Ja, vi måste göra ESG lönsamt - annars funkar det inte.

 ESG-rapportering har kritiserats för att antingen vara en byråkratisk inramning av buzzwords i bästa fall och ren greenwashing i sämsta fall. Men kan man inte göra något bra av ESG istället? Så att det verkligen driver hållbarhet på ett inspirerande och affärsmässigt sätt?

Vi kan engagera oss i hållbarhet av två olika skäl. Antingen av personliga skäl för att vi ser att våra egna liv och familjer är i fara, eller av affärsmässiga skäl för att undvika affärsmässiga risker. I praktiken så finns bägge skälen med på ett eller annat sätt, men det vore fantastiskt bra om vi kunde hålla isär dessa skäl för att förstå vad som är strategiskt rätt att göra. 

De flesta vore lyckliga över om de affärsmässiga skälen vore tillräckligt bra för att driva hållbarhet, men om de nu inte är det så borde det istället gå att skapa dessa önskvärda affärsmässiga förutsättningar. Tyvärr gör många bort sig i sin argumentation och motarbetar dessa förutsättningar istället.

 Jag minns särskilt en engagerad person från en framgångsrik klädkedja som bedyrade att de minsann inte samlade in begagnade textilier för att göra vinst. Hen trodde förstås att skulle få acceptans från den samlade hållbarhetsgruppen på så sätt, men i mina öron betydde det istället att företaget inte tog detta på allvar. De såg klädinsamlingen som begränsat till välgörenhet eller marknadsföring. På så sätt var det dömt att misslyckas som inspirerande exempel för resten av marknaden. Det sa en hel del om hur många tyvärr uppfattar hållbarhet. Inte minst politikerna uppfattar oftast klimatambitioner som en kostnad och inte som en möjlighet.

När vi nu lanserar en tjänst (www.limebook.se) för hållbarhetsrapportering som är så avskalat från tung  administration som det kan bli, så är det för att göra hållbarhetsarbetet lönsamt för så många fler företag. Vi tror på att först inkorporera hållbarhetsfrågan i kärnverksamheten för att något ska hända överhuvudtaget. Det som köps in i verksamheten speglar vad som behövs ur affärssynpunkt, men ska samtidigt anpassas till kravbilden för de långsiktiga målen, dvs hållbarhet. Den här artikeln från McKinsey är väldigt klargörande tycker jag. 

Men om vi utgår från idén att också röja de hinder som behövs för att få de affärsmässiga motiven på plats så tycker jag att Limebook lyckas bra. Det är enkelt att administrera, inga nya programvaror behövs och flosklerna har ersatts av relevanta nyckeltal som mäts över tid.

Men viktigaste av allt är alltså att det driver hållbarhetsfrågan in i kärnverksamheten istället för att vara ett utanpåverk, s.k. add-on. Detta sker genom att rapporteringen är direkt kopplat till bokföringen. 

Det innebär att du inte bara kan mäta hur bra företaget utvecklar sig över tid, utan också kunna mäta dig mot branschen i övrigt.

Sluta minimera miljöpåverkan - maximera den!

 Tror ni på "lagen om attraktion"? Pratar man ofta om olyckor, så är det mer sannolikt att råka ut för dem och tvärtom om man bejakar möjligheterna, så uppstår dem. Och har man låga ambitioner, så kommer man heller inte särskilt långt i livet.

Jag vet inte om det stämmer vetenskapligt och statistiskt, men när jag läser diverse miljöpolicies så signalerar de knappast några högre ambitioner, utan att "göra så lite miljöpåverkan som möjligt". Det säger tyvärr en hel del men också hur företagsledningen ser på hållbarhet, som något som ligger utanför själva affärsverksamheten och att miljöpåverkan är underförstått "negativ miljöpåverkan". 

Hur lite miljöpåverkan som ska uppnås framgår inte och därför uppfattas detta som ett svart hål av VD. Det här är ett miljöproblem i sig, därför att det bidrar absolut inte till någon omställning. Det är defensivt och visionslöst dessutom. Ett kloster i Tibet kanske är sinnebilden för minimal miljöpåverkan, men någon styrning av byggmarknaden mot hållbarhet kommer inte klostret leda till.

