Är det PVC-industrin som kan rädda Polymerindustrins färdplaner?

 Alldeles nyligen presenterades färdplanen för kemi-, läkemedel och plast inom det intressanta projektet Fossilfritt Sverige. Det applåderades enligt förväntan och planen innehåller onekligen godbitar. Själv hade jag låga förväntningar, mest beroende på mina erfarenheter av den retoriken som förts inom branschen vad gäller krav från omvärlden. I ärlighetens namn har jag inte varit särskilt imponerad av miljörörelsens motretorik heller. 

Att påstå att alla farliga kemikalier måste bort från den cirkulära ekonomin är lika ogenomtänkt som att kemindustrin alltid måste börja med att påminna omvärlden om deras nödvändighet för civilisationen och därmed kräva ett fribrev för alla kemiska påhitt. Det är låg nivå och en dålig början på en konstruktiv dialog.

Utmaningen för alla branschorganisationer och därmed för alla färdplaner är det ständiga undvikandet av allt som kan vara störande för en koncensus. Bara genom ordet "fossilfritt" så kan vi arbeta med klimatfrågan en bit utan att behöva bråka om kärnkraftens roll i omställningen.

De som konsekvent begagnar ordet "förnybart" tar dock ställning mot kärnkraften, men slipper ta jobbiga kontroverser om biologisk mångfald.

Men där står vi och kommer ingen vart.

Talar vi däremot bara om "återvinning" så slipper vi ta diskussionen om den viktigaste frågan av alla; om vilken kravbild som som ska gälla för designen av det som produceras. Följdfrågan blir då hur produktcyklerna bör modelleras för att kunna möta de enda vetenskapliga ramvillkoren som har publicerats idag i Journal of Cleaner Production.

Det intressanta är att det arbetet redan har gjorts inom polymerindustrin, genom dåvarande Hydro Polymer, dvs den svenske PVC-tillverkaren. Jag var själv väldigt skeptisk längre tid till det arbetet och misstänkte, inte så konstigt, att det mest skulle handla om den sedvanliga greenwashen från kemiindustrin. Att man köpt in sig på konsultrapporter inom industrin har ju hänt förr. 

Å andra sidan så borde det ju vara så att om den mest utskällda plasten av alla, lyckas göra en seriös och vetenskapligt robust färdplan, så borde resten av polymerindustrin kunna göra det.

Jag har sålunda efter många års tjurig misstänksamhet tagit mig modet att skumma igenom Hydro Polymers över 20 år gamla färdplan med oförställda ögon efter ett längre samtal med vännen och grundaren av dessa ramvillkor som också varit med på Hydro Polymers resa, Karl-Henrik Robert. 

Här gömde man sig faktiskt inte bakom några lätta utvägar med svepande argumentation utan tordes utmana och skapa möjligheter för både industrin och planeten. Ett tufft men nyttigt stålbad. Det här innebär att verksamheten samtidigt skalar av sig ett antal affärsrisker när man snävar in på den nischen där materialet kan göra tveklös framgång. Duktiga marknadsförare och strateger vet redan hur man formulerar en USP och renodlar sin affär. Det går inte bra att sälja på både kvalitet och lågpris samtidigt. Vissa produktcykler fungerar bra i slutna system, andra ska man helt enkelt ge fan i om man inte kan förutse och kontrollera riskerna. 

Det här borde alla göra, men särskilt polymerindustrin, det skulle de själva tjäna på. Min slutsats blir en vädjan till de som låg bakom Hydro Polymers arbete att komma tillbaka och undervisa IKEM och Fossilfritt Sverige om hur det borde gå till. Allt är förlåtet, men nu är tiden knapp. Låt oss göra det vi måste göra och rädda de återstående värden som går att rädda, utan prestige.

 

Brist på systemkunskap skapar miljöbyråkrati

 

Att ha CO2 som mått på hållbarhet fungerar inte. Det beror på två viktiga orsaker: 

1/ Det finns inget nollvärde som kan uppfyllas, inte heller något annat målvärde kan bestämmas. 

2/ Det är inte första ordningens principer för hållbarhet som MÅSTE uppfyllas. 

Ändå försöker gröna opinionsbildare och konsulter driva det som första princip i alla möjliga regelverk och standarder. Nu ser vi dessvärre det i tvingande hållbarhetsrapporteringen CSRD vad gäller CO2. Dels bygger datan på GHG-protocols undermåliga principer där vi hämtar gammal genomsnittsdata, men värre är att de inte skiljer på fossil koldioxid och biogen koldioxid (inklusive metan, lustgas osv). 

Den fossila koldioxiden måste fasas ut eftersom den bryter mot första ramvillkoret för hållbarhet (ämnen från litosfären ska inte systematiskt tillåtas öka i biosfären), men inte den biogena, såklart, eftersom det skulle innebära slut på allt mänskligt liv.

Den stora okunskapen om biogen koldioxid består i att man inte förstår att grundorsaken, d.v.s att även om biogen koldioxid numera bidrar till klimatförändringarna, så består brottet av tredje ramvillkoret, dvs systematisk underminering av de naturliga ekosystemens funktion. 

Att vi numera har för mycket biogen, utöver fossil, koldioxid i atmosfären beror snarare på avskogning, erosion, illa hanterad jordbruksmark osv med brott mot ramvillkor 3 men som även leder till artutrotning (ett annat akut läge). Experterna måste alltså lära sig se skillnad mellan uppströms orsaker och nedströms konsekvenser.

För att slippa konsekvenserna så måste vi arbeta med grundorsakerna. Om en alkoholist har problem med levern så arbetar vi inte efter att levervärdena ska ner på noll, utan försöker få patienten att sluta dricka.

Visst är det bråttom med klimatkrisen, men då måste vi sluta flaxa med armarna och och felsöka för att därefter snabbt göra det ekonomiskt lönsamt att rätta till grundorsakerna, inte skapa förvirring och byråkrati. Vi vet att hindret mot omställning är främst ekonomiska argument, om än kortsiktiga. Money talks.

Idag skapas dessvärre bara byråkratiska system för miljöarbete, som innebär alltför svaga ekonomiska incitament. Ingen, absolut ingen vinner på det.

Kan ni vänligen stödja genomförandet av Limebook, som bygger på en sund och kostnadseffektiv redovisning av hur stor del av företagens transaktioner som går till att åtgärda grundorsakerna till dagens planetkris? Då mäter vi åtgärder som kopplas till affärsverksamheten och visar hur stor del av verksamheten som gör sig oberoende av brott mot ramvillkoren. Det skulle göra att investerarna lättare kan bedöma affärsriskerna som är kopplade till ohållbarhet.

