fredag 5 mars 2010

Vi har ingen klimatkris - det är en hållbarhetskris!


För en vecka sedan kom jag hem från Saudi-Arabien. Jag och ytterligare tre internationella gästföreläsare från Österrike, UK och USA föreläste på temat "säkerhet i sjukvården". I det begreppet ingick alltså hållbarhet, så som utfasning av PVC, ftalater och bromerade flamskyddsmedel. Så är det med sjukvården: Det handlar om liv och läkaretik. När man inser att botandet kan leda till långsiktig ohälsa innanför eller utanför sjukhusets väggar, för de egna patienterna såväl som för allmänhälsan - så förstår man nödvändigheten att koppla ihop miljöfrågorna med verksamheten.
Att det var just Saudi seminariet hölls i, skänkte förstås en extra dimension till den holistiska synen. Ska villigt erkänna att samtliga vi tre gästföreläsare låg medvetet lågt i början vad gäller klimatfrågorna, 25% av världens olja lär ju hämtas från just detta land. Men våra värdar visade en förvånansvärd öppenhet och villighet att diskutera hela problematiken, inte bara valda delar.
Det är ju inget som hindrar att man kan börja plocka de lågt hängande frukterna såsom utfasning av PVC i sondslangar för nyfödda eller energieffektivisera sjukhusen, skaffa en kostnadseffektiv avfallshantering och sortering av avfallet m.m. Vi diskuterade alternativa transporter för studenterna inom universitetsområden, det var kreativt, upplyftande och kul.
Att förbränningen av de fossila resurserna förr eller senare måste upphöra, det är vi alla ganska rörande överens om. Det behövs en plan som som är tillräckligt smart och attraktiv för alla inblandade, så går det. Men, planen måste utgå från hållbarhet, annars riskerar vi t.ex. att i panik tillåta rovdrift på de förnybara råvarorna. Och nedmonteringen av den biologiska mångfalden är enligt "The Nine Planet Boundaries" ett ännu värre hot än klimatkrisen. Frågan är om det inte vore te.x. en bättre strategi att använda oljan till att skapa material, som inte förbränns i slutändan utan återvinns ständigt?

tisdag 29 december 2009

Kina var skurken i COP 15?

En mycket intressant artikel i The Guardian av Mark Lynas. Kina utnyttjar skuldbeläggningen av den rika världen, och spelade under täcket i Köpenhamn. Kopplingen mellan billigt kol och tillväxt prioriteras högre än allt annat. Man vill inte ens att Tyskland, Australien eller USA gör egna åtaganden som riskerar öka trycket på Kina.

Det känns verkligen som det är dags för NGOerna att nyansera sin bild av "skurknationer vs fattiga offer". Annars legaliserar man bara dåligt beteende från nationer som Kina och Indien, och det vore en björntjänst mot alla jordens invånare.

Överhuvudtaget borde vi alla ha lärt oss läxan, och sluta dela in världen i skurkar och offer. Oavsett om det rör sig om klimat, feminism, våld, krig osv. Då handlar det inte längre om skuld, utan snarare att se beteenden, vara konstruktiv och söka möjligheterna. Orkar vi det, så finns det goda chanser att överleva.

onsdag 9 december 2009

Johnson & Johnson vill tvinga på sjukvården triclosan

Jämtland läns landsting sa nej till suturer som behandlats med triclosan, såklart. Vad ska man överhuvudtaget ha antibakteriella suturer till, som dessutom förgiftar patienten med ett miljögift? Normalt så förebygger man infektioner med god hygien, inte miljögifter. Triclosan är kontroveriellt och har tidigare debatterats som tillsats i tandkräm för att motverka tandlossning. Baksidan är att man hittar det i reningsverkens rötslam och i kvinnors bröstmjölk, samtidigt som det har en kemisk struktur som är närbesläktad med DDT och PCB. Det finns studier som visar på hormonstörande egenskaper.
Det är ett självklart utfasningsämne som alla progressiva upphandlare ser till att få bort, för att leva upp till Sveriges miljömål och övergripande lagstiftning.