Tvärtom, så ber jag dig att fundera på "positiv" miljöpåverkan, en sådan miljöpåverkan som har ambitionen att påverka omvärlden, kunderna, branschen, politikerna och alla andra åt rätt håll. Där ditt företag är lönsamt TACK VARE hållbarhet och inte trots hållbarhet. Där dina aktiva val leder till att det dåliga utbudet trängs bort från marknaden. Exakt så vill vi bakom Limebook få dig att tänka och skapa hållbarhet. Men är det svårt? Nej, att tänka i andra banor kanske är det, men resten har vi tänkt hjälpa dig med genom att börja på att mäta din positiva miljöpåverkan genom Limebook: www.limebook.se.

Sluta jaga menlösa CO2-data. Jaga hellre det som ger upphov till utsläppen.

 Hållbarhet är komplext och jobbigt att hantera, men det finns vetenskapligt publicerade verktyg för att göra det. Men dessvärre är det få som orkar inse detta och letar hellre efter förenklade mått på hållbarhet. Vår jakt efter CO2-data är en falsk illusion om att kunna skapa relevanta mätetal som leder oss till att uppnå Parisavtalet. 1,5 graders uppvärmning är dock redan kört att klara, utan nu gäller åtminstone högst 2 graders uppvärmning. 

Dels handlar inte hållbarhet enbart om klimatet, men inte ens klimatfrågan kan styras av att bara mäta utsläpp. Det är lätt att beräkna direkta utsläpp, men de dominerande utsläppen sker indirekt och längre upp i värdekedjan som ofta är geografiskt belägen i Asien dessutom.

 Mer än hälften av världens utsläpp beror på en linjär utvinning av jungfruliga råvaror, dvs gruvbrytning och liknande. Visionen för en cirkulär ekonomi innebär ju att använda det som redan plockats upp ur jordskorpan, genom eviga produktcykler. 

Istället för att mäta koldioxid vore det då ett tydligare mått att visa hur mycket produkter och råvaror som återbrukas. Den avgörande framgångsfaktorn är då om produkterna redan har designats för att de ingående komponenterna lätt ska kunna separeras. 

Den avgörande omställningsaktiviteten vore därför att skapa en designrevolution och bidra till att skapa incitament för att detta ska ske. Därför är inköpen av cirkulärt designade material det mest effektiva sättet att styra mot en fossilfri framtid och just detta borde väl framgå i en hållbarhetsrapport, eller hur?

Därför finns nu en typ av hållbarhetsrapport som mäter inköpen av återbrukade mobiler, datorer, möbler och liknande. Läs vidare på www.limebook.se

När storyn inte visar sig hålla - då tappade Råd och Rön precis all pressetik!

Alldeles i dagarna 22 januari, så kom det nya numret av Råd och Rön med följande artikel:  https://www.radron.se/vardagskunskap/luktfria-klader-skadar-miljon/.  

Tänk dig att vara en journalist som kanske har Sverker Olofsson i Plus som förebild. Ni som är tillräckligt gamla kommer ihåg soptunnan där Sverker slängde alla prylar som oseriösa företag sålde till godtrogna konsumenter. Sverker var hyllad med all rätt.

Nu har denne journalist trott sig hitta ett typiskt företag som Sverker hade gjort slarvsylta av. Jobbar man på Råd och Rön, så gnuggar man händerna förstås. Det blir stjärnor i ens CV. 

Men naturligtvis måste man kontakta företaget och ställa de obligatoriska frågorna. Men, det borde inte vara något problem tänker du. De har garanterat inga bra svar och det kommer bara lyfta artikeln.

Men nu går det inte som du tänkt. Du får genomtänkta svar och förklaringar. Dessutom får du det skriftligt och tänker att det här blir jobbigt att granska. Det visar sig vara mer komplext än du tänkt dig. 

Du löser dock det hela genom att skita i allt som företaget berättar. Istället vänder du dig till andra som varit med och hackat på företaget förr och citerar dessa personer istället. Dessutom kryddar du artikeln med påståenden om att företaget undviker att svara. Hur svårt kan det vara, alltså? 

