Silvers giftighet misstolkad av KemI

Silvers giftverkan ofta misstolkad

Vi har fått höra att silver som läcker ut från textilier via tvättar ger stora risker för miljöeffekter. Jag ska här försöka förklara varför det inte är särskilt troligt.

Stor skillnad i giftverkan mellan silverjoner och övriga silverformer.

Silverjonen Ag+ är extremt giftig. Det är därför det behövs så små mängder, c:a 3 mg, silverklorid i en t-shirt. Men det är viktigt att förstå att den giftverkan också är mycket kortvarig. Det beror på att den fria jonen inte är vanlig i naturmiljön. Antingen binder silverjonen till en motjon eller så binder jonen till en partikel. Olika silversalter har olika stark löslighet. Lättast att lösa är silvernitrat, men den fria jonen binds hellre och starkare till silverklorid eller ännu hellre till den extremt svårlösliga silversulfiden (Ratte 1999).

Det gör att laboratorietester visar i regel betydligt högre toxicitet än vad som är fallet i naturen där silverjonen knappt existerar i sin fria form (Gorsuch & Purcell 1999)

Silverklorid är ett relativt svårlösligt salt i jämförelse med silvernitrat som är betydligt mer vattenlösligt. Därför är också lösningar med silvernitrat 300 ggr akutgiftigare än silverklorid (CCREM 1987). Den naturliga bakgrundshalten i opåverkade vatten är 0,01mikrogram/l. 

Det säljs dessutom kolloidala silverlösningar som ska användas till akvariefisk, vilket vittnar om att silver i låga halter knappast bör vara en katastrof för akvatiska organismer.

Den tiden som den fria silverjonen existerar är alltså så väldigt kort, att det inte ens är sannolikt att den hinner ställa till någon skada annat än att hämma de bakterier som man tänkt att använda produkten mot.

Varför hävdar t.ex KemI ändå att silverbiocider är så giftiga?

Såklart, så blir man betänksam när myndigheter som KemI rapporterar en så hög toxicitet för silversalter. Känner de inte till skillnaden i toxicitet mellan olika silverformer? Svaret är att jo de gör de, men de tillämpar ett "worst-case"-scenario som i detta fall blir väldigt missvisande. I enlighet med en försiktighetspraxis så gör man konsekvent en konservativ bedömning och tolkar i princip alla data med någon form av osäkerhet som det värsta tänkbara scenariet. 

Olika grundämnen har olika affinitet till silver och reaktionerna förskjuts till den formen som har den absolut starkaste bindningen. När svavel finns närvarande, så kopplar silverjonen hellre till svavel än klor och det bildas silversulfid istället för silverklorid. Silversulfid är extremt svårt att lösa och därför knappt mätbart vad gäller toxicitet. Di He et al. visar att nanosilver snabbt sulfideras redan i avloppssystemen och därmed minskar toxiciteten också drastiskt, men samma bör förstås gälla vanligt silversalt.

Det råder också alltid ett jämviktsläge mellan olika former av ämnen och molekyler, inte minst gäller detta för silver. 

Det blir så extrema resultat av KemIs worst-case approach, att redan de naturliga bakgrundshalterna är för höga. Det borde vara rimligt att se över en sådan riskbedömning några varv till.

I detta fall accepterar man bara den datan som visar den högsta toxiciteten med hänvisning till att det teoretiskt skulle kunna återbildas fria silverjoner från svårläsliga salter och partiklar. Skulle vi konsekvent tillämpa en sådan extrem tolkning av risker, så skulle ingen metall kunde användas i samhället. Jag anser att KemI har en omogen och inkonsekvent metodik att göra riskbedömningar och borde själva inse att resonemanget inte håller. Men här råder uppenbarligen någon form av stuprörstänkande vad gäller bedömningar inom Biocidförordningen. 

Jag har fått som förklaring att regeringen i princip har beordrat KemI att få bort användningen av silver. Regleringsbrevet säger att användningen av biocider ska minska i varor. Ävenså ska antibiotikaresistens bekämpas, vilket underförstått var liktydigt med att få bort silver. Regeringen var övertygad om att silver var särskilt problematiskt vad gäller resistens, vilket nu anses vederlagt. Den tidigare miljöministern Lena Ek uttalade sig om att hon förväntade sig att silverbehandlingarna kommer att försvinna från marknaden, men att det först skulle processas genom Biocidförordningen.