Låt oss reda ut detta med hållbarhet och TILLVÄXT

 

Följande text är urklippt från ett mejl från Professor Karl-Henrik Robert. En mycket pedagogisk beskrivning av det omdiskuterade men diffusa begreppet "tillväxt" och på vilket sätt tillväxt har en naturlig roll i all möjlig verksamhet under vissa skeenden och former. Publicerar detta med Kalles tillåtelse.

Vänner,

Man kan nog säga, utan överdrift, att termen ”Tillväxt” har blivit till en röra i huvudet på många. Inte minst hos ekonomer, såväl de ”gröna” som de neoklassiska. Det korta svaret på frågan om ’Tillväxt eller inte’, som debatterats så hett och så länge sedan åtminstone 80-talet, är att den i första hand är semantisk. Ifall vi kräver att termen Tillväxt skall betyda det vi mäter som BNP, så är begreppet såväl otillräckligt som kontraproduktivt för såväl välfärd som samhällsekonomin. I BNP termer viktas materiella flöden högt, oavsett ifall dessa leder åt mer differentierade, utvecklade, samhällsmål eller inte. 

I en civilisation som bebor en begränsad planet är oändlig generell tillväxt av materiella flöden förstås en omöjlighet. Men ändå…bara det rör på sig lite mera, så får vi ett positivt utslag i BNP termer. Ungefär som att ha en miniräknare med bara ett plus-tecken, för att tala med den amerikanske författaren Paul Hawken’s ord. Eller som att fortsätta att mäta tillväxt i kg per tidsenhet i positiva termer även hos människor som redan lider av farlig fetma. Till slut hotar den fortsatta tillväxten bägge dessa system, civilisationen såväl som människokroppen. 

Men man skulle kunna tänka sig mer nyanserade ekonomiska system, som viktar en ökning av generella flöden högt i tidiga stadier av utvecklingen av vilket system som helst. För att sedan börja vikta flödena på ett differentierat sätt, dvs. tillväxt av somliga flöden, minskade respektive upphörda flöden av annat.

 

Analogin husbygge

Ta tillblivelsen av ett hus som exempel. I början av utvecklingen sker en tillväxtökning av byggmaterial på tomten där huset skall stå. Sedan växer huset till dess yttre delar vuxit klart. Varefter sker en differentierad tillväxt av flöden för puts, inredningen m.m. 

Mot slutet sker fortsatt värdeökning av byggnaden genom att familj(er) flyttar in, och skapar hem av huset. Allt detta kan kallas tillväxt av värden, där generella flödesökningar dominerar helt  i början av tillblivelsen,  för att avslutas med differentierade flödesökningar inom ramen för huset. 

Men bara för att det är bra i början av husbygget att det växer, så fortsätter ju inte huset att växa tills det växer in på grannens tomt…

 

Analogin människokroppen. På precis samma sätt är det med analogin människotillväxt. I början är fysisk tillväxt av en liten cellanhopning den helt dominerande delen av fosterutvecklingen. Men redan efter en kort tid blandar sig differentieringen in i bilden, dvs. cellerna börjar dela upp sig till de olika organsystemen. 

Ifrån den stunden börjar tillväxten av mänskligt värde att anta en kombination av fortsatt fysisk generell tillväxt och kvalitativ värde-tillväxt till allt högre grad av kombinerad utveckling. Så småningom, många år efter födseln, i vuxen ålder, slutar den generella fysiska tillväxten i gynnsamma fall och ersättshelt av den kvalitativa. 

Då människans värdeökning sker i form av kunskaper, insikter, erfarenheter…; allt till egen- och allmän nytta. Även dessa saker är som bekant också mätbara, men således inte i endast en dimension dvs kg viktökning per tidsenhet i detta fall. Tänk dock på att även efter detta stadium, sker reglerade flödesökningar inom ramen för den fullt utvuxna människokroppen, t ex en ökning av muskelmassa i samband med träning, eller i sårläkning av en skada.

 

Analogin biosfären

Låt oss till sist även titta på evolutionen av Biosfären som en helt giltig analogi i resonemanget. De generella slutsatserna av de tre analogierna kommer klarna efter hand hos var och en som tänker i ekonomiska termer. 

I början av biosfär-evolutionen var resursflödena som byggdes in till den tidiga biosfären ytterst små. Precis som hos fostret. De var helt obetydliga ur en ekonoms synvinkel, eller vilken annan yrkesgrupps som helst. Det handlade om en primitiv biosfär av cyanobakterier i havet som så småningom omsattes i allt större cykler av näringsämnen där en del återcirkulerades till nya alger från döende alger, medan andra kom till som nya materiella resurser från havet för att bygga biosfären än större. Denna första del av evolutionen kunde, ur ett rent biosfärperspektiv, vara värd att bokföra som ekonomisk tillväxt i enbart en dimension. 

Men efter ungefär en miljard år med denna fysiska tillväxt av encelliga organismer, tillkom det första steget av fortsatt utveckling i riktning mot dagens biosfär; ytterligare ett steg i kvalitativ tillväxt genom differentiering - cyanobakterierna hade lärt sig att bygga kolonier. Att de nu kunde kroka ihop med varandra underlättade re-cirkulationen av ämnen mellan döda och nyproducerade alger, och samtidigt skapades förutsättningar för en ännu snabbare kvalitativ tillväxt. Från detta ögonblick fortsatte flöden och funktionell kvalitet att öka parallellt, bägge bidragandes till tillväxt av värde ur biosfärens synvinkel. Den kvalitativa utvecklingen fortsatte från kolonier av primitiva encelliga organismer till de första växterna, dvs. där cellerna hade lärt sig att specialisera på vissa uppgifter som t ex infångande av solljus, näringstransporter, skydd av växten osv.

 

Efter ytterligare en miljard år, alltså två miljarder år efter tillkomsten av cyanobakterierna, var det så dags för den första djurcellen, den encelliga amöban, att göra entré i biosfären. Dvs. en art som dels hade lärt sig att förflytta sig aktivt, men framförallt att inte vara beroende av direkt solljus som energikälla. De kunde istället för  fotosyntesen äta av cyanobakterierna, och andas in det syre som dessa hade lagt i atmosfären och havet. Nu startade det vi i vanliga termer kallar kretsloppet mellan växter och djur, där rörligheten hos djuren snabbare spred avfall för kretsloppet t o m upp på land genom amfibier. Detta blev till en kick i livsutvecklingen. 