Det tycks dessvärre som journalisten aldrig gjorde samma reflektion som Karl-Bertil Jonson gjorde om att rakryggat yppa sanningen. Äh, alla hatar ju ändå företaget ifråga, så då spelar det ingen roll. Ändamålet får helga medlen.

Och visst är det så att många ser poängen i att prata illa om företaget och dess lösningar, men inte av miljö- eller konsument skäl. Det är ett skapat narrativ som passar många men som journalist ska du inte köpa sådana argument okritiskt. 

Råd och Rön som nu ska vägleda konsumenter kanske kunde hjälpa till att ändra tvättbeteendet istället för att ifrågasätta syftet med produkten - att ändra tvättbeteendet. Att skölja sina träningskläder i duschen istället för att slänga dem i tvättmaskinen kan nämligen göra en enorm skillnad.

Svenskt Vatten använder en kommunikationsmetod som kallas "framing"(eng). Silver är det absolut minsta problemet, men det som Svenskt vatten vill rama in för att slippa uppmärksamhet på de riktiga problemen med innehållet i det rötslam som de lyckas dumpa på svensk åkermark. 

Företaget Stadium har fast fashion som affärsidé, med att rulla ut stora volymer lågpris med slit- och släng. Såklart att intresset bör vara noll för att kosta på lösningar som medför lägre försäljningsvolymer men även här använder de alltså "framing".

Ingen av representanterna för vare sig Svenskt Vatten eller Stadium har någon kunskap om miljöproblematiken heller. Trots att de är partiska beskrivs de som "experter". Anders Finnson från Svenskt Vatten får ohämmat upprepa sin okunskap och felaktigheter med att jämföra silver med kvicksilver, vilket borde genera alla seriöst kunniga toxikologer. Svenskt Vattens tester och slutsatser är partsinlagor och är kraftigt vetenskapligt ifrågasatta, men används ånyo som "fakta".

En viss ursäkt för journalisten finns dock när en myndighet uttalar sig, i det här fallet KemI. För varför ska en journalist ifrågasätta en myndighet? Och här får jag nog snarare lägga ansvaret på representanten från KemI för missledande information. KemI tycks inte förstå sin myndighetsroll och borde passa sig för att bedriva opinionsbildning, särskilt när de saknar underlag för sina påståenden och tjänar lobbyorganisationernas intresse istället.

Margareta Daho från KemI har fått tillgång till både vetenskapliga artiklar och beskrivningar hur det förhåller sig med att minska tvättar och tillsats av lukthämmande ämnen. Ändå upprepar hon ständigt samma sak att hon varken sett eller hört något som visar att det leder till mindre tvättande. Och det här är alltså en myndighet som i över 10 års tid misslyckats med att hantera silverfrågan inom EU-förordningen, trots att Sverige är rapporterande land. När silverbiociderna inte kan klassas som särskilt farliga, så driver man frågan som opinionsarbete istället. KemIs bedömningar är inte särskilt trovärdiga och kan inte ens kallas för riktiga riskbedömningar.

Den totala mängden silver från sportkläder är c:a 2 kg. Vad är det som får en myndighet att gå igång med enorma resurser på ett specifikt ämne? Finns det inte viktigare uppgifter? Vi pratar om t.ex koppar som används som båtfärger, på koppartak, vattenledningsrör m.m. Bara när det gäller koppar som bekämpningsmedel så sprids, i storleksordningen, 290 ton/år enligt äldre uppgifter (SOU 2000:53). För koppar finns det betydligt starkare evidens för antibiotikaresistens än silver, ger betydligt tydligare och värre miljöeffekter osv. Men den stora frågan är ändå spridandet av plaster och hormonstörande ämnen som nu har överskridit de planetära gränserna. Det finns att göra alltså, men vem håller i agenda och prioriteringar kan man undra?

Det jag beskriver här handlar inte bara om ett företag och dess produkt, journalistisk etikbrist, utan mer om myndighetsmissbruk och bristande rättssäkerhet. Det får i sin tur allvarliga konsekvenser för Sveriges trovärdighet vad gäller miljö- och hälsofrågor. 

I övrigt känner jag en besvikelse över de miljötjänstemän som "väljer sina strider" och låter detta absurda narrativ hållas och spridas - trots bättre vetande. Ingen på KemI, ingen miljöorganisation eller nämnda lobbyister har hittills återkommit och vill ens diskutera mina argument. De har inte tid, säger de. Har vi inte mer ryggrad än så, så kommer vi inte klara av klimatfajten heller.