Detta sänker myndighetens anseende i de vetenskapliga riskdiskussionerna. Det blir också ett klart brott mot Förvaltningslagen där man kräver likabehandling och proportionalitet i ärendebehandlingen.  

Ett annat fel som såväl KemI som Svenskt Vatten gjort är analyserna av hur mycket silver som läcker från tvättar. Jag skriver om det i en ett speciellt avsnitt.

Avslutningsvis bifogar jag denna artikel där det ges en bra beskrivning och en sammanfattande riskbild. Det blir rätt tydligt att kemI är ganska ensamma i världen om sin tolkning av riskerna med biocida silverföreningar när man jämför med rapporteringen utanför Sverige.

 I Executive Summary

Silver is a rare metal present at concentrations averaging 50 ppb in the upper continental crust, 100-

1,000 ppb in soil, and 0.002-0.03 ppb in freshwater environments. Localities exceeding these silver

concentrations tend to be a result of anthropogenic releases, with exceptionally high sources from

photographic industries, urban refuse combustion, and sewage treatment. Silver toxicity varies

widely amongst different organisms and silver speciation. Many gilled aquatic organisms have been

found to be highly sensitive to the free silver ion (Ag+).

Water quality parameters present in the environment such as Cl-, Ca+, pH, particulates/colloids,

dissolved organic carbon (DOC), and sulfur-bearing species impact the equilibrium concentration of

the silver ion and its biological uptake. Equilibrium concentrations of the silver ion are extremely

difficult to measure in the aquatic environment. Numerical models have been used to estimate

concentrations in place of real-time measurements. Equilibrium concentrations of the silver ion are

highly dependent on aquatic chemistry and the presence of suspended solids such as colloids.

The free silver ion (Ag+) is extremely toxic in aquatic environments. The most sensitive species that

experience lethal effects (LC50-96 hr) in waters amended with the free silver ion are the following:

fathead minnows (5.3 ppb), juvenile rainbow trout (4.8 ppb), daphnids (5.0 ppb), and amphipods

(1.9 ppb). Juvenile fish tend to experience toxic effects at lower concentrations than their adult

counterpart. Free silver ion concentrations are fungicidal and bactericidal at 10 ppb. Algae have

bioconcentration factors up to 2.1 x 106. Some species of algae experience a unique toxic response to

both forms of dissolved silver; the free ion and complexed state. However, there is no evidence of a

direct correlation between the amount of accumulated silver within an organism and toxicity.

The free silver ion is much less toxic to humans and terrestrial species relative to species in aquatic

environments. Humans can ingest 10 grams of total recoverable silver in a lifetime without

experiencing toxic effects or precursors to toxic effects. In excess of 10 grams the risk of developing

argyria, a grey discoloration of the skin, increases. Data are sparse on silver ion toxicity to terrestrial

animals; most studies examine the effects of the less toxic, insoluble silver species. The most sensitive

animal to the free silver ion found were rats. Rats given water amended with soluble silver

experienced sluggishness at 95 ppb after 125 days. Germinating plants experience toxic effects from

the free silver ion at 750 ppb. Adult plants have a higher resilience to silver. Toxic silver

concentrations in plants range from 14,000-120,000 ppb in soils amended with insoluble silver.

Water quality standards vary at the global, country, and local scales. Aquatic environment guidelines

range from 0.05 ppb of the free silver ion and up to 3.4 ppb of total recoverable silver. The EPA and

state governments typically assess silver toxicity as a function of hardness. Critical assessments of

EPA standards highlight that more impactful variables on silver toxicity exist, such as DOC and

chloride. The New South Wales (Australia) EPA set toxicity guidelines as a function of the free silver

ion. There is little variability in drinking water standards. Standards set by the World Health

Organization (WHO), EPA, and most state governments are fixed at 100 ppb of total recoverable

silver.

Silver iodide (AgI) is an insoluble salt used in cloud seeding. AgI is present at trace concentrations in

seeded snow and adjacent waterbodies (0.001 – 0.05 ppb) and does not dissociate readily in water

(Ksp = 9.2 x 10-9 M). As a worst case scenario, AgI as an infinite solid species in solution, with unlimited

time to react, assuming Ag+ does not sorb/precipitate/complex, a solution of 0.984 ppb of the free

silver ion would result. This concentration is below every U.S. silver toxicity guideline. 

