Hållbarhetsrapporteringen, CSRD, kan göras så mycket bättre och enklare för både företagen och planeten.

 

I klimatkrisens skugga söker politiker, företag och myndigheter ivrigt efter verktygen som ska göra skillnad. Stora förhoppningar har ställts till nya krav hållbarhetsrapportering som ska visa vad företagen gör för att bidra till klimatkrisens upplösning. Det finns en hel del olika standarder att välja på, som i vissa fall redan är obligatoriska. De större företagen gör redan ESG-rapporter (Environment, Social, Governance). Inom EU ställs höga förväntningar på det obligatoriska CSRD. 

 

Kritiken mot ESG och utvecklingen av CSRD har samtidigt varit häftig, inte minst därför att rapporteringskraven ser ut som byråkratiska lappverk och att resultaten därmed blir närmast oanvändbara. Det är inget som vare sig planeten eller företagen tjänar på. Elon Musk reagerade kraftigt när oljebolagen kunde få högre ESG-rating än Tesla. 

 

En första förutsättning för användbarhet är relevanta nyckeltal som är standardiserade. Annars går det vare sig att mäta sina egna framgångar eller visa hur man står i förhållande till branschkollegorna. Det primära fokuset har hittills begränsats till att mäta CO2-ekvivalenter som redovisas i enlighet med GHG-protokollet, vilket absolut inte är tillräckligt då klimatkrisen handlar om så mycket mer än kontroll av emissioner. I övrigt blir det mest utlåtanden om könsfördelning i styrelserna eller svära på att man inte låter sig korrumperas. Dessvärre är det en illusion att ens GHG-protokollet kan leverera trovärdiga data. Detta utvecklas längre ned i texten. 

 

Den andra förutsättningen är aktualitet. En ekonomisk redovisning som bygger på 2 år gamla värden skulle ses som ett dåligt skämt i företagsvärlden, men hållbarhets-datan är i regel inte färskare än så, ibland gäller ännu äldre data. En sådan rapport kan varken inspirera medarbetare eller hetsa upp gröna investerare.

 

Den tredje förutsättningen är verifierbarhet, men att försöka verifiera en rapport som bygger på otydliga och komplexa uppskattningar fungerar inte, men leder till att trovärdigheten blir urholkad inom en snar framtid.

 

Vi kan alltså inte förvänta oss särskilt mycket mer än att hållbarhetsrapporterna förblir dyra hyllvärmare om inte systemet för rapporteringen byggs om till samma principer som för den finansiella rapporteringen, dvs att miljöskulden tydligt bokförs på den som köper en vara och inte, som idag, redovisas som äldre statistiska genomsnitt från hur produktionen har sett ut i en bransch eller i ett land.

 

Robert Kaplan och Karthik Ramanna har skrivit om detta i två artiklar i Harvard Business Review[i],[ii]. GHG-protokollet har allvarliga brister, enligt Kaplan och Ramanna. Problemet uppstår när den absolut viktigaste delen av en värdekedja ska rapporteras, dvs Scope 3 där företagens alla inköpta tjänster och varor ligger. Scope 1 rör enbart den egna verksamheten och Scope 2 den el som köps in, men de är som sagt bara mindre bråkdelar av hela miljöpåverkan. 

 

Beräkningarna i GHG-protokollet är väldigt komplexa eftersom de ska täcka flera nivåer av leverantörer och därutöver förutse kundernas användarscenarios. Även organisationerna bakom Klimatprotokollet; World Resources Institute (WRI) and World Business Council on Sustainable Development (WBCSD), har nu backat och avser lägga ner sin sida med Scope 3-data. De hänvisar istället till att sådan data finns i kommersiella LCA-databaser, men den blir inte mer relevant för det. 

Datan som hämtas från scope 3 är nästan uteslutande generisk data som hämtats på gamla genomsnittssiffror från länder eller branscher. Det duger högst till att att göra en grov väsentlighetesanalys, men knappast till att utvärdera eventuella framgångar eller som underlag till beslut om åtgärder. Vinnarna i sådana redovisningar, blir istället företagen som annars ligger dåligt till med högre värden än genomsnittsdatan varför det uppstår grönmålning.

