Konsten att få ihop miljöreklam, miljöledningssystem och CSRD i samma paket!

 

Miljöbyråkratin har kontinuerligt ökat sedan mitten på 90-talet. Det gäller oavsett om vi talar om tvingande eller frivilliga regelverk. Orsaken är förstås att behovet av åtgärder ökar drastiskt från samhällets sida, men att ytterst få behärskar den komplexiteten som begreppet hållbarhet innebär.

Problemet med miljöbyråkrati uppstår när det uppstår dubbelarbete eller att miljönyttan ifrågasätts genom suboptimeringar (Att sila mygg och svälja kameler).

Vi är dock ett fåtal konsulter, företagsledare och och forskare som arbetar systematiskt och metodiskt (FSSD) för att just kunna garantera att hållbarhetsrbetet blir framgångsrikt med minsta möjliga byråkrati. Nyckeln till framgång är att inte styras av enskilda trender, larm och nya regelverk. Istället går vi till grundorsakerna till problemen och lyckas ofta med några få handgrepp med konsten att slå en drös med flugor i en enda smäll. 

Idag talar man mycket riktigt om polykriser och att spridandet av mikroplaster, ökningen av klimatgaser, utdöendet av arter, miljögifter och en världsekonomi i gungning hänger ihop, dvs att exempelvis spridandet av svårnedbrytbara miljögifter driver även på klimatkrisen och vice versa vilket i sin tur slår mot världsekonomin. Så bra att poletten trillar ned nu, men vi är som sagt en grupp av människor som känt till detta i minst 30 år. 

Naturligtvis går det inte att hantera dessa kriser var och en för sig särskilt när vi vet att företagen idag saknar ekonomiska incitament om billigaste och kortsiktiga lösningar alltid tillåts vinna i upphandlingar. Att i detta läge försöka hantera olika verkligheter parallellt i företagen går inte. Hållbarhet ska inte "balanseras" mot lönsamhet, men om hållbarhet implementeras i affärsmodellen med en långsiktig plan så behövs inte heller någon balans, som i sin tur bara är en indikation på ogenomtänkta målkonflikter.

 Den som inte kan definiera orsakerna till ohållbarhet, kan förstås inte mäta minskad ohållbarhet, dvs framgång i hållbarhet. Det blir lätt en mixed sallad av problem som organisationer förväntas lösa på något oförutsägbart sätt. 

För egen del så har vi (Reprofit et al) utvecklat Limebook för att kunna arbeta så mycket mer kostnadseffektivt och inte bara kunna möta de nya kraven på CSRD, men också kunna peka på vad som behövs göras i nästa steg och göra riktig miljöreklam utan att ifrågasättas av nya tuffa regelverk. Låter det för bra för att vara sant? 

Det bygger på insikten om att hållbarhet är ett annat ord för långsiktig produkt- och affärsutveckling. Då kan vi få allt att hänga ihop och företaget kan kraftsamla mot både lönsamhet och hållbarhet samtidigt.

Att mäta på fel saker kan vara en katastrof- exemplet personalnöjdhet

 Jag brukar vanligtvis uttala mig om problem med att mäta fel saker inom hållbarhet, det är bara att läsa mina gamla blogginlägg. 

Det är nog så illa med alla dessa uppringningar och enkäter om kundnöjdhet, vi fyller ofta i det enklaste för att slippa påminnelser och tjat. Har alltid undrat om de som ställer frågorna någonsin utvärderar hur trovärdiga svaren blir? Och vilka slutsatser som dras.

Men idag så insåg jag hur riktigt illa det är med mätningar av personalens nöjdhet. Särskilt om cheferna ska bedömas efter resultaten. 

I det fall som jag studerar, så har vi kommit på att personal fuskar med kvittenser på att uppgifter skulle vara gjorda. Vi har också konstaterat en flykt av missnöjd personal och då talar vi om den mest ambitiösa delen av personalen som tar uppgifterna på allvar. Det har också uppstått en subkultur på arbetsplatsen med informella ledare där det bryts systematiskt med dåligt kundbemötande och det tas egna friheter där vissa får jobba hårt medan andra smiter undan. Men resultaten av personalenkäterna är goda.