Som om biosfärutvecklingen hade kört en startmotor av enbart encelliga växter i en miljard år, innan motorn äntligen tände i form av kretsloppet mellan växter och djur. Det blev nu allt tydligare hur tillväxten av biosfär-värde hade två delar, dels en allt snabbare utväxt av olika arter, vilka så småningom befolkade även land. Vi kan se dem som organen i en människokropp. Vilket den analytiska kemisten James Lovelock gjorde i sin så kallade Gaya-teori, där biosfären jämfördes just med en kropp – Gaya. Där varje ny art ökade värdet av helheten genom att dels växa, dels fortsätta att utvecklas. 

Men de generella flödesökningarna avtog allteftersom den totala massan räckte mer och mer som den var, för fortsatt evolution eller tillväxt av värde. Dvs. ingen mer generell ökning av materiella flöden. Så småningom, och nu skriver vi totalt c:a 3,5 miljarder år av tillväxt av biosfär-värde, från starten med cyanobakterier, hade den generella fysiska tillväxten av flöden stannat upp helt. För att ersättas av fortsatt  differentierad värdeökning. Dvs den tidiga delen av evolutionen har nu börjat handla om mer och mer avancerade arter, tills en art kunde spela Bach, bota sina sjuka, och utveckla/ dela kunskaper (vilket vår dialog ju handlar om). Allt inom samma biosfärvolym, men ändå en otrolig tillväxt av värde, ur biosfärens och människans/civilisationens synvinklar. Och detta, således, utan att kräva större generella materiella flöden än den tid då jorden var helt bebodd av t ex alger, maneter, gräs, bakterier, insekter osv.

 

Tillväxten i form av differentiering fortsätter sedan även i evolutionen av civilisationen från vandrar/jägar-samhällen, vidare till jordbruks- och industrisamhällena som startade så sent i utvecklingen som ungefär 10.000 år sedan. En värdetillväxt som det går att värdera även i kronor och ören, precis som när man tar reda på marknadsvärdet av olika hustyper, eller samma hus med olika utsikter t ex över en soptipp respektive havsutsikt.

 

En fotnot redan här: Även neoklassiska ekonomer erkänner vanligen att det i industrialiserade samhällen inte finns någon direkt koppling mellan BNP måttet (generella flödens storlek å ena sidan), och välfärd å den andra. Däremot har de ekonomer som forskat i området kommit fram till att BNP måttet är helt OK att använda som mått på utveckling i ursprungssamhällen, men att måttet får mycket lägre rationalitet i ett industrialiserat samhälle som vårt. Kanske inte så konstigt, när man tänker efter. En ursprunglig brist på flöden i sig, såsom mat och andra naturresurser, gör förstås mer differentierad, kvalitativ, utveckling av ett ursprungssamhälle svår eller omöjlig. Men när flödena räcker till för att ta nästa evolutionära steg, så vidtar den kvalitativa tillväxten av samhälleligt värde – evolution/tradering av kunskaper, teknik, kultur, politik, affärsverksamhet etc. Precis som i biosfärens utveckling.

 

Gröna ekonomen Herman Daly.

Nu är steget inte långt till att förstå vad Herman Daly och andra ”gröna” ekonomer försökte göra. När ett samhälle har nått ett visst mått av generella flöden, som förutsättning eller grund för mer differentierad kvalitativ utveckling, blir det t o m kontraproduktivt att försöka mäta allmänt fortsatt flödesökning som en positiv del av utvecklingen. T ex när flödesökningarna av resurser från naturen in i samhället, och av restprodukter från samhället tillbaks till naturen, överstiger vad naturen kan producera respektive assimilera. 

Då sjunker obevekligt tillgången på resurser samtidigt som skadorna växer. Tills själva kvalitetsutvecklingen av värde hotas och börjar sjunka. Herman gjorde så här för att sätta den här insikten i ett evolutionärt perspektiv liknande det jag skissade här ovan. Men han höll sig inom en tidsram då BNP måttet hade börjat användas av människor (vid andra världskrigets utbrott; syftet var då enbart kvantitativt hos de allierade, som ett grovt tillyxat ekonomiskt mått på flödesökningar nödvändiga för att bedriva krig mot Hitler, inte alls för att mäta värde i en mer differentierad form av välfärd än så). Herman plottade helt enkelt BNP utvecklingen i en graf och visade att industrivärlden hade ökat BNP måttet systematiskt, årtionde efter årtionde in i vår tid. Sen gjorde han ett lika enkelt som värdefullt genidrag. Han exponerade en annan graf över BNP grafen, där han helt enkelt hade subtraherat sådana flödesökningar som garanterat inte hade något värde för samhällelig livskvalitet från BNP måttet; flödesökningarna p g a kriminalitet, droger/missbruk, krig etc. Och fann då att just denna graf började plana ut någon gång på 1970-80 talet för att sedan sjunka någon gång kring 1985. Allt medan det traditionella BNP måttet gladeligen fortsatte att gå i taket. 

Vi behöver alltså inte gå längre i tidsperspektiv för att konstatera att vi idag inte åtnjuter någon säker form av allmän tillväxt, meningsfull för välfärd.Han kallade sitt mått för ”Sustainable Economic Wellfare” vilket kanske var det misstag som antagligen omöjliggjorde att han fick något annat än det Alternativa Nobelpriset för sin analys. Kan man tillräckligt mycket om hållbar utveckling, inte minst behoven av andra kraven på mått än de ekonomiska, förstår man att inte ens det nyanserade BNP måttet duger. Herman var en bra bit på väg, men det återstod massor av utveckling av en ”ny ekonomi” innan man kunde tillåta sig en sådan term. Vilket leder fram till nästa punkt.

 

FSSD som grund för fortsatt utveckling av ekonomin.

I ett FSSD perspektiv har nu vi alltså ett läge där vi vill använda ekonomin som ett av många medel, vid punkten D i ett ’ABCD i Tratten’ perspektiv, för att gradvis hjälpa till att stödja en grön omställning dvs. en omställning mot attraktiva framtider inom hållbarhetsprincipernas ram. Då ser vi att vissa flöden verkligen måsteminska tills de upphör, vilket många gröna vänner slåss för. T ex olja, naturgas, kärnbränslen. Eller slösande användning av metaller och andra mineraler där vi gräver i gruvor för att ersätta förluster, inte enbart för att bygga upp en pool för återanvändning och differentiering i samhället. Men samtidigt ser vi ju att många andra flöden måste öka, inom de hållbara ramvillkoren (som om vi just i det attraktiva hållbarhetsperspektivet vore ett underutvecklat ursprungssamhälle). T ex flöden av jordartsmetaller och annat som måste växa upp till en viss gräns i samhället för elektrifieringens skull. För att sedan plana ut och sparas i samhället (teknosfären) för fortsatt teknisk/kulturell/social/affärsmässig utveckling. Vilket i sin tur kommer medföra flödesökningar av just sådan teknik, sådana tjänster, sådan återvinning…inom den hållbara ramen.   