 

Intressant nog så föreslår Kaplan och Ramanna exakt det som systemet Limebook[iii] bygger på, nämligen att utgå från företagens bokföringssystem istället. Anledningen är att bokföringssystem är strukturerat för att hantera transaktioner i värdekedjorna så att inget blir vare sig dubbelräknat eller skapat utan ett riktigt underlag (verifikation). Då framgår det vem som ”äger” en koldioxidskuld eller vilket annan miljöprestanda som helst som ska klimatkompenseras för, hanteras genom bättre teknik eller bättre inköp. 

 

Miljöskulden bör följa med transaktionen, vilket är logiskt eftersom det är köpbesluten som avgör hur marknaden ska anpassas mot hållbarhet. Det är ju också det budskapet som konsumenterna får, orsaken till att miljömärkningar existerar och att hållbar offentlig upphandling har varit ett prioriterat område. Varför skulle inte den logiken vara lika giltig inom företagsvärlden och hållbarhetsrapporteringen?

 

Då skulle vi plötsligt ha ett bokslut som faktiskt går att jämföra mot konkurrenter eller sin egen förbättring, inte bara år från år utan också månadsvis. Hållbarhet beskrivs annars som ”icke-finansiell” information, men den skulle faktiskt kunna bli en finansiell information eftersom ohållbarhet då skulle synas i transaktionerna och bedömas som en finansiell risk och/eller möjlighet. Något som inom CSRD-världen beskrivs som ”dubbel väsentlighetsanalys”.

 

Men i övrigt saknas idag motsvarande nyckeltal för biologisk mångfald, färskvatten, marina resurser, cirkulär ekonomi osv. Utan nyckeltal blir rapporteringen tämligen meningslös, men i nämnda Limebook finns ett sätt att skapa det som saknas idag. Det gäller att hitta bästa möjliga proxydata, som redan har bearbetats och går att verifiera via fakturering, vilket är de certifieringssystem och miljömärkningssystemen som redan har byggts upp. Miljömärkningen Svanen är känd, men det finns så många fler märkningar och möjligheter att verifiera inköp som dessutom styr specifikt biologisk mångfald, utfiskning, odling fritt från långlivade bekämpningsmedel och konstgödsel, rättvis ersättning och dessutom kvitton på inköp av begagnad elektronik och inredning. 

Inte minst den cirkulära ekonomin kan vara särskilt relevant att mäta, då den antas kunna styra upp till 70% av världens klimatgaser. Därutöver så kopplas exempelvis skogen och skogsbruket till en minst lika avgörande roll i klimatomställningen.

Miljömärkningar och certifieringar har sina styrkor och svagheter, men är värdefulla komplement till den stora bilden som företagen så väl behöver. Genom att ständigt värdera och välja ut vilka certifieringar som bör platsa i en hållbarhetsredovisning, så går det att följa principen om "ständiga förbättringar" även här. Alla dessa system revideras också under tiden, förhoppningsvis till det bättre. Det är inte lätt och kräver stor kompetens att kunna göra dylika utvärderingar, men Limebook gör det på ett systematiskt och kompetent sätt. Därefter blir själva rapporteringen så mycket lättare att analysera, jämföra och ha som ett underlag för nästa hållbara beslut.

 

Det är bråttom med klimatkrisen, därför behöver vi underlätta för alla företag att göra rätt. Modet att tänka om behövs mer än någonsin istället för att lappa och laga i ett system som ändå har dåliga förutsättningar.

Hållbarhetsrapporteringen, CSRD, kan göras så mycket enklare, relevantare och göra affärsnytta för alla

 

 

 

 

Magnus Hedenmark, Miljökonsult och entreprenör.

 

---

[i] https://hbr.org/2021/11/accounting-for-climate-change

[ii] https://hbr.org/2022/04/we-need-better-carbon-accounting-heres-how-to-get-there

 

[iii] www.limebook.se

Jag vill styra om kemipolitiken i EU-parlamentet.

 

Efter att ha hållit mig utanför all partipolitik, så har jag nu tagit steget att kandidera som EU-parlamentariker för S. Jag har arbetat med och engagerat mig i kemi- och miljöfrågor under hela mitt yrkesliv, men jag känner att jag nu vill påverka politiken och lagstiftningen där det mesta avgörs och de viktigaste besluten tas. Med en genomtänkt Europapolitik i solidaritet med kommande generationer. Ett systematiskt i problem med hanteringen av klimat- och miljöfrågorna är stuprörstänkandet, dvs att att försöka åtgärda klimat- kemikalie- och övriga hållbarhetsfrågor var för sig utan att se hur de hänger ihop. För att åstadkomma en effektiv omställning krävs ett strukturerat nytänkande.