En nyanställd gruppchef uppmärksammade nämnda problem och skulle därför införa nya rutiner där samarbeten krävs med nya scheman och ansvarstagande ska belönas. Gruppchefen hade lång erfarenhet av rutiner som faktiskt fungerade och såg förändringen som självklar, gruppchefens besvikelse blev stor då stöttningen från avdelningschefen uteblev på personalmötet. Istället vände sig personalchefen till den delen av personalen som ogillade förändringen och frågade vad de tyckte om det här skulle införas.

Så varför vände sig avdelningschefen emot sin egen gruppchef tror ni? Kan det vara att hen riskerar få sämre statistik från personalenkäterna. För företaget är det en katastrof om detta får fortsätta, men när vi mäter på fel saker så skapas också fel incitament. Så är det även inom hållbarhet förstås, men här börjar man fundera på faran med att låta även HR härja loss på företagen. Längtan efter popularitet och bekräftelse börjar bli en samhällsfara.

Detta är det främsta hindret för hållbarhet - exemplet CSRD!

 Misstänker att nyfikenheten på rubriken är stor. Låter otroligt pretentiöst att kunna uttala sig om något dylikt, antar jag? Jag vet redan nu att förväntningarna är att välja något av; girighet, linjär ekonomi, statusjakt, konsumtionshets, kvartalskapitalism osv. Det är ju i och för sig sådana egenskaper som leder till att beslutsfattare tar ohållbara beslut som tas pga uppfattningen att de personligen skulle gynnas på bekostnad av samhällets bästa. 

Jag satsar istället på att problemet är att vi övriga (goda och rättfärdiga) människor som ännu inte har korrumperats tror att vi kommer någon som helst vart genom att själva underblåsa uppfattningen om att de korrumperade beslutsfattarna skulle ta fel beslut pga fel värderingar. Dessa beslutsfattare saknar måhända insikten om att de skjuter sig själva i foten/sågar ned grenen de själva sitter på osv. 

Inse däremot det fullständigt meningslösa i att försöka övertala diverse människor att de har fel värderingar. Det går 1000 bortförklaringar på varje omoralisk handling. Ett exempel är "om inte jag säljer (knark, olja, plutonium osv) så gör någon annan det" eller "vi vill ju inte göra folk arbetslösa" om vi stoppar tillverkning av slavskepp, tortyrredskap eller fossilplast...

Problemet är därför snarare inkompetens hos både de som driver ohållbarhet och de som anser sig driva hållbarhet. Och den inkompetensen är lättare att göra något åt. Ett symptom på den "goda" sidans inkompetens är den enorma byråkratin kring hållbarhet som nu växer exponentiellt. Paradexemplet är CSRD/ESG där uppbyggnaden liknar det virrvarr som syns på bilden men utan att ens försäkra sig om någon leverans i slutänden. 

Istället för att försöka göra det lätt att göra rätt, så försöker man bara sätta upp alla tänkbara miljö- och klimatproblem som alla "experter" kan tänkas komma på. Det sker oavsett om det är uppströms orsaker eller nedströms konsekvenser, eller om en orsak kan ha flera olika konsekvenser. 

Inkompetensen uppstår därför att den bygger på idén om att försöka omfamna ALLT som har med ohållbarhet att göra. Det leder till offantliga bruttolistor utan plan och struktur. 

Därför så blir det lätt kortslutning i ledningarna. Att tro att återvinning av plast skulle lösa problemet med för höga halter av koldioxid i atmosfären eller problemet med mikroplaster i medborgarnas vävnader och blod är bara ett exempel på utbredd bristande kompetens.

Ett vanligt misstag är att inte skilja på behov, funktioner och de hållbarhetsutmaningar som behöver lösas. Det upplevs som lättare att få koncensus kring att skippa allt "onödigt" eller motsatsen att ställa "hot mot hot": -Va ska du inte ha tandtråd med PFAS? Är det bättre att tappa alla tänder?? Vi kommer absolut ingen vart med den typen av argumentation.

Resonemang som förs enligt ovan dödar tid som vi behöver för kvalificerade diskussioner, men problemet är att de förs även av s.k hållbarhetsproffs. En del kallar det inkludering att lyssna på dylikt skräp, men det krävs också kompetens i ledarskapet för att inte mer kvalificerade människor ska tröttna på grupper där sådana resonemang äter upp all värdefull tid. 