 

Vi är nu några stycken i nätverket som funderar på att bjuda in ekonomer för att få hjälp att bygga in de här insikterna i mer utvecklade ekonomiska modeller än de vi har. En makro- och mikroekonomi som är ”fit for purpose” när det gäller att ta vid just nu. Dvs. när det gäller att ge fortsatt positiva tillväxttecken till sådana flödesökningar som behövs för den gröna omställningen och det som är skalbart inom hållbara ramar där, och att ge negativa tillväxttecken till de flöden som är kontraproduktiva och inte kan skalas upp. Här har vi stöd av naturlagarna, vilka vi arbetat in i vårt Operativsystem, sedan över 30 år. Medan ekonomer vanligen inte kan något om denna utveckling, och därför ofta reagerar genom att säga: ”Vi får nöja oss med BNP, vilket är bättre än ingenting; för vem är det som skall värdera vad som är önskvärt på sikt?” Så säger bara en person som inte vet att det idag går att modellera möjliga framtider inom ramvillkor. Och att utveckla ekonomiska system som håller sig till denna ram, men samtidigt är öppna för mer värderingsstyrda demokratiska samtal om innehållet. Så kommer vi att kunna nå långt bara med Operativsystemet för att utveckla något bättre än dagens makroekonomi med dess BNP mått.

 

Allt är inte dåligt i dagens mikro- och makroekonomiska system; det handlar om utveckling även av det ekonomiska systemet, inte skrotning. 

Eftersom vissa flödesökningar är nödvändiga även i differentieringsfasen, så fungerar många saker i den traditionella ekonomin som tänkt. Det som inte hängt med är att ta hänsyn till vilka flöden som t ex måste upphöra helt, respektive minska en bit men inte nödvändigtvis mer än så, och att ge en planerad minskning av sådana flöden plus-tecken i kalkylationen. I det ekonomiska systemet kommer detta ställa krav på att se över inte bara BNP måttet och nyansera detta som Herman Daly har påbörjat. Utan även Bonussystem (som gynnar kortsiktiga vinster på bekostnad av strategisk framgång), Diskonteringsräntor (som skriver ner värdet av investeringar för framtiden t o m när sådana handlar om skalbara utvecklingsvägar nödvändiga för civilisationens överlevnad). 

Tillbaks till semantiken

Slutligen tillbaks till den semantiska frågan om huruvida ”tillväxt är omöjlig eller möjlig på en begränsad planet”. Tillväxt av värde för mänsklig välfärd är alltså möjlig i all oändlighet, även om den förstås inte kan vara exponentiell i all evighet. 

Tillväxt i BNP termer har dock spelat ut sin roll helt och hållet och mäter allt – även sånt som hotar alla mänskliga värden oavsett hur vi mäter dem – som något positivt. En del menar nu, t ex Anna Borgeryd som tillsammans med Karin Bodin grundade Polarbröd, att måttet BNP är så intimt förenat med ”Tillväxt” att hela begreppet är kört och inte duger för något annat. Ekonomer skulle med detta synsätt inte kunna lära sig att använda Tillväxtbegreppet tillräckligt nyanserat enligt ovan. Vi skulle alltså behöva finna en helt annan term för att mäta verklig tillväxt av värde, anpassad för dagens industrisamhälle.

 

Eller också att köra ett annat semantiskt spår: att, med hänsyn till att vi ”bara” behöver lägga till den där differentierande aspekten behålla begreppet ”tillväxt” men lägga till något adjektiv. T ex ”grön tillväxt”, ”ekologisk tillväxt”, eller som EU nu försöker: ”Decoupled growth” (att frikoppla önskvärd samhällsutveckling från generella flödesökningar men utan att göra misstaget att bannlysa alla flödesökningar). Valet handlar om gissningar, eftersom känslor och prestige nu kommer in i bilden. Själv hoppas jag på att ”tillväxt” med ett skickligt tillägg av adjektiv skall komma tillrätta med det semantiska.  

 

Planen framöver

Ni vill vi dra in ekonomer i dialogen för att dels göra en finstämning av den överblick jag skissat i detta betänkande, dels utveckla konsekvenser av detta som ekonomer kan stå bakom, för att sedan försöka närma oss en vettigare dialog än den om ”tillväxt eller inte”. 

Funderar Kalle (Karl-Henrik Robert, mitt tillägg) 

Dubbel väsentlighetsanalys kan vara väldigt enkelt och självklart!

 Alla som sysslar med CSRD och hållbarhetsrapportering har säkert snappat upp "dubbel väsentlighetsanalys". I korthet är det 1/ företagets egen påverkan på omvärlden och 2/omvärldens påverkan på företaget. 

Varför vill vi veta det? Jo, den stora tanken för det förstnämnda är att alla företag förstås ska sluta driva världen mot ohållbarhet och då vill vi veta hur långt det enskilda företaget har kommit. Belöningen och drivkraften förväntas vara ökad försäljning, lättare att rekrytera m.m. Att det är kopplat till en väsentlighetsanalys är förstås att vi vill veta att det inte är oväsentligheter så att vi inte silar mygg och sväljer kameler. Väldigt rimlig tanke.

Den andra väsentlighetsanalysen bygger på tanken att vi dessutom vill att kapitalströmmarna hamnar hos de företagen som bidrar till en seriös omställning, på riktigt. Därför så tillkom taxonomin som CSRD också ska bygga på. Det finns visserligen investerare med filantropiska idéer och de vill ju inte satsa på fel häst, men man behöver inte vara Einstein för att begripa att olja, kol, avskogning, utfiskning och annat är ekonomiskt riskabla investeringar ju längre in i "tratten" som världen går. Fondbolagen talar om "stranded assets".

Den gemensamma nämnaren för dessa väsentlighetsanalyser är företagets pengar. Hur används de? Nästan alla företag kan ha en grön prototyp i sin portfölj, men samtidigt kan företagets intjäning bygga på fullständigt ohållbara aktiviteter. Detta kan genomskådas först när vi mäter volymen på företagens gröna respektive svarta transaktioner.  