Socialdemokraterna har en lång tradition av att driva kemikaliefrågorna i EU med Margot Wallström i spetsen där hon gjorde avgörande insatser för världens skarpaste kemilagstiftning REACH. Nu är det dags för steg 2 med inte bara REACH utan även flera andra viktiga regleringar som associeras till kemilagstiftningen. 

The Green New Deal och Fit for 55 är samtidigt mycket viktiga att följa upp, implementera och förbättra. Den följer den goda socialdemokratiska ekonomiska historian med att offentliga satsningar kan få fart på hjulen (Keynes, Wigforss), men nu är det GRÖNA sådana satsningar som ska gälla framöver för att rädda klimatet, samhället och ekonomin samtidigt.

Det är fundamentalt viktigt att även kemipolitiken anpassas till the Green New Deal, annars kommer den fortsätta vara en akilleshäl som bromsar inte bara omställningen men därutöver bidra till allvarliga skador på befolkningen och kommande generationer. Utgångspunkten för all produktion bör vara att den ska designas och anpassas till samhällets förmåga att kunna reparera, återvinna, kompostera osv istället för att samhället ska anpassa sig till det industrin hittar på. Att ta ansvar för hela produktcykeln är det som annars också kallas "polluter pays principle". 

Jag tror därför att jag har störst möjlighet att förändra kemipolitiken via Socialdemokraterna. Kemifrågorna är viktiga att lösa för att den cirkulära ekonomin ska fungera fullt ut och därmed radikalt kunna mildra klimatkrisen. Några av de frågor som jag tycker är särskilt viktiga att driva:

• EU står inför en reform av REACH och nu är tillfället att fila till det som fortfarande inte fungerar:

• Kravet på utbyte måste förstärkas, så att särskilt farliga ämnen förbjuds när de kan ersättas av mindre farliga ämnen.

• Bevisbördan måste hamna på den som för ut ämnen på marknaden, inte att samhället först måste bevisa farligheten för att begränsande åtgärder ska kunna sättas in. Principen "no data-no market" måste stärkas.

• Den viktigaste kemi-utmaningen för kommande generationer är att kunna ta kontrollen över de hormonstörande ämnena som cirkulerar i samhället och miljön. Sådana ingår i begreppet "särskilt farliga ämnen" men är knepiga att bedöma med vedertagna modeller för riskbedömning. Forskningen indikerar redan idag att hälften av de barn som föds idag kommer drabbas av talförseningar. I förlängningen innebär detta en misstanke om att ADHD och andra diagnoser kan åtminstone delvis kopplas till miljögifter. Detta har upptäckts genom att studera de kemiska blandningar som gravida mödrar har i sitt blod idag. Skulle vi studera varje miljögift för sig, så skulle inte dessa effekter gå att upptäcka. De standardiserade testerna som utförs idag räcker inte för att fånga problematiken med hormonstörande ämnen. Vi måste därför ta utgångspunkt från sådana komplexa scenarier och kunna hänvisa till nya vetenskapliga metoder redan i kemikalielagstiftningen.

• Ämnen som PFAS, freoner, mikroplaster och liknande har fått spridas därför att dagens beslutsfattare inte har tagit till sig vetenskapliga grunder; att svårnedbrytbara ämnen ackumuleras med tiden tills de nått sin kritiska mängd där allvarliga effekter inträder. Att vänta på bevisen tar i regel flera decennier och då är det alldeles försent. Att ett ämne är persistent måste därför räcka som beslutsgrund för att införa snabba restriktioner eller förbud.

• Klimatfrågan kan avgöras till stor del hur väl vi lyckas införa en cirkulär ekonomi. Det krävs att dagens produkter designas med kemikalier och material som inte sänker värdet på produkterna så att de ändå slutar som avfall. Mer än hälften av världens klimatgaser kommer från utvinning av jungfruliga material. Den cirkulära ekonomin måste dock utgå från principen att dagens produkter har en så genomtänkt design med genomtänkta val av material och kemikalier att de kan antingen återvinnas via kompostering eller teknisk återvinning. Designen ska vara så genomtänkt att så få nya jungfruliga metaller eller kolämnen som möjligt behöver längre tas upp ur jordskorpan. Dagens avfallshögar måste vara framtidens gruvor.