Men J&J nöjer sig inte med ett nej ska ni veta. Länsrätten gav visserligen landstinget rätt, men Kammarrätten överprövade och gav J&J rätten att tvinga på patienterna triclosan. Landstinget har inte lyckats bevisa att triclosan utgör en risk, eftersom det är så lite i varje produkt. Jisses, undrar vad mer man kommer att bli påtvingad som patient om man inte lyckas bevisa risken? Bara man tar lite av allting i varje produkt så går det tydligen bra. Lite kvicksilver, lite kadmium, lite bisfenol A, lite ftalater, lite PFOS, bromerade flamskyddsmedel. Vad vi ska ha det till spelar ingen roll, bara det är lite. Bakläxa till Kammarrätten. Varning för Johnson & Johnson.

torsdag 1 oktober 2009

När ska lära oss ta helhetsgreppet om bromerade flamskyddsmedel?

"Guilt by association" är normalt ett begrepp som indikerar fel beteende. Men då gäller det människor. För kemikalier vore det dock helt rätt. På min tid som kampanjledare (SNF) mot bromerade flamskyddsmedel så förespråkade vi ett generellt förbud mot alla 70 bromerade flamskyddsmedel, just av den anledningen vi ser nu: Förbjuder vi bara några stycken som debatteras vartannat år, så dyker ju andra liknande substanser upp. På min tid hade jag ingen susning om TBECH, men det är alltså bara ett i arsenalen av bromerade flamskyddsmedel som kemiindustrin plockar fram när vi förbjuder några bromerade difenyletrar.

Kom ihåg att det inte bara är vi miljömuppar som hävdar förbud mot samtliga bromerade flamskyddsmedel, räddningsverket har sagt att de inte ens behövs. Känns rätt onödigt att utsätta folk för prostatacancer då, eller hur?

söndag 20 september 2009

Är miljögifter en fråga om otur?

Då och då avslöjar SNF förekomst av diverse gifter i konsumentnära produkter, i detta fall plastsandaler. Det är nästan alltid så att majoriteten av produkterna innehåller dom. Det är också nästan alltid några leverantörer som gör en pudel, lovar bot och bättring och sedan drar in produkterna. Men sen då?
Vad händer med de produktgrupper som ingen testar och visar upp reultatet i media? Gympaskor, kalsonger, leksaker, illaluktande kablar och förpackningar m.m. m.m.

Är det lugnt att fortsätta använda dessa eftersom ingen sagt något annat? Nej, naturligtvis är SNFs undersökningar bara toppen på ett isberg. Varför skulle tillverkare av plastskor vara unika vad gäller miljögifter? Jag undrar bara varför ingen myndighet åläggs att systematiskt undersöka konsumentnära artiklar, istället för punktvisa insatser från en ideell organisation?

måndag 10 augusti 2009

SLU-professorer ute på hal is!