Vad gäller väsentlighetsanalys 1, så är dessutom företagets egen "påverkan" på miljön inte särskilt intressant. Det vet alla vi som handlar miljömärkt, KRAV osv att det i första hand handlar om signaler till marknaden alltså "rösta med plånboken". Det är ju anledningen om att offentlig upphandling har varit ett mantra i miljödebatten i decennier. 

Det är visserligen kul om en och annan miljömedveten kund köper Fair Phones eller återbrukade telefoner, men om hela företag och kommuner ställde om sina inköp så skulle det hända något stort på marknaden. Vi skulle få en omställning på riktigt. Det företag eller kommun som ökar inköpen av sådana gröna mobiler på bekostnad av den övriga "standardjunken" bör ju synas och applåderas. Därför sådana nyckeltal som ska upp i redovisningarna istället.

I förlängningen skulle vi kunna se yrkesskolor där ungdomar kan satsa på en marknad där de får ta hand om kommunernas Fair Phones, eftersom dessa uppgraderas med komponenter istället för att bli elektronikskrot. 

Vi har ett verktyg som heter Limebook och som styr just mot en sådan utveckling. Detta med telefoner var bara ett av exemplen. Det kallar jag framåtsyftande win-win väsentlighetsanalys. Vill ni hänga på?? 

Intressentdialoger, workshops och seminarier är oftast slöseri med tid.

 Jag har först noterat några få insiktsfulla och frustrerande inlägg om Almedalen. Först de vanliga kommentarerna:

-Det var såå trevligt och att mötas på riktig gör att vi nu kan samarbeta effektivt över gränserna.

-För att lyckas med med klimatfrågorna så måste vi samarbeta. Det var vi alla överens om. Leverantörer och kunder. Offentliga och privata organisationer.

-Offentlig upphandling innebär enorma möjligheter.

-Alla var överens om att vi måste göra mer, fantastiskt.

-Nu kommer CSRD och då kommer det vara omöjligt att komma undan hållbarhetsfrågorna.

-Plasten är också ett stort problem, återvinn mera.

-PFAS måste förbjudas

Sedan insikten: -Det sa vi visst förra året också och åren dessförinnan. Nästa år lär vi säga samma sak igen men då har CO2-halten i atmosfären stigit ytterligare samt en hel del annat fortsatt. 

Man kan väl lugnt påstå att det är otroligt lätt att vara överens om värdegrunder och att hitta en ospecifik koncensus i hur det borde vara. Jag förstår bara inte hur de som betalar dessa sammankomster resonerar? Vad är syfte och mål med alla dessa dialoger som tycks helt sakna struktur?

Jag kan gå på ett seminarium på temat hållbarhet och inte höra någon skillnad mot vad jag hörde för 20 år sen.  Jag har deltagit i menlösa workshops med post-it lappar där vi fått tillbaka avskrifter om vad folk TYCKER. Jag har deltagit i intressentdialoger, men inte en enda som är meningsfull som har resulterat i någon tydlig förändring. De fungerar lika bra som en kvällstidningsjournalist som frågar folk på stan om vad de tycker om ränteläget.

Jag förstår inte hur de som jobbar med hållbarhet faktiskt står ut? Är de nöjda med en uppdragsgivare eller chef som är helt kravlös och tycks sakna idéer om hur man kan vinna i hållbarhet? Är de nöjda med det ständiga mantrat om att allt är så komplext och svårt, så därför har ingen någon som helst förväntan. Eller om alla dessa pengar som betalas ut till ansökningar, där de som är fräckast tar hem potten och rycker undan resurser som kunde gått till riktig omställning?

Jag söker mig till de som faktiskt har högre ambitioner och tackar vanligtvis nej till alla dessa dialoger och seminarier om de inte kan visa smartare frågeställningar, därför att det är slöseri med dyrbar tid och rätt deprimerande. 

Vill du, som jag, ha något helt annat? Då har jag bra förslag att ge dig. Det finns alla möjligheter och jag har berört dessa i tidigare inlägg men tiden blir allt knappare. Hör av dig!!

Därför är det onödigt ineffektivt att mäta koldioxidutsläpp

 Min egen analys varför det är så "inne" att mäta koldioxidutsläpp, är att det upplevs som ett efterlängtat gemensamt nyckeltal i, det för många obegripliga begreppet, hållbarhet.

Jag har under hela mitt yrkesliv använt mig av den metodik som ursprungligen lanserades av Karl-Henrik Robert under namnet Naturliga Steget. Skälet har aldrig varit att upptäcka och agitera runt miljöproblemen, utan att förstå hur vi arbetar effektivast med att lösa komplexa problem så vi inte ägnar vår värdefulla tid åt fel åtgärder.

Att vi har en klimatkris och en massa andra kriser samtidigt med biologisk mångfald, miljögifter, terrorism, förstörda jordar, korruption osv är ju ändå bara konsekvenser av pågående systemfel som måste rättas till för att komma till rätta med konsekvenserna. 

Klimatkrisen har flera orsaker, varav förbränning av olja och kol är den dominerande orsaken. Koldioxiden i atmosfären har dock inget "minne" om den kommer från förbränning av olja eller ved. Att övergå från att sluta med olja till att bränna lika stora mängder ved istället kommer därför inte lösa klimatkrisen. 

Vi vet också att det inte är CO2 i sig som är problemet, utan att den ökar systematiskt i atmosfären som leder till klimatkrisen, så vi vill ju bara komma tillbaka till den "förindustriella" halten. Precis som alla flöden av näringsämnen och element så finns en naturlig nivå som passar civilisationen utmärkt. Det gäller kol, koppar, syre, kväve, fosfor osv. 

 Från det Naturliga Stegets ramvillkor 1 så vet vi att ämnen från berggrunden inte ska tillåtas öka systematiskt i biosfären för att civilisationen ska överleva. Alltså vet vi att att förbränning av olja och kol måste upphöra. Vi vet samtidigt från ramvillkor 3 att vi inte ska systematiskt undergräva de naturliga ekosystemens förmåga och kapacitet. Dvs vi kan mycket väl fortsätta med skogs- och jordbruk där även förbränning av biomassa sker i begränsad mängd. 

Eftersom all CO2 bidrar till att öka temperaturen, så blir det väldigt förvirrat att mäta utsläppen av koldioxid eftersom det bara delvis mäter orsakerna till klimat- och hållbarhetskrisen. Det är lätt att mäta det fossila men otroligt svårtolkat att härleda det biogena bidraget till klimatkrisen. I extremfallet så börjar folk snart anklaga varandra för att andas och fisa för mycket.