• Riskbedömningen av kemikalier måste reformeras, så att vetenskapligt grundad misstanke får vara vägledande för besluten. Hela processen är idag ohållbar med tanke på hur svårt och tidskrävande det är för att hantera 100.000-tals kemiska ämnen med otillräckliga underlag och bevisnivån. Vid allvarlig misstanke måste tillfälliga restriktioner kunna införas tills dess risken är tillräckligt utredd. Bedömningen bör utgå från hela kemikaliegrupper istället för ett enskilt ämne i taget. Det här är väl sanktionerade tankar från fler än mig.

• Rätten att veta vad som finns i våra produkter har varit ett krav från civilsamhället sedan länge. Det är dock inte lätt att formulera hur en så omfattande information bör se ut, men att få veta vilka ämnen som som klassas som "särskilt farliga" måste kunna uppfyllas direkt. Det måste införas lagsanktionerade krav på att kunna deklarera om sådana ämnen finns eller inte i produkterna. Detta kan ske genom införande av produktpass.

• Spridningen av mikroplaster och plastens bidrag till att förvärra klimatkrisen måste lösas med betydligt större kreativitet än bara att hänvisa till ökad återvinning. Vi behöver kunna ställa krav på vad som får ingå i plasterna och hur de ska utformas för att produktcyklerna ska fungera optimalt. Genom att bygga ut en infrastruktur av industrikomposter och utveckla bionedbrytbara plaster, skulle det vara möjligt att exempelvis kunna omvandla använda blöjor till kompostjord tillsammans med andra plaster som är nedkladdade av matrester tillsammans med matavfall. På så sätt skulle vi kunna skapa s.k bio-CCS där kolet från växter hamnar i jorden istället för att spridas som koldioxid.

För att lyckas genomföra detta, så krävs en förmåga att få med sig majoriteter i parlamentet över partigränserna. Jag tror att min mångåriga erfarenhet av att förklara och driva projekt framåt kan komma till stor nytta. Jag gör det här för mina och dina barns skull. Det är bråttom och viktigt. Kontakta mig gärna..Vill du veta mer hur jag tänker i dessa frågor, så läs gärna "Flamsäkra Katten" och "Cirkulär kemi - vägen från kemipanik till en cirkulär ekonomi".

Varma hälsningar, Magnus Hedenmark

Hur vet vi att hållbarhetsarbetet ens är lyckosamt?

Klimatfrågan är bara en del av hållbarheten 

Vi säger klimatfrågan är viktigast och vill därför mäta utsläppen av växthusgaser, men klimatet hänger även ihop med skogens och havens upptag av koldioxid. Och skogen och haven hanterar vi, i sin tur, inte heller något vidare. För att skogen ska fungera optimalt krävs exempelvis bättre biologisk mångfald. Så därför är det hållbarhet som behöver hanteras, där utsläppen bara är en del. Men vi tycks inte orka med en sådan komplexitet, särskilt inte om det skulle innebära systemförändringar.

Science Based Targets

Det råder däremot ingen brist på enklare förslag om vad en organisation borde ägna sig åt för att göra världen bättre. En av de bäst ansedda är SBTi (Science Based Targets) , som ändå ska vara en vetenskapligt granskad plan för en organisations åtagande vad gäller klimatavtrycket. En rimlig fråga är dock: Om alla verksamheter som existerar på planeten, skulle uppfylla SBTi, skulle då klimatkrisen avvärjas? SBTi mäter åtaganden som ska minska utsläpp inom en tidsperiod, vilket kan vara radikalt. Men att mäta MINSKNING av utsläpp i en hel värdekedja kan omöjligt garantera att ens 2-gradersmålet uppfylls. 

Däremot kan vi konstatera att den globala ekonomin består av en stor mängd ohållbara verksamheter och affärsmodeller som faktiskt inte får plats i en klimatsäkrad värld. Där handlar det inte om att minska utsläpp, utan att de ska försvinna eller omvandlas till att göra något helt annat. Vi talar om systemförändringar och då kommer förstås vissa verksamheter att öka på bekostnad av andra.

Det krävs en industriell transformation där exempelvis gruvbrytning upphör till förmån för utvinning från avfallshögar, fast fashion upphör och det linjära industriella jordbruket omvandlas regenerativa och integrerade familjejordbruk. Skogens assmilierande förmåga att binda atmosfärisk koldioxid behöver samtidigt återställas och då räcker förstås inte utsläppsminskningar över hela linjen. Vi kommer att komma halvvägs på sin höjd och det räcker inte. Kort och gott så kräver klimatomställningen en förändring på systemnivå där jakten på klimatdata bara blir en dellösning.