AgI primarily accumulates in the upper soil horizon or streambed sediments in solid form. Bioavailability depends

on the bonding of the soluble silver fraction to the sediments and organics present. Environmental

assessments of cloud seeding operations have found no detectable increase in total silver

concentrations above background levels in soil, streams, or aquatic species in seeded areas. Likewise,

there is currently no evidence supporting adverse effects to wildlife in natural settings. Using the

worst case scenario, assuming 100% of the snowpack is seeded with AgI, all snow has 0.05 ppb silver,

100% of the AgI dissolves, and the dissolved fraction does not bind to any water constituents. This

scenario would still result in free silver ion concentrations at least one order of magnitude lower than

LC50-96hr concentrations (acute toxicity) to known sensitive freshwater species.

KÄLLOR

Gorsuch JW & Purcell TW 1999. Eight years of silver research: What have we learned and how may it

influence silver regulation? SETAC News 19(4), 19–21.

CCREM 1987. Canadian water quality guidelines. Canadian Council of Resource and Environment

Ministers, Ontario.

Ratte, H.T. (1999), Bioaccumulation and toxicity of silver compounds: A review. Environmental Toxicology and Chemistry, 18: 89-108. https://doi.org/10.1002/etc.5620180112

Di He et.al  2019 Environ. Sci.: Nano, 6, 1674-1687

Biocidfrågan har spårat ur - miljörörelsen tappar greppet?

Miljörörelsen har tappat greppet om biocidfrågan 

Jag har dragit mig för att skriva det här länge, flera år faktiskt. Även om jag har skrivit en och annan debattartikel om hur inkompetens och desinformation om biocider får kontraproduktiva konsekvenser. 

Se exempelvis https://www.aktuellhallbarhet.se/miljo/klimat/miljo-sverige-behover-forsta-skillnaden-mellan-gifter/

Det jag skriver nu kommer svida för Naturskyddsföreningen och engagerade tjänstemän på myndigheter som KemI och Naturvårdsverket. Men det är tyvärr nödvändigt. De främsta orsakerna till att vi generellt står inför en planetär kris beror inte på de onda och giriga. De är så få, och skulle inte lyckas om civilsamhället och professionella tjänstemän agerade kompetent, modigt och inte lät sig korrumperas. 

Brist på faktagranskning

Att inte faktagranska och tänka kritiskt, därför att dina vänners gillande är viktigare är tyvärr ett vanligt beteende bland miljöchefer, miljöorganisationer och tjänstemän. Har en uppfattning väl satt sig i gruppen som en sanning, är det otroligt svårt att komma med invändningar. Och, nej det handlar inte alls om att stryka klimatförnekarna medhårs. Tvärtom, så behövs ju argumentationen snarare skärpas in med större allvar och tyngd. Men att med jämna mellanrum ägna sig åt reflexion och vara beredd på självkritik kan bara höja potentialen att stävja den planetära krisen vi står inför - NU.

När det gäller spridningen av miljögifter så är det ett lika akut läge som för klimat och biologisk mångfald, men det är en svårare pedagogisk nöt att kommunicera ut detta. Vi talar om en epidemi där befolkningen blir bokstavligen förgiftad med 100-tals industriproducerade kemikalier i blod och vävnader och barnens utveckling till friska och fullt fungerande individer nu står på spel. Detta är obegripligt för de flesta, men ett tydligt fall har fått medial uppmärksamhet: PFAS! Det bryts inte ner och finns i alla människors kroppar, vilket inte minst har visats nu hos befolkningen i Ronneby/Kallinge som utsatts för extra höga halter. Men vi övriga har också skiten i oss, det är inte förbjudet och finns i alla möjliga prylar; skidvalla, tandtråd, trallskruvar, stekpannor. Och som grädde på moset så hamnar det även i avloppsslam som läggs ut på svenska åkrar. Det är fortfarande tillåtet och bl.a Naturskyddsföreningen, KemI och Naturvårdsverket är tyvärr en del av problemet. 

Som gammal kampanj- och projektledare, så vet jag att fokus med välmotiverade och genomtänkta budskap är grunden för att bedriva förändring. Att peka på smått och stort samtidigt är förödande för allt förändringsarbete. Om du blir påkommen med att driva en en dunkel agenda och passar på att stuva in lite moralkakor som passar dina egna syften, så är loppet kört!! Det är ett stort ansvar att inte slarva bort viktigt miljöarbete. Det är dessutom moraliskt förkastligt om det finns vänskapskorruption och bristande integritet som ligger i botten.