Vilseledande om slamgödslingens positiva effekter.

I Greppa så påstår man att slamgödslingens positiva effekter har bevisats efter 14 års fältförsök:

 https://greppa.nu/vara-tjanster/nyheter/arkiv---nyheter/2022-01-14-bade-slam-och-stallgodsel-forbattrade-markens-biologiska-funktioner.

Greppa har beskrivit förfarandet någorlunda rätt, men de konklusioner Greppa gör av studien är för okritiska och överdrivna. 

Forskarna hade medvetet överdrivit gödselgivorna långt över det tillåtna. De har uppnått en situation som inte kan tillämpas i praktiken. Samtidigt konstaterar man att det ändå är nödvändigt att kvävegödsla när tillåtna slamgivor appliceras på jordarna. 

Syftet med försöket var istället att se hur mikrolivet påverkades på några utvalda arter, inte att mäta gödslingens positiva effekter med extrema givor. Det är ganska självklart att en tillförsel av organiskt material gynnar mikrolivet, men dels kan man tillföra organiskt material på många olika sätt och dels är det varken önskvärt eller tillåtet att tillföra slam i dessa mängder. 

När Greppa beskriver studien så får läsaren lätt intrycket att slammet bara innehåller 8 läkemedelsrester. Forskarna analyserade 12 preparat men slammet innehåller förstås så många fler oönskade ämnen än de som analyserades här, bl.a PFAS, dioxiner, PCB, flamskyddsmedel m.m. Att hitta 8 av 12 möjliga läkemedel är snarare ytterligare ett belägg för problemet med att lägga ut slam.

För mikrolivet såg man inga negativa effekter, men slutsatsen av det är inte att det är oproblematiskt för ekosystemen eller jordarna med att lägga ut slam. Ekosystemens funktion, både jordarnas och avrinningsområdenas, är förstås betydligt mer komplext än några indikatorarter. Det var dessutom förväntat att organiska gödselmedel gynnar förutsättningarna för mikrolivet i jordarna men att läkemedelsresterna inte hade lagrats i tillräckliga mängder för att ge mätbart motverkande effekter. 

Vi kan istället konstatera det signifikanta tillskottet av läkemedel i slammet i förhållande till andra gödselprodukter, se tabellen nedan. Stallgödsel och urin är betydligt renare. Vissa preparat bryts ned med tiden medan andra är i det närmaste persistenta, men forskarna konstaterar att nedbrytningen i fält är betydligt långsammare i jämförelse med lab.studier.

Jag beklagar att de som är aktiva inom jordbruksnäringen inte i första hand utgår från elementär miljökunskap. Att persistenta ämnen som sprids i samhället kommer att lagras upp i biosfären, gör att det bara är frågan om tid innan problemen kommer. Det behöver vi inte göra toxicitetsstudier för att avgöra. 

Det är även svårt att förstå syftet med bakom denna studien när vi redan vet att jordarna i de konventionella jordbruken lider brist på mullämnen, men att just slammet är en ohållbar produkt av flera andra skäl.

Studien som Greppa refererar är: Jeanne Vuaille1 · Thorsten Klaus Otto Gravert2 · Jakob Magid1 · Martin Hansen2 · Nina Cedergreen, Long‑term fertilization with urban and animal wastes enhances soil quality but introduces pharmaceuticals and personal care products

Agronomy for Sustainable Development (2022) 42:1

https://doi.org/10.1007/s13593-021-00726-8

Är antibiotikaresistens ett relevant problem för silverbiocider?

 

Antibiotikaresistens och skillnader mellan olika silverformer, bl.a nano - Är det relevant att hävda antibiotikaresistens som skäl mot silver-biocider?

Sammanfattande slutsatser

Antibiotikaresistens (AR) är ett stort problem för mänskligheten vars huvudorsak är överanvändning av antibiotika. Viktigaste åtgärden är förmodligen att få bort antibiotika som tillväxtbefrämjande och i preventivt syfte inom industriell djuruppfödning. Att främja ekologisk djurhållning med glesare besättningar och skärpa lagstiftningen mot användning är förmodligen två betydligt relevantare åtgärder.