Därför så måste vi arbeta mer strukturerat och effektivt och mäta i vilken utsträckning som företagen bryter mot ramvillkor 1 respektive 3, vilka är de egentliga orsakerna till främst klimatkrisen men också andra konsekvenser såsom artutrotning osv.

Nu kommer jag till den viktigaste slutsatsen för dig som är företagare: Du behöver ha en plan för att kunna bli ekonomiskt oberoende av att bryta mot ramvillkoren, eftersom ett oljeberoende och ett beroende av att pressa ekosystemen i botten, blir en allt större riskfaktor med tiden. Det här oberoendet bör växa med tiden och du behöver kunna redovisa det inför dina investerare, medarbetare och kunder.

Genom att använd Limebook.se så får du full koll på hur du säkrar framtida affärer, genom att vi mäter dina relevanta nyckeltal. Vi vet att CSRD tyvärr kräver dessa koldioxidsiffror och de kan du få från oss i alla fall, men du får något mycket mycket värdefullare från oss, nämligen hur du kan styra dina inköp till oberoende av hållbarhetsmässigt riskabla och osunda affärer.

Konsten att få ihop miljöreklam, miljöledningssystem och CSRD i samma paket!

 

Miljöbyråkratin har kontinuerligt ökat sedan mitten på 90-talet. Det gäller oavsett om vi talar om tvingande eller frivilliga regelverk. Orsaken är förstås att behovet av åtgärder ökar drastiskt från samhällets sida, men att ytterst få behärskar den komplexiteten som begreppet hållbarhet innebär.

Problemet med miljöbyråkrati uppstår när det uppstår dubbelarbete eller att miljönyttan ifrågasätts genom suboptimeringar (Att sila mygg och svälja kameler).

Vi är dock ett fåtal konsulter, företagsledare och och forskare som arbetar systematiskt och metodiskt (FSSD) för att just kunna garantera att hållbarhetsrbetet blir framgångsrikt med minsta möjliga byråkrati. Nyckeln till framgång är att inte styras av enskilda trender, larm och nya regelverk. Istället går vi till grundorsakerna till problemen och lyckas ofta med några få handgrepp med konsten att slå en drös med flugor i en enda smäll. 

Idag talar man mycket riktigt om polykriser och att spridandet av mikroplaster, ökningen av klimatgaser, utdöendet av arter, miljögifter och en världsekonomi i gungning hänger ihop, dvs att exempelvis spridandet av svårnedbrytbara miljögifter driver även på klimatkrisen och vice versa vilket i sin tur slår mot världsekonomin. Så bra att poletten trillar ned nu, men vi är som sagt en grupp av människor som känt till detta i minst 30 år. 

Naturligtvis går det inte att hantera dessa kriser var och en för sig särskilt när vi vet att företagen idag saknar ekonomiska incitament om billigaste och kortsiktiga lösningar alltid tillåts vinna i upphandlingar. Att i detta läge försöka hantera olika verkligheter parallellt i företagen går inte. Hållbarhet ska inte "balanseras" mot lönsamhet, men om hållbarhet implementeras i affärsmodellen med en långsiktig plan så behövs inte heller någon balans, som i sin tur bara är en indikation på ogenomtänkta målkonflikter.

 Den som inte kan definiera orsakerna till ohållbarhet, kan förstås inte mäta minskad ohållbarhet, dvs framgång i hållbarhet. Det blir lätt en mixed sallad av problem som organisationer förväntas lösa på något oförutsägbart sätt. 

För egen del så har vi (Reprofit et al) utvecklat Limebook för att kunna arbeta så mycket mer kostnadseffektivt och inte bara kunna möta de nya kraven på CSRD, men också kunna peka på vad som behövs göras i nästa steg och göra riktig miljöreklam utan att ifrågasättas av nya tuffa regelverk. Låter det för bra för att vara sant? 

Det bygger på insikten om att hållbarhet är ett annat ord för långsiktig produkt- och affärsutveckling. Då kan vi få allt att hänga ihop och företaget kan kraftsamla mot både lönsamhet och hållbarhet samtidigt.

Att mäta på fel saker kan vara en katastrof- exemplet personalnöjdhet

 Jag brukar vanligtvis uttala mig om problem med att mäta fel saker inom hållbarhet, det är bara att läsa mina gamla blogginlägg. 

Det är nog så illa med alla dessa uppringningar och enkäter om kundnöjdhet, vi fyller ofta i det enklaste för att slippa påminnelser och tjat. Har alltid undrat om de som ställer frågorna någonsin utvärderar hur trovärdiga svaren blir? Och vilka slutsatser som dras.

Men idag så insåg jag hur riktigt illa det är med mätningar av personalens nöjdhet. Särskilt om cheferna ska bedömas efter resultaten. 

I det fall som jag studerar, så har vi kommit på att personal fuskar med kvittenser på att uppgifter skulle vara gjorda. Vi har också konstaterat en flykt av missnöjd personal och då talar vi om den mest ambitiösa delen av personalen som tar uppgifterna på allvar. Det har också uppstått en subkultur på arbetsplatsen med informella ledare där det bryts systematiskt med dåligt kundbemötande och det tas egna friheter där vissa får jobba hårt medan andra smiter undan. Men resultaten av personalenkäterna är goda.

En nyanställd gruppchef uppmärksammade nämnda problem och skulle därför införa nya rutiner där samarbeten krävs med nya scheman och ansvarstagande ska belönas. Gruppchefen hade lång erfarenhet av rutiner som faktiskt fungerade och såg förändringen som självklar, gruppchefens besvikelse blev stor då stöttningen från avdelningschefen uteblev på personalmötet. Istället vände sig personalchefen till den delen av personalen som ogillade förändringen och frågade vad de tyckte om det här skulle införas.

Så varför vände sig avdelningschefen emot sin egen gruppchef tror ni? Kan det vara att hen riskerar få sämre statistik från personalenkäterna. För företaget är det en katastrof om detta får fortsätta, men när vi mäter på fel saker så skapas också fel incitament. Så är det även inom hållbarhet förstås, men här börjar man fundera på faran med att låta även HR härja loss på företagen. Längtan efter popularitet och bekräftelse börjar bli en samhällsfara.

Detta är det främsta hindret för hållbarhet - exemplet CSRD!