Onödighetsargumentet suger.

Så till mitt exempel: Idag håller alla med om att PFAS ska försvinna från marknaden. Den taktiken som miljörörelsen använder är att införa begreppet "essential use", dvs den onödiga användningen ska bort. Det är lätt att hålla med om, annars är det nästan lite suspekt. MEN hur i h-e man tänkt sig kunna argumentera för att få bort viss användning genom att dela upp i "onödigt" och "nödvändigt" kan inte vara annat än subjektiva moralkakor. Smöret är sålt, men pengarna har tappats. 

Istället borde man naturligtvis understryka att alla 4700 PFAS-ämnen ska fasas ut, men vi tar dem i den ordningen där det går lättast först, dvs där det finns alternativa metoder som är uppenbara. Det är en stor skillnad i hur marknaden uppfattar signalerna.

Hur ska annars industrin uppfatta det hela? Om vi bara lyckats motivera vår försäljning så kan vi behålla den, inte avveckla den. Eftersom miljörörelsens viktigaste argument tycks bara tycks vara att få ner konsumtion generellt, så kan ju inte PFAS vara värre än något annat? 

Med samma emfas driver samma miljögäng att "onödiga biocider ska undvikas", därför att det finns farliga biocider. Under brinnande pandemi så undrar man hur sådana argument ska vara styrande. Håll igen på desinfektionen? "Tänk på att bekämpning av pandemin kan vara skadlig för miljön!" Särskilt fokus ligger på silverbiocder som används för att konservera textilier mot dålig lukt. Det tycker man är onödigt. Att det kan innebära stora inbesparingar i omsättning av textilier, klimatgaser och vatten, vill man inte ens diskutera. Det låter för komplext?

Biocdierna är åtminstone bra reglerade, men myndigheterna är dåliga på att förvalta.

Men det finns en enorm skillnad på biocider och därför har KemI drivit på för en biocidförordning. Att de biocider som nu ligger i samma farlighetsklass som PFAS, det vill säga svårnedbrytbara och hormonstörande biocider inte är tillåtna längre. Till skillnad från alla andra vanliga kemikalier, så regleras biocider ovanligt bra och KemI sitter förarsätet. De kan tillämpa förhandsprövningen av biocider och godkänna de som nu inte är miljögifter och dessutom sätta villkor för användningen. men särskilt mycket händer inte. De kan förbjuda vissa medel för viss användning, men något godkännande för bra biocider skulle man aldrig vilja erkänna, det vore nog en prestigeförlust för tjänstemännen att godkänna något onödigt. 

Men i övrigt finns massor av kemikalier i kläder som inte regleras, tvättas och hamnar i reningsverkens avloppsslam. Varken KemI eller Naturskyddsföreningen säger så mycket om det, men massor av både "onödiga" och särskilt farliga ämnen flödar fritt. De säger sig formellt vara emot att samma slam läggs ut på åkermark, men någon strid tar man inte. Finns det några som helst proportioner? Lägger man sina resurser på rätt saker, måste man först fråga sig. Eller ska vi strunta i att skilja ut PFAS-liknande ämnen mot biocider som järnvitriol som används för att bekämpa påväxt på ekobyggnader, såpa som är giftigt mot bladlöss, eller silver för att motverka onödig kassation av textilier? 

Naturskyddsföreningen är dessutom medvetet osakliga och sänker sitt förtroendekapital.

Naturskyddsföreningen dränker sin egen hemsida i argument mot silver. För att understryka hur farligt det är så pekar man dessutom på "Argyri", ett tillstånd som kan uppstå vid extrem silverförgiftning där huden blir blåfärgad. De som jobbar i kvicksilverångor, eller får i sig extremt mycket silver via kosten kan möjligen riskera det, men 3 mg i en tröja?? Allvarligt? Är det en katastrof för fiskar? Hur kan man då sälja silver för att bekämpa sjukdomar hos akvariefiskar??