Påståendet om att silver som biocid skulle bidra till AR i naturen saknar däremot alla vetenskapliga proportioner. Frågeställningen har en gång rests genom en doktorsavhandling, men den har också besvarats av senare vetenskapliga publikationer. Det korta svaret är att silver inte sticker ut bland andra metaller eller biocida ämnen som bidragande till AR, snarare hamnar silver långt efter andra metaller och biocider. Dels är det allmängiltigt att alla metaller kan ge upphov till AR och då finns det flera metaller som visar betydligt större riskscenario t.ex koppar, zink, järn och arsenik. Men silver sticker inte ut i sammanhanget, snarare tvärtom. Dels är det ytterst osäkert att de muterade tarmbakterierna, som visats klara silverresistens, ens överlever i verklig miljö. Överlevnadschansen minskar för varje mutation eftersom nya genetiska förmågor innebär att andra förmågor förloras.

Mer i detalj med referenser, nedan.

AR förekommer allmänt med vad gäller flera metaller såsom As, Cu, Zn, Fe. Koppar används som biocid i 300 gånger större mängder än silver. Ett par lättbegripliga exempel på metaller:
•      Båtbottenfärger med koppar och zink var kopplade med resistens mot antibiotikan tetracyklin (Flach et al 2017)
•      Fodertillsatser med zink har kopplats med flera antibiotikaresistenta bakteriestammar (Bednorz et al 2013) och resistens mot antibiotikorna tetracyklinoch sulfonamid hos smågrisar (Vahjen et al 2015)

Citat från F Barras et al:

“There is little doubt that new efforts should be dedicated towards the understanding of the action of silver such that this very ancient antibacterial metal can be further exploited within the context of the multiple antibiotic resistance crisis. Interest for such a potential path is reinforced by the fact that pharmacological, toxicological and pharmacokinetic modelling studies indicated that human health risks associated with silver exposure were low [27,28]. From a broader perspective, recently, we advocated the need to take into account iron in its influence on antibiotic sensitivity [29]. It is known that most metals can have antibacterial activities at high concentration, such as bismuth, cobalt, copper and cadmium, to cite a few [15,30–32]. Aiming at characterising and further exploiting their biocide activity might be a rewarding goal.”

En rapport om resistens från europeiska läkemedelsmyndigheten publicerades 16 november 2018 för konsultation. Man uppmärksammade metaller men de enda exemplen som nämndes var just koppar och zink. Därutöver finns studier som påpekar att bakterier som muterats in-vitro (i lab) har svårare att överleva i miljön utanför lab (in-vivo). Kostnaden för anpassning till exempel antibiotikaresistens minskar förmågan för överlevnad. 

Resistensuppkomst och vidarespridning beror på ett komplicerat samspel mellan antibiotika, metaller och biocider samt överlevnadsmöjligheter när mikroorganismen betalar priset för att vara resistent. (Larsson et al 2018) 

S Sutterlin har lyckats isolera några bakteriestammar som skapat genotypisk resistens. Artikeln har kommenterats i SårMagasinet: “Denna genetiska resistens tycks vara begränsad till bakterier i tarmfloran och ger inte nödvändigtvis en ökad benägenhet för antibiotikaresistens” och “Silver har unika egenskaper mot biofilm vid sårläkning och problemet med AR har inte påvisats under mer än 15 års användning.”

Eftersom den biologiska responsen förväntas vara olika för olika silverkoncept, såsom nanonosilver, zeolitsilver och olika typer av silversalter så kan man rimligtvis inte dra en generell slutsats för silvers förmåga att bilda resistens och framförallt inte vad gäller nanosilver:

Substance Evaluation Conclusion document EC No 231-131-3, Netherlands Nov 2018:

“In contrast, information on the fate of nanosilver in soil is grossly lacking. The available data show that environmental fate of nanoforms of silver is different from that of ionic silver (e.g. Cornelis et al., 2010; Navarro et al., 2014).”