CSRD, taxonomi och ESG

Men just nu är det ändå CSRD, taxonomin och ESG som har tagit över hållbarhetsförväntningarna. Även här domineras arbetet av jakten på klimatsiffror och cirkulära nyckeltal. Cirkulära nyckeltal kan vara helt rätt, om de leder till mindre uttag av jungfruliga resurser. Utsläppsminimering kan också komma en bit på vägen, men inte hela vägen om vi nu ens vet vad vi räknar på?

Risken är stor att det blir ånyo en massa data och konsulter, som ingen riktigt vet vad de ska göra av. "Vi har visst 50.000 ton koldioxid här men vi är fortfarande lika beroende av våra kunder som inte betalar oss för att göra bättre".

Redan på min tid på Miljöskydd i Stockholm stad i början på 90-talet, så diskuterade vi internt om problemet med att miljöarbetet alltmer byråkratiserades. Det blev alltmer papper att fylla i och mindre konkreta resultat som vi kunde stå för. Detta har bara fortsatt i hela miljöSverige, mycket beroende på att en drös med kockar stoppar sina fingrar i hållbarhetssoppan. 

Hälften av kockarna har egna agendor och särintressen och andra hälften försöker skapa program och riktlinjer från denna förvirrade koncensusprocess. Värderingar, åsikter i salig blandning men i brist på vetenskapliga ramvillkor kan inte bli annat än ett misslyckande. Vi kan visserligen peka på enskilda framgångar, Hans Rosling var bäst på det, men vi förlorar ändå kriget.

Vi behöver nya arbetssätt

Vi behöver därför helt andra arbetssätt som tar höjd för definiera framgång i hållbarhet, men i nästa steg tar tillvara redan existerande och fungerande verktyg för att mäta framgång ni hållbarhet. Dessa verktyg behöver inte vara perfekta om de kontinuerligt utvärderas och finslipas. Varför inte utnyttja de idag bäst fungerande miljömärkningarna och cirkulära nyckeltalen om vi samtidigt är medvetna om dess svagheter? Varför inte utnyttja det bäst fungerande sättet för redovisning, nämligen bokföring där såväl tillgångar och resultat även kan utvecklas till att omfatta naturtillgångar där resultatet visar om vi bygger upp eller minskar företagens och planetens tillgångar? 

Det finns faktiskt en sådan metodik, men kontakta mig om du vill vara med på den resan.

Då först slipper vi ta omvägen runt alla andra halvdana begrepp som ändå inte kan rå på annat än fernissan. 

Skillnaden mellan effektiv omställning och moralisk indignation

 Inom IfM (Ingenjörer för Miljön) samlas ingenjörer och övriga högutbildade människor som vill vrida världen rätt. Alla har ett gott syfte och har sedan länge letat efter det rätta sättet att ställa om världen. Det är förstås ingen liten utmaning eftersom världen är komplex och tiden är kort. Vi ser konsekvenserna av ett ohållbart samhälle och letar efter orsakerna i ett första steg och möjliga lösningar och åtgärder i nästa steg. 

Inom IfM så finns ändå ett vetenskapligt och känt verktyg, FSSD (Framework for Strategic Sustainable Development), som ska verka sammanhållande för att leda omställningen rätt. Är det tänkt i alla fall.

Emellertid finns ett pedagogiskt problem kring FSSD. Alltför få ledande personer, även professorer och ledande miljödebattörer, har förstått syftet och potentialen i FSSD och nöjer sig därför med en ytlig betraktelse av hållbarhetsprinciperna (ramvillkoren). 

Resonemanget som följer blir väldigt förenklat:

"Att utvinna olja och kol från berggrunden är fel därför att det bryter mot den första  hållbarhetsprincipen". 

"Därför är det moraliskt fel att fortsätta att göra det"

"Om nu människor av lättja, girighet, kortsiktighet och ren okunskap fortsätter att driva på utvinning av olja och kol så måste vi därför tala dem tillrätta".

I nästa steg så ser man att FSSDs del i omställningen därmed har "checkats av" och då återstår de mer "konkreta" handlingarna av att lansera nya mer begripliga koncept; Doughnut economy, personlig utveckling till en enklare livsstil, minskad konsumtion, cirkulär ekonomi, bioekonomi att gå vidare med.