Naturskyddsföreningen skriver också att silver i textilier är ett hinder för att kunna lägga ut slam på åkrarna!! ja nu jädrar, så är åsikten om slam på åkrarna ska förbjudas som bortblåst. Att teoretiskt mängd silver från textiler handlar max om 20 kg, medan 38 ton antibiotika i form av läkemedel för att inte tala om nämnda PFAS hamnar i slammet nämner man inte. Jag skulle kunna fortsätta pumpa på med fakta som jag redan i diskretion gett till handläggarna, men de vill liksom inte besvara eller ändra något. Det är ju onödigt trots allt, och de har så mycket att göra så de hinner inte kolla sina faktafel. 

Alliansen med Svenskt Vatten tycks tyvärr vara viktigare, och Naturskyddsföreningen offrar därmed all trovärdighet. Svenskt Vatten använder silver som symbolfråga för vilket viktigt miljöarbetet de gör så att deras slam får fortsätta läggas ut på åkern. Istället för att försöka hålla en hög trovärdig linje förfaller Naturskyddsföreningen till en vänskapskorrumperad nivå. Och PFAS tycks vi dra med ett tag till, det var visst inte något annat än en av dessa "onödiga kemikalier", eller åtminstone "delvis onödiga kemikalier". 

Så Naturvårdsverket då? Ja de säger t.om ja till slammet men tycks inte veta varför. De förstår inte ens idén med att få bort de värsta plasterna på marknaden. Glatt och villigt ställer de upp på IKEMs propaganda för återvinning av en plast som snarare borde fasas ut. PVC-golv produceras i massor och sprider mjukgörare och klorerade miljögifter. Men inte pip från miljöorganisationerna, inte ens om vad som är onödigt eller att landets största miljömyndighet ställer upp på dylika miljöjippon. 

Tråkigt för mig att säga det, men miljöchefer fäster stor tilltro till Naturskyddsföreningen och driver sitt  arbete därefter. Ni har ett stort ansvar, Naturskyddsföreningen, och andra. Missbruka inte ert förtroende och därmed möjlighet att göra förändringar på riktigt. Var inte så fega!!

Jag har gjort en genomgång av 9 vilseledande påståenden som Naturskyddsföreningen har på sin hemsida om silver i kläder. Se länken: https://ecoprofits.blogspot.com/2021/06/genomgang-av-felen-pa.html

Vad säger coronan om Cirkulär Ekonomi?

Frågan har rests över hur vi ska se på coronaviruset ur hållbarhets och klimatsynpunkt. Många har ju påpekat de stor mängder växthusgaser som går ner kraftigt just nu. Men det är ju bara en temporär lättnad för planeten och frågan är vad vi får betala i form av ekonomisk recession och arbetslöshet?

Förhoppningsvis så medför coronan däremot nya insikter om samhällets sårbarhet i den hämningslösa globalismens spår. Vi behöver inte bara en ekologisk, utan även en ekonomisk resiliens, som gör att samhällets funktioner klarar drastiska förändringar i världsekonomin. Den svenska jordbrukspolitiken har exempelvis länge varit helt inställd på att rationalisera produktionen för att möta konkurrensen på en global marknad. Sådant kostar på vad gäller tryggad och långsiktig livsmedelsförsörjning. Allt är outsourcat och vi är beroende av en osäker import.

I andra änden har vi hyllat digitalisering och high-tech som den stora drömmen som ställer allt till rätta vad gäller hållbarhet. Det är kul med Spotify, AI, höghastighetsjärnväg och vertikala inomhusodlingar, men insikten om att allt bygger på friska odlingsjordar där människor har en meningsfull sysselsättning och solidaritet med sina medmänniskor och ekosystem tycks ha grumlats.

Att återskapa den ekonomiska resiliensen med integrerade familjejordbruk som människor kan försörja sig på, vore kanske en osexigt men en trygg och väl beprövad low-tech som faktiskt skulle fungera. Vi skulle inte längre behöva tömma butikerna och ringa a-kassan så fort någon nyser i Asien.

Men det skulle faktiskt också stämma rätt bra överens med det som faktiskt redan beskrivs i den Cirkulära ekonomins karta över möjliga modeller. En av dessa är de täta geografiska produktlivscyklerna som hanteras genom återbruk, reparation och tillverkning i de lokala ekonomierna. Att skapa skattemässiga förutsättningar för att människor kan leva på närmast självförsörjning med en låg men tillräcklig inkomst skulle nog vara bättre använda pengar än att lägga dem på en försvarsbudget eller högteknologiska prestigeprojekt som ändå kräver kraftiga planetära ingrepp för att ens byggas. Vi kan kalla det ekonomisk resiliens, en bristvara idag.