Från Int. J. Mol. Sci. 2018:

“Silver is considered as antibacterial agent with well-known mode of action and bacterial resistance against it is well described. The development of nanotechnology provided different methods for the modification of the chemical and physical structure of
silver, which may increase its antibacterial potential. The physico-chemical properties of silver nanoparticles and their interaction with living cells differs substantially from those of silver ions. Moreover, the variety of the forms and characteristics of various
silver nanoparticles are also responsible for differences in their antibacterial mode of action and probably bacterial mechanism of resistance.”

Referenser

S Sutterlin et al, Appl Environ Microbiol 2014:80 (22):6863-9

Sütterlin S et al. 2018. Antimicrob Agents Chemother 62:e00209-18.

https://doi.org/10.1128/AAC.00209-18.

Richard White/Christina Lindholm, SårMagasinet, 4-2015

F. Barras: http://dx.doi.org/10.3390/antibiotics7030079

https://www.ema.europa.eu/documents/scientific-guideline/draft-reflection-paper-antimicrobial-resistance-environment-considerations-current-future-risk_en.pdf

Larsson et al: https://www.sciencedirect.com/science/article/pii/S0160412018300989. 

Int. J. Mol. Sci. 2018, 19(2), 444; https://doi.org/10.3390/ijms19020444 Open Access Review

Risk and clinical impact of bacterial resistance/susceptibility to silver-based wound dressings: a systematic review

Joachim Dissemond, Jörg Steinmann, Karl-Christian Münter, Holger Brill, Johannes Georg Böttrich, Horst Braunwarth, Frank Schümmelfeder, and Patricia Wilken

Journal of Wound Care 2020 29:4, 221-234 

Känslan av att samtala med Bill och Bull i kemikaliefrågan

 Kommer ni ihåg Pelle Svanslös-böckerna? Katten Pelles mobbare hette Måns och var flankerad av en mobb som bestod av Bill och Bull. De repeterade elakheterna som Måns levererade utan att ha riktig koll på vare sig innebörd eller etik. Det här fenomenet förekommer lite varstans i samhället, så igenkänningsgraden är hög. 

Bill och Bull är rätt bekväma av sig. De kör med "copy-paste" när det gäller hållbarhetsfrågor och utgår från att någon annan har gjort källkritiken när de läser och hör om vad man ska vara "för eller emot". Nu kan jag förstå om konsumenter eller ens hållbarhetschefer inte utför källkritiken om en auktoritet i deras ögon är källan, men jag ställer betydligt högre krav på myndigheter, miljöorganisationer, media och regeringskansliet.

För ett par år sedan tog jag ett uppdrag att gräva i silverfrågan då en samstämmig kör av Naturskyddsföreningen, KemI, Konsumentverket och miljöprofilerade politiker markerade mot silver som används i textilier ofta och tydligt. Men den starkaste rösten var Svenskt Vatten som berättat i TV4 att tvättvattnet från sådana kläder var så giftigt att det borde lämnas till en station med farligt avfall. Det var förstås en ruskig berättelse, men här startade min research. 

Jag började med att fråga Svenskt Vatten om skälet till att fokusera just på silver i textilier eftersom jag antog att de satt på den viktigaste datan, samtidigt som det finns en massa miljögifter som annars hamnar i avloppsvattnet. Svaret var mycket diffust och ytligt. Jag läste också deras rapport "Silverläckan" som byggde på ett tvättest där silver ansågs läcka ut i massor, men blev mest konfunderad över både testet och slutsatserna som drogs. Mest konfunderad att man använder den okritiskt i statens offentliga utredningar som "skatt på mode" där utredaren föreslår en kemikalieskatt på textilier. 

Svenskt Vattens egen rapport "Silverläckan", har vetenskapligt stora brister. Men pinsamt nog för Naturskyddsföreningen, så är det den rapporten de hänvisar till för sitt eget ställningstagande. Jag har försökt nå föreningen här, men de vill inte diskutera eller veta. Därför publicerar jag mina upplysningar som jag gett dem. De har nu raderat mycket från hemsidan, men refererar fortfarande till Silverläckan. 

I övrigt tar man stöd av KemI, men jag ifrågasätter även deras slutsatser och är förvånad över den ytliga analysen som gjorts. Se länken. 

