Betala för giftfri sjukvård?

Jag brukar jobba en del med upphandling och inköp av medicinska sjukvårdsartiklar. Det handlar för det mesta om att få sjukvården att handla giftfria påsar, slangar och handskar som inte är gjorda av billig PVC. Dessa läcker kemikalier till patienterna, och oftast är det en kemikalie som betecknas DEHP och har gett krympta testiklar och nedsatt fertilitet i djurförsök. Inte så trevligt, men de flesta är väl lyckligt omedvetna om det.
Nu är det ju lite speciellt med sjukvårdens kunder, att de sitter i ganska dålig förhandlingssits. Dels för att patienter i allmänhet varken befinner sig i "fighting-mode" eller har någon sakkunskap, och dels är det ju landstinget som gör inköpen med våra skattemedel.
Låter rätt förnuftigt att ha någon som man litar på, som tar hand om ens intressen, när man ligger halvt uträknad med en landstingssymbol på bröstet. Lanstinget har dock sin budget att tänka på också, inte bara patienterna förstås.
Men, om man frågade t.ex. mig så skulle jag gladeligen hosta upp mellanskillnaden för att bli behandlad med de giftfria plastslangarna. Kanske skulle fler också tänka som mig? Jag kan tänka mig att alla de som betalar extra för privat sjukvård, gärna skulle lägga in en extra peng för tilläggstjänsten "Giftfri sjukvård+". Eller, precis som när man ska hyra en bil. Då kommer alla självriskreduceringar och annat som man inte vågar tacka nej till. Varför kan man inte ställa frågan när man lämnar in patientbrickan: Ska vi lägga på en hundring för en giftfri behandling?

Mer skatt -mindre frustration

Så som det trixas, fixas och hycklas i korridorerna. Vi frusteras över vägverkets korrupte generaldirektör i uppdrag granskning. Vi blir uppgivna över Lövins beskrivning av politiken bakom utfiskningen i haven i boken Tyst Hav. Företagen ökar på sin CSR-retorik, men mer än hälften är bara floskler.

Nyckelfrasen återges dock bäst av Lövin: Allmänhetens tragedi, där sensmoralen är "om inte jag gör det, gör någon annan det". Det råder en plundringsvåg i regnskogar och oljefält, och alla som inte är med anses som loosers. Vem vill vara looser? D.v.s. rent krasst så har vi inte tillräckligt utvecklad moral i samhället, för att vi skulle mäkta med ett större ansvar för planeten. Men, varför sitta och reta sig på makthavare, företag och inskränkta medborgare? Gör det istället lönsamt att ta ansvar. Morot och piska! Skatter och återbäring.

Sätt en global skatt på all olja som tas upp redan vid oljeborrtornet istället för att komplicera tillvaron med internationella avtal, spartips och utsläppsrätter? Det vi betalar mer av, konsumerar vi mindre av. Om oljan blir mycket dyrare så lönar det sig inte att fiska ut haven, eller transportera prylar tvärs över jordklotet. Problemet är förstås svårigheten att införa en global skatt, men vägen dit borde kunna lösas genom överenskommelser av höga importtullar mot olja. Den andra haken är att få bort alla skadliga subventioner, men här gäller det att hålla särintressena på mattan. Men vill man, så går det. Det behövs inga tekniska under, bara lite organisation.

Genialt, Greenpeace

Som medlem i Greenpeace actionsupport får man ibland hem små intensiva rapporter om diverse aktioner. De spektakulära inslagen från 70- och 80-talen har dock minskat kraftigt och ibland kan man fundera över om vissa aktioner har varit så genomtänkta trots allt. GMO-protesten mot COOP kändes t.ex inte riktigt klockren.

Igår damp det i alla fall ned ett nytt blad. Denna gång om överfiskning. Nu blev jag riktigt imponerad. För att förhindra bottentrålning i Natura 2000-klassade områden hade man sänkt ner stora stenblock. Och, för att föra hedern i hamn, så varnade man förstås trålarna. För syftet är ju inte att förstöra, utan att skydda något som beslutsfattarna inte lyckas med.

Detta är kreativt, handlingskraftigt och moraliskt genomtänkt. För första gången på länge tänker jag skicka in några hundringar extra, för detta måste uppmuntras.