Det är svårt att invända mot att ovannämnda omställnings"recept" vore fel. Men ändå blir det fel därför att omställningen är mer komplex än så. Risken är stor att vi förlorar kampen mot klockan om vi inte tar tillvara den samlade dynamiken och intelligensen i samhället att skapa bättre förutsättningar för omställningen. Det är först här FSSD kommer till sin fulla potential. Ramvillkoren är visserligen en viktig del av FSSD, men fortfarande bara en liten del av det strategiska tänkandet som finns beskrivet i den vetenskapliga publikationen.

Vi missförstår ofta teknisk utveckling och sätter likhetstecken med att skapa smarta och effektiva prylar, typ smarta kylskåp. Och prylar hade vi fått nog av, tänker vi. Därför reagerar vi "upplysta" mot tanken på teknikutveckling, eller hur?

Men det är som sagt ett stort missförstånd. Det handlar istället ytterst om rätt design av såväl produkter som hela system och samhällsbärande organisationer.

Vi kan fortfarande skapa ett gott liv om vi söker efter de smarta lösningarna istället för att försöka släcka ner lyset och hoppas på det bästa. Att helt sluta föda upp kor, grisar och höns kommer försvåra omställningen, men att se till att dessa djur istället får verka som i det som från början var tänkt med näring i kretslopp med odling kommer istället att underlätta omställningen. Det är de feedlots som driver djuruppfödning idag som snabbt måste upphöra och vägen dit går via en förändring av jordbrukssystemen. Inte med paroller om att helt sluta äta kött till förmån för ohållbart producerade grönsaker som konstgödslas och besprutas med med bidödande insektsmedel.

Det här gäller i princip alla områden där vi inte bör etikettera solel, olja och kärnkraft under samma grova paroll om att "energianvändningen ska ned". Att lära sig skilja på begrepp som exergi och energi är alltså fundamentalt om vi ska lyckas med omställning. Så för att lyckas med folkbildning, så ser jag det som ytterst viktigt att vi själva inom IfM lär oss fundamentet inom FSSD för att maximera omställningen. Det handlar inte alls om teknikoptimism eller underskattning av klimatkatastrofens omfattning, utan om att se högre än den moraliska indignationen och bli en verklig tjänare åt kommande generationer. Det krävs kunskap och hemläxa, slarva inte med det.

 

När hållbarhetsavdelningen blir en OH-kostnad är vi illa ute

Inom offentlig förvaltning och i organisationer med monopolställning har ofta den s.k osthyvelprincipen varit medicinen för att hålla nere kostnader. Det innebär i praktiken att stabsfunktionen får i uppdrag att föreslå nedskärningar. Problemet är bara att staben aldrig föreslår att de själva ska spara, utan det blir den operativa sidan dvs själva kärnverksamheten som får dra ned.

Ursprungstanken är dock mycket bra och kommer från Japan och kallas LEAN och innebar att ständigt se över verksamhetens kostnader så att fokus blir kvar på kund- och affärsnyttan. Men som en visklek så ändrades tolkningen av LEAN till osthyvelsvarianten. Det är förmodligen det som skett på Nya Karolinska där vårdpersonalen får minskade resurser på bekostnad av de staben, som bestämmer just att vårdpersonalen ska minska. 

Utmaningen för hållbarhetavdelningarna har förstås alltid varit att få mer resurser och då får man lägga lite krut på att motivera sin existens. Det är inte så lätt när vi talar om långsiktiga effekter och försöka koppla ihop affärs-och kundnytta med klimat- och miljöpåverkan. Det resulterar i jakt på hållbarhetstrender där syfte och förväntat resultat kommer i andra hand. Nu är trenden ESG, SBTi, taxonomi, TCFD, CO2- data och CSRD. Trenden med klimatkompensation och SDGer är nog svagt vikande. Men var lugn det kommer fler förkortningar att hålla reda på och om du upplever detta som rörigt och svårbegripligt så är det inte konstigt. 

Ingen vet riktigt vad alla dessa begrepp leder till för affärs- och klimatnytta. Inte ens SBT (science based targets) kan garantera att Parisavtalet uppnås om ens alla företag antog dessa och ingen kan ens garantera att lovade åtgärder genomförs. Det blir lite som svälja dyra näringstillskott att dricka ett glas vatten när man är allvarligt sjuk och inte kommer på något bättre.

Alla s.k. väsentlighetsanalyser landar i stort sett samma slutsatser och miljöutbildningarna genomförs enligt plan. De viktigaste utsläppen sker oftast i Asien där vi gör alla inköp, vi jagar osäkra klimatdata men har ingen susning om vad vi ska göra åt alla dessa data. Cykla och ät mindre kött kanske? Alla blir däremot rörande eniga om att det är bråttom och att detta viktiga arbete måste fortsätta med hjälp av alla dessa förkortningar.