 Misstänker att nyfikenheten på rubriken är stor. Låter otroligt pretentiöst att kunna uttala sig om något dylikt, antar jag? Jag vet redan nu att förväntningarna är att välja något av; girighet, linjär ekonomi, statusjakt, konsumtionshets, kvartalskapitalism osv. Det är ju i och för sig sådana egenskaper som leder till att beslutsfattare tar ohållbara beslut som tas pga uppfattningen att de personligen skulle gynnas på bekostnad av samhällets bästa. 

Jag satsar istället på att problemet är att vi övriga (goda och rättfärdiga) människor som ännu inte har korrumperats tror att vi kommer någon som helst vart genom att själva underblåsa uppfattningen om att de korrumperade beslutsfattarna skulle ta fel beslut pga fel värderingar. Dessa beslutsfattare saknar måhända insikten om att de skjuter sig själva i foten/sågar ned grenen de själva sitter på osv. 

Inse däremot det fullständigt meningslösa i att försöka övertala diverse människor att de har fel värderingar. Det går 1000 bortförklaringar på varje omoralisk handling. Ett exempel är "om inte jag säljer (knark, olja, plutonium osv) så gör någon annan det" eller "vi vill ju inte göra folk arbetslösa" om vi stoppar tillverkning av slavskepp, tortyrredskap eller fossilplast...

Problemet är därför snarare inkompetens hos både de som driver ohållbarhet och de som anser sig driva hållbarhet. Och den inkompetensen är lättare att göra något åt. Ett symptom på den "goda" sidans inkompetens är den enorma byråkratin kring hållbarhet som nu växer exponentiellt. Paradexemplet är CSRD/ESG där uppbyggnaden liknar det virrvarr som syns på bilden men utan att ens försäkra sig om någon leverans i slutänden. 

Istället för att försöka göra det lätt att göra rätt, så försöker man bara sätta upp alla tänkbara miljö- och klimatproblem som alla "experter" kan tänkas komma på. Det sker oavsett om det är uppströms orsaker eller nedströms konsekvenser, eller om en orsak kan ha flera olika konsekvenser. 

Inkompetensen uppstår därför att den bygger på idén om att försöka omfamna ALLT som har med ohållbarhet att göra. Det leder till offantliga bruttolistor utan plan och struktur. 

Därför så blir det lätt kortslutning i ledningarna. Att tro att återvinning av plast skulle lösa problemet med för höga halter av koldioxid i atmosfären eller problemet med mikroplaster i medborgarnas vävnader och blod är bara ett exempel på utbredd bristande kompetens.

Ett vanligt misstag är att inte skilja på behov, funktioner och de hållbarhetsutmaningar som behöver lösas. Det upplevs som lättare att få koncensus kring att skippa allt "onödigt" eller motsatsen att ställa "hot mot hot": -Va ska du inte ha tandtråd med PFAS? Är det bättre att tappa alla tänder?? Vi kommer absolut ingen vart med den typen av argumentation.

Resonemang som förs enligt ovan dödar tid som vi behöver för kvalificerade diskussioner, men problemet är att de förs även av s.k hållbarhetsproffs. En del kallar det inkludering att lyssna på dylikt skräp, men det krävs också kompetens i ledarskapet för att inte mer kvalificerade människor ska tröttna på grupper där sådana resonemang äter upp all värdefull tid. 

Mitt förslag är att istället använda den modell som används för arkitekt-tävlingar. Betala ett gäng kvalificerade konsulter som lägger fram flera förslag till färdiga CSRD-strukturer eller vilket hållbarhetsprojekt det nu handlar om. Därefter kan vi välja den modell som kommer fungera bäst i upplägg, relevans, enkelhet och användbarhet för alla typer av företag. 

 

Nya regler om grön kommunikation - dags för självreflexion!

 Det nya regelverket om "green claims" har väckt en del reaktioner. En del hävdar att regelverket slänger ut barnet med badvattnet då "greenhushing" är ett större problem än "greenwashing". Samtidigt har det cyniska spelet bakom klimatkompensation avslöjats, inte minst Tricorona som nu har förstört mycket av trovärdigheten för det seriösa hållbarhetsarbetet. 

Den som förstår något om hur varumärken fungerar, borde också inse kopplingen mellan greenwashing och greenhushing. Att det nu blir skarpare regelverk är en konsekvens av marknadens aktörer inte skött sig och att logiken inte är alldeles självklar för konsumenterna över vad som ska räknas som sann omställning eller inte. 

Många gröna påståenden är alltför svepande, otydliga eller helt enkelt inte relevanta. Det behövs helt enkelt en omstart som bygger på mätbarhet och bevisar uppnådda resultat. Att påstå att något är återvunnet behöver inte betyda ett smack, förutom att produkten går ett varv extra innan den slängs i samma soptunna som övrigt och bidrar till ökningen av ytterligare koldioxid och persistenta miljögifter till biosfären - men bara lite senare. Att beräkna en koldioxidsumma på företagets varor och tjänster är lika relevant som att påstå att företagets kostnader beräknas på medelpriset på inköpen i Kina för 5 år sedan.

Som konsument vill jag veta att företaget ökar mängden "gröna" produkter på bekostnad av de konventionella "svarta" produkterna genom att studera vad som faktiskt köps in. Att visa upp en och annan grön prototyp men i övrigt köra business as usual ska inte applåderas av marknaden.

Så alla ni som beklagar över att det blir svårare att, liksom tjurfäktaren i Tjuren Ferdinand på julafton få visa hur tappra ni är med cape och svärd, försök inse att tiden har kommit att fundera på vad som ska göras istället. 

Hela hållbarhets-communityn är trots allt ett litet gäng i förhållande till alla de små- och medelstora företagen som inte ens är på hållbarhetsbanan pga att de upplever hela hållbarhetsdiskussionen som ett spel för byråkrater och reklammakare. Att lyckas miljökommunicera genom att bli mätbar och begriplig utan en massa konsulttimmar är nödvändigt om vi ska lyckas med någon omställning. Vi har www.limebook.se. Vad har du?

How does Limebook comply to McKinsey strategies?

McKinsey is sometimes a very good light in a dark room regarding sustainability strategies. I really agree with the headlines ”Full throttle on net zero: Creating value in the face of uncertainty” in this article.

It is not a new idea that a crisis can also be seen as an opportunity. New needs creates new niches for new business models and forecasting future business has always been associated with uncertainty, ie regarding sustainability. 

Using the backcasting methodology, also mentioned FSSD, will however minimizing the uncertainty to a question of timing rather than if a green transition will be profitable. We are inevitably going towards a society with bigger needs for correcting the ongoing systematic misstakes, eg as long as elements from the lithosphere are allowed to systematically increase within the biosphere.