Cradle to cradle

Kände äntligen en respons på Einsteins berömda citat: "Det behövs ett nytt sätt att tänka för att lösa de problem vi skapat med de gamla sättet att tänka". Platsen var Köpenhamn, måndagen den 29e september på ett välfyllt seminarium.

Cradle to cradle (C2C), är ett varumärke, en titel på en bok och ett koncept för hållbar design. Det inbegriper såväl grön kemi som systemvillkoren, men det som främst karaktäriserar begreppet är en offensiv grön teknikoptimism, s.k. greenovation. En av de två författarna/upphovsmännen; Michael Braungart föreläste. Michael B är tysk kemist. Den andre författaren heter William McDonough och är amerikansk arkitekt. Danmarks miljöminister Connie Hedegaard inledde seminariet. .

Michael Braungart har lång erfarenhet av miljödebatten, men tar avstånd från den gängse inställningen om att hållbarhet kopplas till begrepp som undvika, minska, minimera, begränsa osv. Han argumenterade genomtänkt och underhållande om varför sådana begrepp är både missvisande och kontraproduktiva. Likaså kritiserade han begreppet ”ekoeffektivitet”. Att arbeta med sådana begrepp innebär bara biz as usual men att gå saktare mot ohållbarhet i kombination med att betrakta mänskligheten som ett problem.

Det handlar istället om att producera kvalitet, där kvalitetsbegreppet utesluter hälso- och miljöfarlighet. En leksak som innehåller ftalater är därför av oacceptabel kvalitet. HB kommenterade för övrigt Europas förbud mot mjukgörare i leksaker som lamt, eftersom det fanns betydligt värre exponering från PVC-tapeter.

Att vara många individer på en planet innebär inte ohållbarhet om samhället är rätt designat, med hänvisning till myrsamhällen som är storkonsumenter av naturresurser men är hållbara genom att de återför näringen i ett slutet kretslopp. ”We are not too many, we are too stupid” var hans kritiska kommentar till Al Gores uttalande om befolkningsökningen som det största problemet. Al Gore ansågs också vara alltför vag i sina visioner. Att använda lågenergilampor och tvätta i låga temperaturer speglar knappast det paradigmskifte som krävs i nuläget.

Det handlar om planering av all produktion, därför är det en designfråga. Planering av produktens återvinning eller nedbrytning till näringsämnen ska ingå när man designar produktens hela livscykel. En produkts material ska i princip bara bestå av ”technical nutrients” eller ”biological nutrients”. Cradle to cradle är en replik på ”cradle to grave”. Avfall ska inte uppstå, och en återvinning får inte bygga på ”downgrading” alltså återvinnas till produkter med lägre värde. Därför hålls materialet rent från förorenande tillsatser. Avfallet blir likställt med en ren och nyttig råvara och uppstår därför i princip aldrig i egenskapen avfall.

En producent av stolar (Steelcase) pratade om sitt arbete med Cradle to cradle. Man hade certifierats av C2C, vilket innebar att man i princip hade kartlagt alla sina ingående kemikalier och material. Ett tidskrävande arbete förstås. Det behövs ett samarbetande nätverk av rätt partners för leverans av råvaror, demontering och återvinning. Waste management ska vara liktydigt med nutrient management. ”We don´t know how the future looks like, but we know what it´s made of”.

Äntligen kan miljöfrågan rocka....

Bomben har släppts - The SIN list

Var med på Chemsecs konferens i Bryssel igår när SIN list släpptes. En smockfull tillställning på 160 deltagare. SIN list innehåller 267 ämnen som har motiverats och valts ut på kommissionens egna kriterier. Av dessa har 30 visserligen valts ut på tämligen vaga kriterier, men fortfarande kommissionens.
Vad har då myndigheten ECHA levererat under tiden? Jo 16 ämnen.
Hela lanseringen av REACH har försenats med kemiindustrins goda minne. Kan det vara så att samma industri är tämligen nöjd med att bromsa kommissionen och ECHA med "analysis by paralysis"? Det kan visa sig vara en dumdristig strategi. För om inte Muhammed kommer till berget, så....Nu tar istället miljöorganisationerna initiativet och lierar sig med nedströmsanvändarna av kemikalier. Och si, det blev kärlek direkt. Äntligen en lista att planera och jobba efter säger H&M, Sara Lee, Skanska, Dell m.fl. Och trovärdig är den också.
CEFIC (kemiindustrin) fanns förstås på plats och hördes inte så mycket - i rummet. Istället pratades det hejvilt i mobilerna i pauserna och mejlades från laptopparna. Det här var inte bra, uj uj. Nu tar man avstånd från SINlist förstås, men utan något annat att komma med. Vad ska man säga? Vår lista på 16 kemikalier har högre värde för marknaden??