Mitt förslag är att istället använda den modell som används för arkitekt-tävlingar. Betala ett gäng kvalificerade konsulter som lägger fram flera förslag till färdiga CSRD-strukturer eller vilket hållbarhetsprojekt det nu handlar om. Därefter kan vi välja den modell som kommer fungera bäst i upplägg, relevans, enkelhet och användbarhet för alla typer av företag. 

 

Nya regler om grön kommunikation - dags för självreflexion!

 Det nya regelverket om "green claims" har väckt en del reaktioner. En del hävdar att regelverket slänger ut barnet med badvattnet då "greenhushing" är ett större problem än "greenwashing". Samtidigt har det cyniska spelet bakom klimatkompensation avslöjats, inte minst Tricorona som nu har förstört mycket av trovärdigheten för det seriösa hållbarhetsarbetet. 

Den som förstår något om hur varumärken fungerar, borde också inse kopplingen mellan greenwashing och greenhushing. Att det nu blir skarpare regelverk är en konsekvens av marknadens aktörer inte skött sig och att logiken inte är alldeles självklar för konsumenterna över vad som ska räknas som sann omställning eller inte. 

Många gröna påståenden är alltför svepande, otydliga eller helt enkelt inte relevanta. Det behövs helt enkelt en omstart som bygger på mätbarhet och bevisar uppnådda resultat. Att påstå att något är återvunnet behöver inte betyda ett smack, förutom att produkten går ett varv extra innan den slängs i samma soptunna som övrigt och bidrar till ökningen av ytterligare koldioxid och persistenta miljögifter till biosfären - men bara lite senare. Att beräkna en koldioxidsumma på företagets varor och tjänster är lika relevant som att påstå att företagets kostnader beräknas på medelpriset på inköpen i Kina för 5 år sedan.

Som konsument vill jag veta att företaget ökar mängden "gröna" produkter på bekostnad av de konventionella "svarta" produkterna genom att studera vad som faktiskt köps in. Att visa upp en och annan grön prototyp men i övrigt köra business as usual ska inte applåderas av marknaden.

Så alla ni som beklagar över att det blir svårare att, liksom tjurfäktaren i Tjuren Ferdinand på julafton få visa hur tappra ni är med cape och svärd, försök inse att tiden har kommit att fundera på vad som ska göras istället. 

Hela hållbarhets-communityn är trots allt ett litet gäng i förhållande till alla de små- och medelstora företagen som inte ens är på hållbarhetsbanan pga att de upplever hela hållbarhetsdiskussionen som ett spel för byråkrater och reklammakare. Att lyckas miljökommunicera genom att bli mätbar och begriplig utan en massa konsulttimmar är nödvändigt om vi ska lyckas med någon omställning. Vi har www.limebook.se. Vad har du?

How does Limebook comply to McKinsey strategies?

McKinsey is sometimes a very good light in a dark room regarding sustainability strategies. I really agree with the headlines ”Full throttle on net zero: Creating value in the face of uncertainty” in this article.

It is not a new idea that a crisis can also be seen as an opportunity. New needs creates new niches for new business models and forecasting future business has always been associated with uncertainty, ie regarding sustainability. 

Using the backcasting methodology, also mentioned FSSD, will however minimizing the uncertainty to a question of timing rather than if a green transition will be profitable. We are inevitably going towards a society with bigger needs for correcting the ongoing systematic misstakes, eg as long as elements from the lithosphere are allowed to systematically increase within the biosphere.

I will therefore add an extra motivation to take the recommendations seriously and use backcasting instead of forecasting when it comes sustainability and business opportunities and risks.

And were do Limebook come into this? McKinsey refer to six strategies within the article: 

• push ahead on value creation with vision and ambition
• integrate cost and carbon reductions
• create customer partnerships to be an early winner in the market
• update the portfolio to secure profitable growth
• build and scale new green businesses
• execute at digital speed to create competitive distance

Limebook…

..is actually based on creating the KPIs from the FSSD-methodology. A selection of tools as third party progressive sustainability certification schemes and circular  economy decisions that is combined with purchasing activities is a smart way of integrating carbon reductions with costs. 