I will therefore add an extra motivation to take the recommendations seriously and use backcasting instead of forecasting when it comes sustainability and business opportunities and risks.

And were do Limebook come into this? McKinsey refer to six strategies within the article: 

• push ahead on value creation with vision and ambition
• integrate cost and carbon reductions
• create customer partnerships to be an early winner in the market
• update the portfolio to secure profitable growth
• build and scale new green businesses
• execute at digital speed to create competitive distance

Limebook…

..is actually based on creating the KPIs from the FSSD-methodology. A selection of tools as third party progressive sustainability certification schemes and circular  economy decisions that is combined with purchasing activities is a smart way of integrating carbon reductions with costs. 

The aim to reduce the carbon costs should encourage the shift from linear to circular business models. 70% of the GHG-emissions are due to extraction of virgin elements and working with a vision that is based on using the piles of waste, refurbing second hand products etc rather than mining for virgin resources, will be very profitable and decreasing dependence on volatile prices of virgin commodities.

”Executing on this agenda has required the company to build leading capabilities in tracking and verifying the carbon content of the materials and components it procures, finding new suppliers, and utilizing carbon as a new element in product design. By investing in these areas, the company now has industry-leading capabilities in enabling Scope 3 emissions reductions. (Scope 3 emissions are indirect emissions that arise across a company’s value chain.)”

The above quotation from the article refers to scope 3, which is the most crucial part in sustainable business transformation. By using Limebook you have a relevant control of the scope 3 by measuring continous improvement in purchasing. This will be a driving force for vision and value creation.

The idea of partnerships in circular economy has been adressed many times earlier but also in this article. In order to fulfill your vision it is easier when finding green win-wins and longterm relationships together with suppliers and clients. Sharing the Limebook KPIs will probably inspire your suppliers to develop and perform even better because the suppliers understand what is expected and what should be developed.

The McKinsey article refers to some historical events demonstrating monetary success for enablers. It is all about disruption and never stand still by renewing your portfolio and scale your green business. The most important stakeholders in these matters are the investors. Show them your trends in Limebook, if they disruptive or not.

Limebook is based on the very same digital format that is used in accounting and complies very well to the digital speed development, even when AI takes over.

Finally, what is measured will be done. It is not about compliance with a variety  of sustainability standards and regulations that is the primary driver. It is rather the progress due to visions and strategic thinking that is verifiable by highly rated standards and transactions, that is making the difference. Do you get it? 

Kompetens handlar ytterst om mod, exemplet med hållbarhetsrapportering!

Många förknippar mod med hjälteinsatser i krig, men mod handlar mer om att våga tänka tanken hela vägen. 

Det svenska organisationskulturen beskrivs ofta som kollektivistisk. Vi markerar vår värdegemenskap, undviker konflikt och tar gärna beslut i koncensus. En historia av drygt 200-årig fred, skapandet av folkhemmet och genomförandet av Saltsjöbadsandan är våra kvitton på att sitta still i båten är en dygd. En robust myndighetskultur med stark offentlighetsprincip, ett starkt och oberoende rättsväsende samt starka jämlikhets- miljö- och fredsideal har lett fram till en starkt internationellt varumärke, men en ännu starkare självbild. Men allt detta gällde fram till för mer än 30 år sedan.

Nu, i en tid av ett akut läge vad gäller global överlevnad, så duger dock inte längre taktiken att sitta still i båten och hålla god min. Hållbarhet kan inte vara begränsad till politiska överenskommelser med hänvisning till gemensamma värdegrunder. Som jag tidigare nämnt, i tidigare inlägg, så är hållbarhet komplext, men det innebär inte att de standarder som förhandlas fram måste vara komplicerade eller röriga.

Standarder, som ESG och CSRD osv är tyvärr varken gedigen vetenskap eller kvalificerade FoU-projekt. De är resultatet av förhandlingar mellan särintressen och kompromisser i partsammansatta expertgrupper. En minsta gemensamma nämnare som alla kan enas om, innebär inte att grundarbetet behöver vara särskilt bra genomarbetat. Den största utmaningen för konstruktion av dylika mätsystem är att inblandade experter visserligen är medvetna om komplexiteten, men undviker den istället för att hantera den. Förmodligen för att de helt enkelt inte kan hantera komplexa system och att kostnaden för att göra rätt upplevs som för stor.

Istället för att ta ansvar för slutresultatet så är deltagarnas mål att få med sina egna käpphästar och intressen. Det innebär att den viktigaste delen, strukturen, lämnas därhän. Som om ett byggprojekt skulle sakna ritningar, projektledare och en robust grund för huset att stå på.

Ville vi skapa bästa möjliga fungerande dokument som gör omställningen snabb, smidig, lönsam och enkel - så hade inte CSRD-processen sett ut som den gör idag.

Intentionerna hos deltagarna är den avgörande skillnaden, men det gäller också att förstå det verkliga syftet med med en hållbarhetsrapport. Det är inte mängden datapunkter som ska eftersträvas, det är förstås relevanta och begripliga datapunkter som fungerar generellt som drivkraft för alla typer av företag och ger förväntat resultat för en rättvis omställning utan vare sig greenwash, woke eller byråkrati. Det krävs faktiskt att projektledaren kan strukturera enligt FSSD; Framwork for Strategic Sustainable Development.

De flesta jag dock har varit i kontakt med, om nödvändigheten av att förändra sättet att hållbarhetsrapportera, har tillräcklig intelligens för att hänga med i resonemanget ovan. Men rädslan att utmana kollegor och rådande narrativ tycks snarare vara det som saknas. Därför räcker det inte med kunskap och värdegrund för att ställa om världen. En kompetent projektledare behöver modet.

Det enda sättet att nu rädda CSRD är att välja ut de modigaste, mest motiverade och kompetenta ledarna från Näringslivet och visa omvärlden hur en bättre fungerande hållbarhetsstandard kan se ut. Nu har vi skapat ett system som inte bara uppfyller CSRDs krav, men som gör arbetet så mycket mer relevant och målinriktat. Det har potentialen att kunna få med även SMEs på tåget eftersom det är så enkelt att hantera, lätt att utvärdera, mäta och kontrollera. Vi har samlat några av hållbarhetsledarna i sina branscher och tror att det här kan bli den modellen som näringslivet och planeten behöver.

Däremot är det närmast riskfritt att redan nu ansluta sig till oss som driver hållbarhet på riktigt.