Att spara 47 miljoner ton CO2 + miljarder kubik med färskvatten

Kan mindre tvättande rädda världen? Ja delvis, faktiskt

Det är ingen större uppoffring att spara på var 10e tvätt. Det tror jag de flesta håller med om. Mycket slinker ned i tvättkorgen för att inte ligga någon annanstans. Använda grejer vill man inte hänga tillbaka bland det som är nytvättat. Men sportgrejer som du svettats i kan sköljas av direkt i duschen, kragar kan tvättas med lite tvål o vatten för hand, mycket kan vädras osv. I Sverige så har vi hittills inte varit så motiverade att hålla igen på tvättandet; elen är billig och fossilfri och vatten har vi fram till nyligen haft överskott på.

Men klimatkartan förändras snabbt. Ju mer fossilfri el som frigörs till export, ju bättre för klimatet. Och tillgången på färskvatten är högst osäker både ute i världen som här hemma. Textilproduktionen och omsättningen från "fast fashion" tillhör dessutom en av de största miljöutmaningarna i vår tid. Så därför ville jag räkna om lite och ge en förnyad syn på tvättandet av kläder som en "lågt hängande frukt" som skulle kunna ge ett rejält bidrag till kampen mot klimatförändringarna. 

Metod-allmän

Utgångspunkten har varit att varje tvätt med tvättmaskin förbrukar; direkt el och färskvatten samt indirekt energirelaterad CO2 samt vatten genom att förkorta livslängden på textilierna. Besparingenspotentialen för 10% respektive 50% av den totala miljöpåverkan har redovisats som resultat.

Miljöbelastning från tvättmaskinen

För elförbrukningen av tvätt har jag använt siffran 1kg CO2/kWh. Detta motiveras dels av att den dyraste elen (kolproduktion) sparas in först och att varje besparad kWh innebär därför minskat behov av kolkraft. Det här resonemanget bygger på något som kallas marginalels-effekt och har lanserats av professor Björn Karlsson på Linköpings universitet. Det är heller inte särskilt kontroversiellt för global nivå, där kol och naturgas står för 60% av elproduktionen, samtidigt som den absolut billigaste elproduktionen kommer från sol- och vindkraft. Senaste noteringen var 8 öre/kWh, utan subventioner.

Den totala elförbrukningen från tvättar globalt sett ligger på 51.1 TwH och vattenförbrukningen på 12,3 km³ enligt publicerade data.

Miljöbelastning från textilen

Den totala mängden CO2 och vatten som går åt för att producera textilier ligger på 1,2 GT/år respektive 93 billion m³ enligt New Textiles Economy. Med utgångspunkt från uppgift från RISE så har jag antagit att 35% (konservativt räknat) av textiliernas livslängd förkortas genom tvätten.

Resultat

Only by saving every 10^th wash, the consumers could save 47 Megatons of CO2 and 4.5 billion of cubic metres of fresh water in global scale. And if we could wash half as much it turns out be 235 megatons of CO2 and 22.5 billion of cubic metres of water

Diskussion

Resultatet borde vara en kioskvältare och kan ge stor uppmärksamhet. Det finns dock bra och trovärdig global statistik för ingångsvärdena. Jag har därefter försökt föra logiska resonemang om hur dessa siffror skulle kunna användas för beräkning av textiltvättar. Det bör hålla för en kritisk granskning, bara man tidigt visar transparens. Även HM adresserar att 20% av miljöbelastningen kommer från användarfasen, dvs tvätten.

Det finns ännu fler aspekter och beräkningar, tex användning av tvättmedel och tillverkning av tvättmaskiner, utsläpp av mikroplaster. Men redan den här infon borde räcka för en global kampanj om att hoppa över var 10e tvätt, minst. Vem vill hjälpa mig att dra igång en sådan global kampanj?

Källor

Pakula, Christiane & Stamminger, Rainer. (2010). Electricity and water consumption for laundry washing by washing machine worldwide. Energy Efficiency. 3. 365-382. 10.1007/s12053-009-9072-8. 

Ellen MacArthur Foundation, A new textiles economy: Redesigning fashion’s future,

(2017, http://www.ellenmacarthurfoundation.org/publications).