The aim to reduce the carbon costs should encourage the shift from linear to circular business models. 70% of the GHG-emissions are due to extraction of virgin elements and working with a vision that is based on using the piles of waste, refurbing second hand products etc rather than mining for virgin resources, will be very profitable and decreasing dependence on volatile prices of virgin commodities.

”Executing on this agenda has required the company to build leading capabilities in tracking and verifying the carbon content of the materials and components it procures, finding new suppliers, and utilizing carbon as a new element in product design. By investing in these areas, the company now has industry-leading capabilities in enabling Scope 3 emissions reductions. (Scope 3 emissions are indirect emissions that arise across a company’s value chain.)”

The above quotation from the article refers to scope 3, which is the most crucial part in sustainable business transformation. By using Limebook you have a relevant control of the scope 3 by measuring continous improvement in purchasing. This will be a driving force for vision and value creation.

The idea of partnerships in circular economy has been adressed many times earlier but also in this article. In order to fulfill your vision it is easier when finding green win-wins and longterm relationships together with suppliers and clients. Sharing the Limebook KPIs will probably inspire your suppliers to develop and perform even better because the suppliers understand what is expected and what should be developed.

The McKinsey article refers to some historical events demonstrating monetary success for enablers. It is all about disruption and never stand still by renewing your portfolio and scale your green business. The most important stakeholders in these matters are the investors. Show them your trends in Limebook, if they disruptive or not.

Limebook is based on the very same digital format that is used in accounting and complies very well to the digital speed development, even when AI takes over.

Finally, what is measured will be done. It is not about compliance with a variety  of sustainability standards and regulations that is the primary driver. It is rather the progress due to visions and strategic thinking that is verifiable by highly rated standards and transactions, that is making the difference. Do you get it? 

Kompetens handlar ytterst om mod, exemplet med hållbarhetsrapportering!

Många förknippar mod med hjälteinsatser i krig, men mod handlar mer om att våga tänka tanken hela vägen. 

Det svenska organisationskulturen beskrivs ofta som kollektivistisk. Vi markerar vår värdegemenskap, undviker konflikt och tar gärna beslut i koncensus. En historia av drygt 200-årig fred, skapandet av folkhemmet och genomförandet av Saltsjöbadsandan är våra kvitton på att sitta still i båten är en dygd. En robust myndighetskultur med stark offentlighetsprincip, ett starkt och oberoende rättsväsende samt starka jämlikhets- miljö- och fredsideal har lett fram till en starkt internationellt varumärke, men en ännu starkare självbild. Men allt detta gällde fram till för mer än 30 år sedan.

Nu, i en tid av ett akut läge vad gäller global överlevnad, så duger dock inte längre taktiken att sitta still i båten och hålla god min. Hållbarhet kan inte vara begränsad till politiska överenskommelser med hänvisning till gemensamma värdegrunder. Som jag tidigare nämnt, i tidigare inlägg, så är hållbarhet komplext, men det innebär inte att de standarder som förhandlas fram måste vara komplicerade eller röriga.

Standarder, som ESG och CSRD osv är tyvärr varken gedigen vetenskap eller kvalificerade FoU-projekt. De är resultatet av förhandlingar mellan särintressen och kompromisser i partsammansatta expertgrupper. En minsta gemensamma nämnare som alla kan enas om, innebär inte att grundarbetet behöver vara särskilt bra genomarbetat. Den största utmaningen för konstruktion av dylika mätsystem är att inblandade experter visserligen är medvetna om komplexiteten, men undviker den istället för att hantera den. Förmodligen för att de helt enkelt inte kan hantera komplexa system och att kostnaden för att göra rätt upplevs som för stor.

Istället för att ta ansvar för slutresultatet så är deltagarnas mål att få med sina egna käpphästar och intressen. Det innebär att den viktigaste delen, strukturen, lämnas därhän. Som om ett byggprojekt skulle sakna ritningar, projektledare och en robust grund för huset att stå på.

Ville vi skapa bästa möjliga fungerande dokument som gör omställningen snabb, smidig, lönsam och enkel - så hade inte CSRD-processen sett ut som den gör idag.

