hur vi ligger till i förhållande till andra, utan att reflektera hur långt det är kvar tills vi är i mål. Ofta så känns det då rätt meningslöst att vara mer än längst fram. Istället för att diskutera hur vi ska komma helt bort från fossila bränslen, så nöjer vi oss med att vara bäst i klassen. Men om klassen som helhet går under för att vi bara diskuterade 30, 40, eller 50% avveckling, så ser vi inte det. Som att vara förstaklass passagerare....på Titanic. Vi konstaterar att Sverige är bäst på mycket, men orkar inte diskutera möjligheterna att verkligen gå i mål.

Den 1 juli ska Cradle to cradle presenteras publikt i Sverige för första gången, i Almedalen. Jag hoppas att fler inser möjligheterna för oss att tänka om och vända på den finsiella och ekologiska krisen då. Sverige har ju förstås några systemfel som vi måste ta itu med. Sopförbränning kommer inte att passa in i ett kommande kretsloppsamhälle t.ex. Men, ju förr vi suger tag i utmaningarna desto större möjligheter har vi att vinna loppet.

Vår konkurrens bygger idag på doping. Vi dopar våra varor med metaller, bromerade flamskyddsmedel, tennorganiska föreningar, fluorimpregnering, PVC m.m. för att vinna slaget om kunderna. Doping är osunt förr all idrott och är förstås osunt för marknadsekonomier också. Men slutar vi dopa varorna, så har de i alla fall en möjlighet att kunna återvinnas till 100%. I sådana fall uppstår inget avfall heller och frågan är om det inte blir lönsammare i det långa loppet.

Viktiga lärdomar för offentlig upphandling

Ja, så har det hänt det som jag väntat på ett tag. Tack vare att att kontrollen av uppgifterna hittills har varit så svag, så chansar de flesta leverantörerna med falska uppgifter om flamskyddsmedel. Äntligen avslöjades denna ovana, men jag är ganska säker på detta inte var en engångsföreteelse.

Utan att ha detaljstuderat kraven, så tycks kravet om att inte ha några flamskyddsmedel alls dock inte vara så genomtänkt. Det finns helt acceptabla flamskyddsmedel, och man måste vara klar på om det verkligen existerar produkter som klarar kraven innan man ställer dom. Kravet bör istället utformas så att de farliga och dåligt dokumenterade flamskyddsmedlen försvinner. Det är givetvis sjukt att använda flamskyddsmedel i lågströmsprodukter som t.ex. tangentbord, men marknaden är inte helt sund heller. Standarder styrs mycket av kemiindustrin, och producenterna blir lätt klämda.

En högre kompetens på kravställandet och en frekventare kontroll av leverantörernas uppgifter bör vara lösningen.

Professor vilse i kemikaliesoppan

Toxikologins fader, Paracelsus, gjorde onekligen ett stort avtryck på många av dagens toxikologer, s.k. giftexperter. Så stort var avtrycket, att man har svårt att inse att nya insikter nu ersätter Paracelsus förenklade bild som beskrev riskbegreppet som enbart en fråga om dos. Paracelsus var verksam under 1500-talet! Under Paracelsus tid fanns inga industriellt producerade kemikalier som systematiskt ökade i koncentration i biosfären, varav vissa med förmågan att interagera med kroppens hormonella system. Under 1900-talets sista decenium har vi kunnat sammanfatta en ny bild av kemiska risker där tajming har en mer avgörande roll än dos vad gäller påvisbara effekter av kemikalieexponering. Bromerade flamskyddsmedel är ett exempel på miljögifter som ger s.k. seneffekter, där försöksdjur som exponerats för de bromerade flamskyddsmedlen i livets startskede visats få minnesstörningar och inlärningsproblem först i vuxen ålder.

Professor Robert Nilsson tycks tillhöra den skara av toxikologer som inte bara klamrar sig fast vid gammal kunskap, utan dessutom tar öppet avstånd från såväl tvärvetenskapliga hållbarhetsbegrepp som försiktighetsprincipen. Nilsson har tidigare beklagat sig över de "gröna talibanerna" inför den amerikanska och reaktionära tankesmedjan Cato. Må vara att vi måste acceptera att bäst-före datum passerat för många vetenskapliga titlar, men när de dessutom används som kontra-produktiva redskap för att sprida ett rigor mortis bland tvehågsna beslutsfattare i en för mänskligheten redan kritisk situation, får vi inte längre tiga.