Personal communication by e-mail with Ann-Charlotte Haning, RISE: 

Från: Anne-Charlotte Hanning  

Datum: 14 oktober 2019 16:11:40 CEST    

Kopia: Magnus Hedenmark  

Ämne: Re: Sv: Livstid på kläder  

   

"Tumregeln är att användning står för ca 60-65% av slitaget, tvätten 25-30% och torktumling ca 5-10%."

Vad ska vi göra 2020, förutom att följa eller vara emot olika narrativ?

Hållbarhetsfrågan har blivit så het så ingen längre kan undvika den. Samtidigt framstår den som ytligt sett som en bipolär företeelse: Försvara Greta, återvinna mer, äta mindre kött, begära mer förnybart, ta bort alla gifter, köp miljömärkt, osv. Det verkar ju rätt lätt. Man kan köra på rätt friskt med tre-ords-meningar i sociala medier och få hur många ”likes” och hurrarop som helst. Men vi fastnar lätt där, för annars blir det mer komplext och om du vill nyansera påståenden med ”ja, kanske det, men..” så riskerar du tappa alla vänner. Och vänner måste vi ha, eller hur? Det är väl det som kallas populism antar jag? Den som inte är med oss, är emot oss. 

Det här är en direkt farlig och kontraproduktiv företeelse. Att rädda världen innebär att förändra systemen i botten, och då menar jag inte att moralisera över konsumenternas val. Det är alldeles för lättköpt och enkelt att gnälla över människors oförmåga att se längre än näsan räcker. När vi saknar ideer i trängda lägen så blir det lätt tunnelseende och tävling i att lägga skulden på någon annan. Alla val går oftast ut på att skapa ”mindre dåliga” men kortsiktiga lösningar istället för att skapa bra lösningar som istället utmanar hela kulturen och systemen. 

Istället för att ifrågasätta petroleumindustrins legitimitet, så jagar vi småtjuvarna. Istället för att sätta press på hela kemiindustrin och köttindustrin som ligger bakom jordbrukets industrialisering och skapandet av bekämpningsmedelsberoende monokulturer, så kör vi med uttryck som bondeskam driver på utvecklingen av ännu mer besprutade men ”klimatvänliga grödor” från monokulturerna. Vi tror att vi kan styra utvecklingen med data från LCAer, därför att de med siffror gör vår tillvaro enkel för att ta snabba beslut. LCAer är dock ofta begränsade i sin användbarhet för bra beslut. 

När jag försiktigt påpekar att det finns en konflikt mellan ekologisk odling och totala frånvaron av djur i jordbruket, så ser jag ofta en trötthet som uppstår när någon hamnar i dilemman. Lösningen ligger istället i att stimulera fungerande och integrerade jordbruk som är anpassade till de lokala förutsättningarna. Där finns ingen storskalig köttindustri, men väl grödor som är mindre beroende av konstgödsel och bekämpningsmedel.  Budskapet borde istället vara att BARA handla dyrt närproducerat naturbeteskött. Eftersom det är så dyrt, så blir det rätt-nämligen att vi äter mer vegetariskt som samtidigt är ekologiskt. Därför ska vi inte säga ”ät vegetariskt”, det är missvisande, utan ät ekologiskt/närproducerat. Jag talar här inte om de ekologiska regelverken eller certifieringarna utan om de ekologiska principerna. 

Exemplet ovan om missvisande narrativ om livsmedel är bara ett exempel på ett hållbarhets-Sverige som inte orkar ända fram. Jag kan dra liknade exempel om återvinning av plaster, biobränslen, klimatkompensation, giftfritt osv. För att styra besluten rätt så behövs en förståelse för hur man kan hantera komplexa system.  Ja, det är jobbigt och krävs en del ifrågasättanden och slakt av heliga kor, men framförallt kunskap i systemvillkoren och kompetens i att leda processer rätt. Men att bara skicka en massa okritiska likes i sociala medier kommer inte att rädda världen. Det ger oss bara en mysig känsla av värdegemenskap när skutan sjunker. Låt oss ta oss modet att våga sticka ut från flocken år 2020.

Om Naturskyddsföreningens deltagande i miljömärkningen Svanen - repliken som försvann

Jag har ifrågasatt Naturskyddsföreningens deltagande i miljömärkningen Svanen via en debattartikel i Sveriges Natur. Eva Eiderström försvarade deltagandet genom en replik, men jag tycker inte Eva svarade på min artikel. 