Under sommaren har den ekologiska odlingen kritiserats kraftigt av professorer med självaste SLU som bas. Se SvD Brännpunkt 090712 och 090727. Måhända ska det inte vara titulaturen, utan argumentationen som ska ge ordet dess makt och glans. Saknas dock insikt om förekommande trångsynthet och bristande integritet på institutionerna, är det förstås lätt att bli så förblindad av de vetenskapliga etiketterna att man glömmer kolla innehållet. För mig är det ovetenskapligt att ta avstånd från discipliner, som ekologiskt lantbruk, utan att man ens förstår vad diskussionen går ut på. Om vi ska diskutera valet av odlingsform i förhållande till de förutsättningar som bör gälla för att ett hållbart samhälle ska uppnås, så måste vi vara eniga om att valet av produktionsform ska bygga på stabila och cirkulära flöden av näringsämnen, utan att systematiskt undergräva andra ekosystem eller systematiskt låta insatsmedel från konstgödning eller bekämpningsmedel öka i biosfären.
SLU-professorerna visar att de bara ser träden, men inte skogen. Avkastning från jordplättarna är det centrala, inte frågan om vilka förutsättningar som ska gälla för att avkastningen måste styras så att den kan ligga på samma nivå i generation efter generation efter generation….
Det blir pinsamt tydligt när man beskriver industrijordbrukets produkter som mer ”klimatvänliga” för att de binder mer koldioxid. Det är ju fullständigt irrelevant då jordbruksprodukter inte per definition utgör några koldioxidfällor, utan omsätts lika i kolets kretslopp oavsett odlingsform. Likaså går det inte att jämföra en grödas energieffektivitet med energikvaliteten som går förlorad när konstgödsel framställs. En gröda drivs som bekant av solljuset, en energikvalitet som det inte finns anledning att hushålla med eftersom ljusflödet till jorden ger oss 10.000 ggr mer energi än vad vi förbrukar i dagsläget. Nästan lika pinsam är slutsatsen om att påvisbara rester av bekämpningsmedel i vattendrag eller övriga naturen skulle vara ofarlig. Det bygger på antagandet om att dagens analysmetoder och toxikologiska kunskap skulle vara heltäckande, vilket visar på en total brist på ödmjukhet inför den okunskap som gäller och kommer att gälla inom överskådlig tid vad gäller kemiska effekter på jordens livsformer. Forskningen om hormonstörande kemikalier och multiexponeringen av flera olika kemikalier har t.ex. snarare ökat osäkerheten kring riskbedömningarna.
Det sorgliga är att SLU-professorena inte tycks ha någon egen idé om vad ett hållbart samhälle är, bara att strypa anslagen till ekologisk odling. Frågan är om det inte vore bättre att strypa anslagen till SLU, i alla fall den uppenbart kontraproduktiva grenen av psuedovetenskaplig gnällforskning.

Magnus Hedenmark, ekotoxikolog och grundare till tankesmedjan ”Vagga till vagga”.

torsdag 11 juni 2009

Skilj på det relativa och absoluta miljöarbetet

Inspirerad av de tankar som förs fram från "Cradle to cradle", så slår det mig att vi behöver synliggöra de olika förhållningssätten som används för att driva miljöfrågorna framåt. Både Det Naturliga Steget och Cradle to cradle arbetar med absoluta mått, dvs vi jämför oss med en målbild av hur samhället borde se ut och ägnar våra resurser till att nå ända fram.

Det relativa miljöarbetet svarar bara på frågan hur vi ligger till i förhållande till andra, utan att reflektera hur långt det är kvar tills vi är i mål. Ofta så känns det då rätt meningslöst att vara mer än längst fram. Istället för att diskutera hur vi ska komma helt bort från fossila bränslen, så nöjer vi oss med att vara bäst i klassen. Men om klassen som helhet går under för att vi bara diskuterade 30, 40, eller 50% avveckling, så ser vi inte det. Som att vara förstaklass passagerare....på Titanic. Vi konstaterar att Sverige är bäst på mycket, men orkar inte diskutera möjligheterna att verkligen gå i mål.

Den 1 juli ska Cradle to cradle presenteras publikt i Sverige för första gången, i Almedalen. Jag hoppas att fler inser möjligheterna för oss att tänka om och vända på den finsiella och ekologiska krisen då. Sverige har ju förstås några systemfel som vi måste ta itu med. Sopförbränning kommer inte att passa in i ett kommande kretsloppsamhälle t.ex. Men, ju förr vi suger tag i utmaningarna desto större möjligheter har vi att vinna loppet.

Vår konkurrens bygger idag på doping. Vi dopar våra varor med metaller, bromerade flamskyddsmedel, tennorganiska föreningar, fluorimpregnering, PVC m.m. för att vinna slaget om kunderna. Doping är osunt förr all idrott och är förstås osunt för marknadsekonomier också. Men slutar vi dopa varorna, så har de i alla fall en möjlighet att kunna återvinnas till 100%. I sådana fall uppstår inget avfall heller och frågan är om det inte blir lönsammare i det långa loppet.