Orsaken till att staben tillåts svälla på Nya Karolinska beror på ett informationsövertag. Styrelsen och ledningsgrupp fattar helt enkelt inte vad staben håller på med och törs heller inte utmana området som de inte behärskar. Nu tycks hållbarhetsavdelningarna hamna i samma stabs-fålla. Ingen kan värdera deras insats, men de tycks ju veta vad som MÅSTE göras eftersom alla andra organisationer tycks vara upptagna av samma fenomen. Jag har absolut inget emot att hållbarhetschefer får stort inflytande, men det ska de ha av rätt anledning.

Finns det andra sätt då? Ja visst, men då krävs det att ledningen börjar ställa rätt krav på sina hållbarhetschefer. Var borde vi befinna oss om 10 år? Vad är planen? Vad ger mest miljönytta per/krona? Kan vi bli lönsamma tack vare hållbarhet och hur ska det gå till? Varför lägger vi tid på alla dessa förkortningar eller finns det bättre sätt?

Är hållbarhetschefen lösningen eller problemet?

 Det kan tyckas vara en märklig fråga, men den har blivit aktuell i samband med att landets högsta politiska hållbarhetschef, Miljöministern, snarare tycks vara ett skydd MOT utmanande miljöåtgärder. Det gäller inte bara den nuvarande regeringen utan i högsta grad den föregående.

Hållbarhetschefen ger då legitimitet till en dålig miljöpolitik snarare än att vara en förändringskraft inifrån. Inom företagsvärlden är det likadant och det uppdrag som hållbarhetschefen anser sig ha fått kan variera kraftigt. Vanliga uppdrag är att vara kommunikatör eller arbeta med anpassning till lagstiftning eller upplevda kundkrav. Någon kreativ utveckling därutöver är inte prioriterad eller ens önskvärd. 

En hållbarhetschef har i regel ingen budget och sitter sällan och skapar nya gröna marknader tillsammans med CMO eller affärsutvecklaren. Det finns undantag förstås, men så här funkar det oftast. Tyvärr levererar ofta de inhyrda konsulterna därefter. De vet att kreativa lösningar inte säljer utan levererar enligt rådande stuprörstänket i organisationen. Det blir "legal compliance" eller vilka trender som råder för tillfället.

Det här leder ofrånkomligen till att hållbarhetsarbetet växer vad gäller administration och byråkrati på bekostnad av det operativa och mätbara resultatet. En projektledare på ett bygge berättade för mig att halva tiden går åt till att fylla i dokument som rör hållbarhetskrav, utan att de är säkra på att det verkligen blir någon skillnad. 

Den som följer utvecklingen av hållbarhetsrapporteringen borde veta vad jag menar. Bruttolistan på vad som ska redovisas bara växer som konsekvens av brist på vetenskapliga ramverk som är anpassade till den komplexitet som finns. Experterna blir aldrig nöjda därför att ingen har överblicken om vad hållbarhetsarbete går ut på. 

I brist på ett grundläggande operativsystem så lägger alla in appar som går på tvärs och överlappar varandra och skapar konflikter. Eller som att studera röran av alla blad på ett träd utan att se hur de hänger ihop vad gäller stammar grenar och kvistar.

Ovanpå detta bildas ett ekosystem av konsulttjänster vars affärsidé är att kapitalisera på rådande förvirring och erbjuda sig att följa alla dessa förkortningar och begrepp. Det känns tryggt för kunden att någon kommer och räddar dem, men ingen ifrågasätter om det finns andra sätt att arbeta och uppnå det egentliga syftet med hållbarhetsrapportering. Detta är reduktionismen i sin linda som gör att klimatmålen aldrig nås eller att massutrotningen inte stoppas. Vi har inte tid att göra rätt, därför att vi är fullt upptagna att göra fel.

Eller så vill du vara med om ett annat sätt? Börja med att gå in på www.limebook.se

  

Miljörörelsens hemläxa

Det finns redan en diskussion om att miljörörelsen misslyckades nå de utsatta väljarna före valet, vad gäller skjutningar, migrationsproblem, landsbygd, elpriser m.m. Miljörörelsens politiska gren MP fick ta emot anklagelser om att dessutom vara samhällsfarliga och använda miljöspråket bara för att kapa åt sig makt. Men i grunden handlar det om osäkerhet, många vet inte var man har MP eller övriga miljörörelsen. De anses svåra att läsa av och då kan man lätt tolka in det värsta.