För att ändå gå vidare med frågan varför Svenskt Vatten har drivit silverfrågan så hårt, så ändrade jag taktik och tillämpade "follow the money". Jag förstod snart att det var den ekonomiska sidan där avloppsslammet är ett kvittblivningsproblem för reningsverken. Idag betalar man entrepenörer 600-1200 kr/ton för deponeringen. Dessa entrepenörer gör i sin tur upp med bönder om att lägga ut det på jordarna. Alternativet att bränna slammet som farligt avfall vore mycket dyrare. Vi talar om storleksordningen 0,5 -1 miljard i merkostnad. 

Det har rått stor skepsis att ta emot slammet hos bönderna, så därför marknadsförs slammet med kretsloppsargument istället eftersom det kan betraktas som mänsklig kompost. Argumentet är att slammet ska kunna ersätta konstgödsel eftersom växtodlarna är så specialiserade att de inte har tillgång till stallgödsel. Det s.k Revaqcertifierade slammet säljs in som ett kvalitetsslam där ett s.k uppströmsarbete pågår. Det innebär att Svenskt Vatten vill visa framsteg med sitt arbete, och utfasningen av silver har utsetts som en måttstock på framgången. En anmärkningsvärd dimridå för att dölja de verkliga problemen med slam på åkerjordarna. Se också dessa artiklar.

 Ingen jag talat med hittills har ett genomtänkt svar om varför silver i kläder vore ett signifikant miljöproblem överhuvudtaget. De hänvisar alltid till varandra eller någon annan. Det sluta ofta bara i att det är "onödigt", men ska vi ligga på den nivån så faller det mesta i en enda rörig värderingsdiskussion. Det mesta i livet är "onödigt", så hur ska detta avgöras med en vetenskaplig robusthet? Människor som jag annars tycker är vettiga. De bara antar att det är så. Lite läskigt att det funkar så faktiskt. Man pekar på varandra men vill inte veta om det stämmer. Varken Måns, Bill eller Bull. -Det bara är så och om du säger något annat så är du köpt av silverindustrin. Måns har nog lite kul åt att han övertygat sina kompanjoner. De har ju köpt hela paketet och de fattar inte ens att de hjälper till att få slammet ut på åkrarna. De blir vad som kallas "nyttiga idioter".

-Silver i kläder är en bluff, allt läcker ut och hamnar i naturen sa Måns

-Usch sa Bill

-Ja, verkligen usch sa Bull

Kära Bill och Bull. Även om Måns aldrig vill besvara mina invändningar mot att silver mot illaluktande bakterier vore "onödigt" så kan ni väl i alla fall studera detta och detta innan ni bara säger fy och usch? Att förlänga produktlivscykeln för textiler är en av de viktigaste åtgärderna, se bla rapport från IVA, https://www.iva.se/publicerat/hallbarhet-inom-textil-ur-ett-konsumentperspektiv-ny-minirapport/.

Hållbarhet är komplext och innebär kommunicerande kärl mellan fler miljöaspekter. Måns är jag ointresserad av, men Bill och Bull är det stora problemet. Bill och Bull är alltid problemet som möjliggör för Måns att fortsätta oavsett om vi bara pratar om mobbing på skolgården eller hela folkmord. De är så oroliga och osäkra att göra något som avviker mot sin grupp att de prioriterar att vara omtyckta framför att behålla sin trovärdighet och göra riktiga klimatinsatser. 

Genom att fixera sig och bestämma sig för att fortsätta driva linjen om att silver inte ska användas, så VILL de inte ens studera den eventuella uppsidan. Det är illavarslande för hela hållbarhetsarbetet, om vi ska tänka i flock och käpphästar istället för utgå från målet med allt hållbarhetsarbete. Min fråga är om DU vill vara Bill och Bull? 

1. Nizzetto, L.; Futter, M.; Langaas, S. Are Agricultural Soils Dumps for Microplastics of Urban Origin? Environ. Sci. Technol. 2016, 50 (20), 10777–10779. https://doi.org/10.1021/acs.est.6b04140 2. Hurley, R. R.; Lusher, A. L.; Olsen, M.; Nizzetto, L. Validation of a Method for Extracting Microplastics from Complex, Organic Rich, Environmental Matrices. Environ. Sci. Technol. 2018, 52 (13), 7409–7417. https://doi.org/10.1021/acs.est.8b01517.