Men visst jag förstår att man inte vill hänga ut sina födkrokar: triclosan, bisphenol A, DINP, PFOA, tributyltenn, nonylfenol och andra "trevligheter". Men då får någon annan göra det. Synd bara att man får betala skatt till de som inte gör det.

Bisfenol A; några reflektioner från artikel i SvD

En kemikalie som kan läcka från nappflaskor och kan ge upphov till hormonstörningar. Två stycken "kan" borde inte göra något miljölarm? Vi kan först konstatera att varken vetenskap eller demokrati gäller när risker bedöms. Störst och starkast får igenom sina ekonomiska intressen. Bisfenol A är en högvolymkemikalie som representerar stora ekonomiska intressen och är därmed garanterad att slippa bevisbördan. Återigen blir dessutom myndigheterna provocerade att förringa och försvara dagens hållning. Återigen med den absurda hänvisningen till vetenskaplig osäkerhet. Man lutar sig mot ett gränsvärde som ändå inte står för något. Hormonstörande substanser, som bl.a. bisfenol A, har i princip inga säkra gränsvärden. En frisk mot-röst kommer dock från KemI`s Sten Flodström, men några beslut som konsekvens av detta ser vi inte röken av.
Precis som med ftalater, bromerade flamskyddsmedel och andra s.k. moderna miljögifter så har diskussionen trots allt ändå pågått i decennier innan några avgörande inskränkningar görs. Bisfenol A är en nygammal nyhet som åker upp i medieskenet när nya studier bekräftar det andra redan har misstänkt, fast varje gång så skärps sambanden.
Mönstret går igen. Fipplandet med med industrisponsrade men lågkvalitativa rapporter som får en gräddfil i EUs riskbedömningar fortsätter.
Varför tar man inte temporära inskränkningar i väntan på säkrare data, istället för att krampaktigt hålla fast vid status quo? Förbjud nappflaskorna NU, det finns ju andra nappflaskor. Kom igen-jag blir tokig.

Livsmedelsverket förstår inte försiktighetsprincipen

I SvD kunde v i början av augusti läsa om att fet fisk inte bara kan vara problem för fertila kvinnor, utan även män. Att fet fisk innehåller miljögifter, bl.a. högpotenta dioxiner är ingen nyhet. Att genom kostråd få fertila kvinnor att avstå från fet fisk är en enkel och billig åtgärd. Det kan inte vara en överraskning att dioxiner kan vara ett problem för en större målgrupp, eftersom ingen vet helt hur dioxiner och andra hormonstörande gifter slår i det biologiska systemet.

Försiktighetsprincipen handlar om konsten att ta rimliga försiktighetsmått i avvaktan på säkrare vetenskapliga data. När mer säkra data kommit in kan man antingen backa från den tidigare positionen eller förstärka den, beroende på vilken riktning de pekar åt.

Livsmedelsverket gör dock samma kardinalfel som myndighetstraditionen tyvärr bjuder: Man gör inget alls i avvaktan på säkrare data! En vanlig ryggmärgsreflex hos tveksamma beslutsfattare, men förtjänar inget förtroende hos den befolkning man är satt att skydda.

Istället borde ju livsmedelsverket genast utöka kostrådet att omfatta hela befolkningen, tills säkrare data kommit. Alltså en annan slutsats av samma skäl: osäkerhet. Men är inte detta mer logiskt? Framförallt med tanken på vad kostrådet kostar - inte särskilt mycket.
Vem ska ändra på denna principiellt felaktiga hållning hos våra myndigheter?