Den här graven har miljörörelsen grävt själva, genom att inte ta itu med otydliga begrepp.

Det gäller tänjbara begrepp som; farligt, miljöskada, giftigt, onödigt, osv. Sådant som finns i exempelvis Miljöbalken men lämnar ett stort utrymme för tolkningar. I princip alla verksamheter kan exempelvis påstås ge upphov till miljöskada om vi inte definierar tydligare med vad som avses med miljöskada. Skadan kan vara allvarlig och oåterkallelig eller marginell, tillfällig och snabbt återställd. 

Det är därför begrepp som "hållbar" myntades en gång i tiden, för att markera de oåterkalleliga skadorna som leder till att planetens tillgångar förskingras och civilisationen blir fattigare med tiden. En systematisk åderlåtning alltså.

Det kan upplevas som en förhandlingsfördel att vara otydlig. Att inte riskera att motparten hittar en lucka om man snävar in sig med skarpare definitioner, särskilt om man själv inte vet vad man vill uppnå. Tyvärr har miljörörelsen börjat från en beskyddarinstinkt och då begränsas aktionsplanen snarare av vad man INTE vill, men det gör det svårare att få gehör på längre sikt. Denna strid är dömd att förloras.

Om du som verksamhetsutövare ska ha bevisbördan om att inte skada miljön så är det faktiskt en omöjlig uppgift. Detta skapar en misstro från verksamhetsutövaren redan från början.Men det handlar snarare om praxis i slutänden, så bygger allt på beslutsfattare och handläggare med "sunt förnuft" och fingertoppskänsla. Någon riktig guidning från centrala myndigheter har aldrig existerat, men alla har oftast accepterat spelet hittills. Så har det funkat hittills, men det har inte varit ett långsiktigt arbetssätt. 

Men när det drar ihop sig till kontroversiella strider, så faller otydligheten tillbaka på miljöföreträdarna. Vi minns att GD för skogsstyrelsen alldeles nyligen fultolkade lagen som att ALLA fåglar i skogen ska räknas innan en skog kan avverkas. Miljöjuristerna hade invändningar mot tolkningen som förstås var ett sätt att misskreditera miljölagstiftningen. Men miljöreglerna är tyvärr lätta att häckla för den som vill lobba mot dem.

Cementa och andra tillståndsfrågor lyfts lätt upp som exempel på att miljökrav bara är en våt filt som ger möjligheter till maktmissbruk och godtycke som bara fördröjer viktiga beslut. Det blir lätt att skapa ett misstroende mot miljökrav när de är så oprecisa.  

Därför är det nu dags att ta tillbaka respekten för nödvändiga ingripanden mot miljöskador. Få har förstått att vi haft tillgången till det viktigaste verktyget för att göra detta i över 30 år. 

Jag talar om det enda vetenskapligt publicerade verktyget, FSSD, för att skapa den tydligheten som saknats hittills. Först då kan vi förklara vad vi är ute efter och förstå skillnaden mellan stort och smått i sammanhanget. FSSD är frukten av Det Naturliga Steget en gång startade och har nu utvecklats till ett operativsystem som kvalitetsstyr alla möjliga "appar" inom hållbarhet så som SDG, ISO 14001, Planetary boundaries, cirkulär ekonomi osv. Det är inte bara att köra; fossilfritt, förnybart, återvinningsbart, cirkulärt osv blir tomma begrepp om de inte definieras bättre än vad som görs idag. 

Hållbarhet ÄR komplext och därför behövs en struktur som sorterar ut väsentligheterna och riktningen i ett hållbarhetsarbete där hela kartan först synliggörs så att strategiskt välavvägda beslut kan göras där detaljerna kommer sist. Då först förstår vi att med en signifikant miljöskada så avses en aktivitet som bidrar till systematisk förskingring av planetära och humanitära värden, inte tillfälliga och oförutsedda händelser som också kan skada dessa värden. Därför så krävs definitioner som visar vad som är konstanterna i hållbarhetsekvationen, eftersom vi aldrig kommer någon vart med bara variabler.

Välkomna att lära er mer av oss få yrkesprofessionella som har erfarenhet av att planera mot en omställning som till det hållbara samhället som verkligen behövs mer än någonsin.