På DN finns t.ex. Kjellander, som okritiskt applåderar och tar till sig alla argument som häcklar politikens tafatta försök att trots allt avgifta samhällets flöden och processer. Det är inte alltid logiskt, men politikens villkor är som de är men slutmålet för kvicksilver, bly och andra miljögifter är att de ska försvinna helt från samhällsprocessen. Sorry, men det finns inga slutna system. Inte ens vad gäller hanering av kristall. Nilsson är tyvärr långt ifrån ensam i sin syn på toxikologi, vetenskap och försiktighetsprincip, men ett större problem är de okritiska påhejarna som hellre njuter av förvirrade debatter än att ta ansvar för de insikter som faktiskt existerar. Kjellander har ett intresse av att torgföra kärnkraften och pusslar listigt in Nilssons artikel för sina syften. Det allra största problemet är dock tystnaden från miljögiftsforskare och toxikologer. Varför är de så tysta? Är det bara när det gäller att fiska forskningsanslag som det är värt att hålla i pennan, så har deras forskning inte större värde än avlatshandel.

Datorer återvinns ju inte!

Vi har en officiell bild av ett fungerande producentansvar, och litar på att våra datorer tas om hand. Att så inte är fallet visade SvD med all sin krassa tydlighet i söndags (1/3 -09). Man hittade t.ex. datorer från Stockholm stad. Hur i h-e hamnade dom i Ghana?
Har någon tredjepart följt upp och kontrollerat detta producentansvar någon gång? Vem har tillsynen? Ibland undrar jag om våra politiker/myndigheter inte är lite väl naiva? Det är äckliga och deprimerande bilder från datorindustrins smutsiga bakgård. Som vanligt är det barnen som betalar priset. Att PVC-kablar bidrar till spridningen av dioxin kan vi nu dock konstatera. Varför skulle marken annars vara dioxinförorenad?

Jag har träffat IT-tillverkare som anser att vi inte behöver bry oss om vad datorer innehåller, eftersom dessa numera tas om hand. HA!- dagens dubbelfel. Nej, för att kunna få en fungerande återvinning så måste naturligtvis kretsloppet avgiftas, och om det inte återvinns så måste det avgiftas ändå.
Dessutom bör inte producenterna få gömma sig i dunkla insamlings-kollektiv. Allas ansvar = ingens ansvar. Det måste införas pant och andra tydliga styrmekanismer tills Ghana och andra dumpningsplatser blir avgiftade.

Gatlamporna lyser mitt på dagen!

Jag har länge funderat över detta fenomen. Jag frågar vänner. Det pågår år efter år, men ingen tycks bry sig. Gatlamporna! De lyser ofta mitt på dagen, i alla kommuner i hela landet. Från mitt fönster i Tyresö har lamporna lyst hela dagen idag. Varför? De kan väl inte vara brist på teknik? Dagsljus- och tidreläer har funnits länge. Är det för att någon kommunalanställd ska ha ensamrätt på reglagen, och sitter med andra viktigare saker just idag? Är det för att någon är mutad av elbolagen och kör på så att vi blir tvugna att bygga kärnkraftverk? Eller är det för att elen är så billig att slösa med, så vi kör hellre på dagen så slipper vi betala för att någon åker runt och kollar om lamporna funkar på natten?
Mina vänner tycker att jag är tjatig. -Du verkar helt fixerad av lamporna. Men, varför är det bara jag som reagerar? Hallå i gökboet. Elanvändningen i världen är den största källan för växthuseffekten. Finns det någon i cyberrymden som fattar vad jag menar, eller kan ge ett BRA svar på mina frågor? Skriv och berätta.....

Betala för giftfri sjukvård?

Jag brukar jobba en del med upphandling och inköp av medicinska sjukvårdsartiklar. Det handlar för det mesta om att få sjukvården att handla giftfria påsar, slangar och handskar som inte är gjorda av billig PVC. Dessa läcker kemikalier till patienterna, och oftast är det en kemikalie som betecknas DEHP och har gett krympta testiklar och nedsatt fertilitet i djurförsök. Inte så trevligt, men de flesta är väl lyckligt omedvetna om det.
Nu är det ju lite speciellt med sjukvårdens kunder, att de sitter i ganska dålig förhandlingssits. Dels för att patienter i allmänhet varken befinner sig i "fighting-mode" eller har någon sakkunskap, och dels är det ju landstinget som gör inköpen med våra skattemedel.
Låter rätt förnuftigt att ha någon som man litar på, som tar hand om ens intressen, när man ligger halvt uträknad med en landstingssymbol på bröstet. Lanstinget har dock sin budget att tänka på också, inte bara patienterna förstås.
Men, om man frågade t.ex. mig så skulle jag gladeligen hosta upp mellanskillnaden för att bli behandlad med de giftfria plastslangarna. Kanske skulle fler också tänka som mig? Jag kan tänka mig att alla de som betalar extra för privat sjukvård, gärna skulle lägga in en extra peng för tilläggstjänsten "Giftfri sjukvård+". Eller, precis som när man ska hyra en bil. Då kommer alla självriskreduceringar och annat som man inte vågar tacka nej till. Varför kan man inte ställa frågan när man lämnar in patientbrickan: Ska vi lägga på en hundring för en giftfri behandling?