Jag skrev ett genmäle på Evas replik som Sveriges Natur inte vill ta in, men jag ser det som viktigt att publicera. Ni får gärna kommentera och bidra till debatten, det är oroväckande tyst. Är det för känsligt att ens beröra frågan? Jag har iaf svarat så här:

Nej, frågan är allvarlig och måste upp på bordet nu.

Både Eva Eiderström och jag har lång erfarenhet av miljömärkning. Vi känner båda väl till den officiella beskrivningen av den tänkta vägen framåt för Svanen. Problemet är att Eva helt enkelt förutsätter att kraven ständigt förbättras med åren utan att ens reflektera över de exempel jag radade upp, undantaget miljömärkt el. Att vägleda konsumenten att köpa en bensindriven gräsklippare när det finns fullgoda batteridrivna är ett tydligt exempel på att det Eva säger inte stämmer. Detta har inget att göra med att de nordiska relationerna skulle vara komplicerade.

Men allvarligast är att Svanen BACKAT på fundamentalt viktiga krav på skogsindustrin. Detta för att gynna finska massabruk på bekostnad de miljömässigt bättre presterande svenska massabruken. Dessa krav har jag jämfört med utsläppsnivåer i global skala på WWFs uppdrag. Jämförelsen som visar att Svanen nu har högst medelmåttiga krav finns redovisade, sedan flera år, på WWFs hemsida.

Den som dock nöjer sig med att läsa Svanens pressmeddelanden kan förstås inte upptäcka problemen med deras kravsättning. Här presenteras standardformuleringen “nya tuffa krav” för varje revision oavsett sanningshalten. Genom att skärpa tämligen obetydliga krav samtidigt som man sänker mer relevanta krav så kan man uppenbarligen tänja på rubriceringen.

Eva Eiderströms replik visar tyvärr att min uppmaning, om att sluta vara så naivt okritisk om hur Svanen sköter sina åtaganden, var helt befogad. För att rädda miljömärkningen krävs en rejäl översyn och reform. Om Naturskyddsföreningen tror att man hjälper Svanen genom att sopa dess brister under mattan istället för att ställa krav, så har man snarare gjort miljömärkningen en björntjänst.

Eva svarade att föreningen kommer att ta ställning när frågan kommer. Jag anser att jag just har ställt frågan och nu i ett skarpare ljus än förra gången. Låt mig därför omformulera den direkta frågan så här:

Jag framför här allvarliga synpunkter. Om Svanens brister beror mer på korruption än brister i nordisk samsyn och förståelse, bör inte hela styrelsen utreda och behandla frågan om deltagande nu?

Magnus Hedenmark

Cirkulär ekonomi och tillväxt.

"Det finns inget i den cirkulära ekonomin som förutsätter vare sig ständig ekonomisk tillväxt eller masskonsumtion, men det är onödigt att ens slösa tid på den diskussionen. Vare sig vi gillar det eller inte, så är det ekonomin och tillväxten som är den styrande religionen. Ska vi närma oss politiken och företagsledarna, varför börja med att ifrågasätta just det som omhuldas mest av dessa människor?

Den cirkulära ekonomin förutsätter varken tillväxt eller icke-tillväxt. Vi kan dessutom konstatera att ekosystemen alltid haft en form av tillväxt av biomassa, kvalitet och biodiversitet. Däremot så är det garanterat omöjligt att ens skapa en dialog med näringslivet, om budskapet är att icke-konsumtion är målet. Det är svårt att inse hur man skulle kunna behålla marknadsandelar genom att producera för icke-konsumtion, men att hyra ut sina varor istället för att sälja dem kan vara tillräckligt ekonomiskt attraktivt och minskar ju resursförbrukningen minst lika mycket.

Oavsett om vi är optimister eller pessimister, om vi tror att samhällsfunktionerna havererar och vi blir tvungna att odla våra egna livsmedel eller inte, så kommer kunskapen om cirkulär ekonomi få stor betydelse. Sättet att tillverka varor och livsmedel måste ändå organiseras om på ett betydligt smartare sätt, och jag har svårt att se något annat sätt än vad som beskrivs i ramverket om cirkulär ekonomi. Att ramverket behöver specificeras och utvecklas är sant, men det motsäger inte ramverkets form och struktur."


Ur min senaste bok: Cirkulär Kemi - Resan från kemipanik till cirkulär ekonomi.