Intentionerna hos deltagarna är den avgörande skillnaden, men det gäller också att förstå det verkliga syftet med med en hållbarhetsrapport. Det är inte mängden datapunkter som ska eftersträvas, det är förstås relevanta och begripliga datapunkter som fungerar generellt som drivkraft för alla typer av företag och ger förväntat resultat för en rättvis omställning utan vare sig greenwash, woke eller byråkrati. Det krävs faktiskt att projektledaren kan strukturera enligt FSSD; Framwork for Strategic Sustainable Development.

De flesta jag dock har varit i kontakt med, om nödvändigheten av att förändra sättet att hållbarhetsrapportera, har tillräcklig intelligens för att hänga med i resonemanget ovan. Men rädslan att utmana kollegor och rådande narrativ tycks snarare vara det som saknas. Därför räcker det inte med kunskap och värdegrund för att ställa om världen. En kompetent projektledare behöver modet.

Det enda sättet att nu rädda CSRD är att välja ut de modigaste, mest motiverade och kompetenta ledarna från Näringslivet och visa omvärlden hur en bättre fungerande hållbarhetsstandard kan se ut. Nu har vi skapat ett system som inte bara uppfyller CSRDs krav, men som gör arbetet så mycket mer relevant och målinriktat. Det har potentialen att kunna få med även SMEs på tåget eftersom det är så enkelt att hantera, lätt att utvärdera, mäta och kontrollera. Vi har samlat några av hållbarhetsledarna i sina branscher och tror att det här kan bli den modellen som näringslivet och planeten behöver.

Däremot är det närmast riskfritt att redan nu ansluta sig till oss som driver hållbarhet på riktigt.

Ingen hälsoundersökning kan baseras bara på blodtrycket - så varför tror vi att CO2-värden räcker?

 Kroppen är ett komplext system av fantastiska funktioner, och om någon av dem fallerar allvarligt så går vi till doktorn för en hälsoundersökning eller få en anamnes. Här ingår ett batteri av tester; blodtryck, sänka, knäreflexer osv. Att bara mäta en av dem skulle inte betraktas som seriöst.

När det gäller det betydligt mer komplexa begreppet hållbarhet, så jagas i princip bara CO2-värden inom hållbarhetsredovisning. Vi vet förstås att fossila CO2-användningar är dåligt för både planeten och företagens framtid. Inom "Planetary Boundaries" så mäter man dock 9 planetära gränser och klimatet är bara en av dem.

Därutöver glömmer vi att planetary boundaries bara mäter konsekvenserna av det som köps in till företagen, inte de uppströms orsakerna. Vi glömmer också lätt bort att dessa boundaries interagerar med varandra. Om skogen missköts (biologisk mångfald), så tar den upp mindre av koldioxiden. Likaså om havet värms upp. Vänder vi på det hela, så leder samtidigt mer uppvärmning till sämre biologisk mångfald och mer koldioxid ger mer försurning. 

En hållbarhetsrapport ska naturligtvis fungera som en anamnes och minst täcka hela spektrat från planetary boundaries, men istället mäta de uppströms orsakerna. Skulle djuruppfödning följa enbart CO2-mätningar så vore de otroligt snabbväxande, men djur-etiskt kontroversiella, Belgian Blue-kreaturen det bästa valet framför en lantras-ko som går och betar fritt. 

Skulle vi däremot få för oss att inga djur alls duger, oavsett om det är fritt betande kossor eller stora köttindustrier, så kommer vi slippa metanavgångar från djuren, men bli än mer hänvisade till konstgödsel och bekämpningsmedel i brist på naturgödsel. Och särskilt framställningen av kvävegödsel kostar massor av CO2 och fosfor från gruvor är en begränsad med kadmiumkontaminerad resurs.

Det första problemet med att bara mäta koldioxid är alltså en viktig informationsbegränsning, men det andra problemet är allvarligare då det kan leda till både suboptimerade och kontraproduktiva lösningar. 

Vad som framförallt behövs i omställningsarbetet nu, är systemskiften. Från industrijordbruk till integrerade jordbruk, från linjära till cirkulära produktcykler som innebär att råvaruuttagen minskar på riktigt, från kalhyggen till plockhuggning osv.  Det får vi inte genom att mäta CO2 och försöka dra slutsatser från dessa mätvärden lika lite som mätning av blodtrycket skulle rädda en cancerpatient. 

Därför skapade vi Limebook eftersom allt styrs bäst av inköpen när vi förstår vilka mätpunkter som bäst driver systemskiften.