Kemikaliepolitiken manifesterar den publika hjärntvätten

Varje gång jag föreläser, tar jag metaforen med svampplockning som visar hur bakvänt kemikaliepolitiken fungerar.Nästan varje gång regerar åhörarna med befriande aha-uttryck. Vi tycker det är självklart att inte plocka okända svampar, men att utsättas för okända kemikalier bara för att ingen lyckats bevisa farligheten är en accepterad tanke i hela samhället. Svampmetaforen går hem, och det är förstås alltid kul.

Samtidigt måste man ju bli lite förskräckt. Varför har vi någonsin accepterat tanken att låta våra barn bli gratis försöksdjur åt kemiindustrin? Varför ifrågasätts aldrig denna bakvända försiktighetsprincip av forskare och politiker?

Jag tycker det påminner om en dålig Norgehistoria, där den uppretade svensken drar en ring runt norrmannen, och hotar honom att inte gå utanför ringen medan svensken demolerar norrmannens bil. Norrmannen flinar ändå förnöjt, och svensken frågar norrmannen om varför han flinar. Då svara norrmannen att han i smyg passerade den förbjudna linjen när inte svensken såg det. - Ingen kul historia, för det påminner oss om förtryck och förnedring. Kemikaliepolitiken är tyvärr  en parallell, vi nöjer oss med enstaka små förbud, när hela kemikaliepolitiken är ett skämt. Det är fullt lagligt att peta in hormonstörande ämnen i leksaker, matförpackningar, soffor och kläder. Vi borde ta oss all rätt att uttrycka vrede och kräva omedelbar ändring.

Teflon och Gortex är tickande bomber?

Varumärken som Teflon och Goretex m.fl. bygger på fluorerad plast, dvs polymerer. Diskussionen om att dessa ämnen kan kopplas till hormonstörande ämnen som PFOA och PFOS finns redan, men problemet kan vara mycket värre än så. För vad händer när stekpannor och kläder smälts ner eller eldas upp när tidens tand gjort sitt? Många s.k PFC-ämnen är ju extremt starka växthusgaser med GWP på flera 1000 gånger. Jag kan inte se hur man kan undvika hur sådana ämnen kan bildas. Har Du Pont med flera ens tänkt på problemet? Eller ska vi behandla teflonpannor och goretexjackor som kärnavfall? Gräva ner det så att det aldrig någonsin kan eldas upp?

Tja, är det någon mer än jag som funderat på problematiken?

Hormonstörande ämnen högre upp på agendan

Det kokar betätnkligt i kemikalifrågan just nu. Det börjar hända intressanta saker med REACH, regeringen har ambitioner på att ta tillbaka initiativet inom EU, Naturskyddsföreningens höstkonferens och årsbok kommer att handla om kemikalier. Men, den stora bakomliggande frågan är egentligen hormonstörande kemikalier.Det klassiska sätten att hantera kemikalieproblemen visar sig alltmer värdelösa. Riskbedömning, gränsvärden, lagstiftning, säkerhetsdatablad m.m. fungerar inte alls som ett skyddsnät därför att de är konstruerade från ett felaktigt sätt att tänka. Våra barn exponeras mer, utsätts mer, påverkas mer än vi trodde och vi står handfallna.

Det positiva är att fler inser problemet, och det dyker upp alltfler initiativ nu. Jag tänker på

1/ Boken "Förgiftad", där de Canadensiska författarna gör experiment på sig själva och bevisar att man kan kontrollera sin egen exponering genom att undvika/utsätta sig för olika produkter. Boken är underhållande och lättbegriplig dessutom.

2/ Kunderna har rätt att numera kräva butikerna på uppgifter om deras varor innehåller särskilt farliga ämnen enligt den s.k. Kandidatlistan.

3/ Kemikaliesekretariatet har infogat hormonstörande ämnen på sin publika databas, och på endocrinedisruption.org publiceras aktuell lista på samtliga potentiellt hormonstörande ämnen.

Men kemikalier är inget isolerat problem, utan de ska ses i ett sammanhang med den övriga globala krisen. Det handlar ju om att skapa lösningar och produkter som klarar planetens villkor vad gäller klimat, biologisk mångfald. Men det är en utmaning, inte flera. Bara man inte fokuserar på alla de saker man ska undvika, utan vad man ska göra istället. Behövs hjälp? Jamen ring mig då!

Cradle to Cradle (C2C) produkter - säljs av Tretum!

En av mina nya kunder är Tretum AB, ett litet byggföretag. Små, men naggande goda. De kan nämligen redan leverera C2C-certifierade produkter i Sverige. Klicka gärna på länken och se heltäckningsmattor från Shaw Industries, som återvinns till 100%.

En industriproduktion helt utan avfall! Fantastiskt kul, för det innebär också att jag själv har börjat så smått att göra affärer inom C2C. Nu hoppas jag bara att Tretum säljer massor med mattor och drar med sig resten av det svenska näringslivet. För helst vill vi ju ha en sådan där förnämlig återvinningsindustri i Sverige också, eller hur? Sedan vill vi ha fler materialtillverkare som gör RIKTIGA återvinningsbara material.

Videon visar hur C2C-konceptet fungerar.

Insikten om ohållbar kemikaliepolitik når kommissionen?

Att nyfödda bebisar innehåller en cocktail av industrikemikalier är inte förvånande. Det är inte första gången man konstaterar att den mest känsliga delen av människans livscykel exponeras för vetenskapligt misstänkta hormonstörande ämnen. Det borde ha lett till arga upplopp och protester världen över, för länge sen. Anledningen varför reaktionerna är så lama, är väl att problematiken är för obegriplig. Experterna tjafsar, myndigheterna lägger huvudet på sned och politikerna vet inte vilket ben de ska stå på.

Visserligen har EU genomgått "århundradets kemikaliereform", men den kan ändå inte matcha den sanslöst skenande kemikalieindustrin.

Naturligtvis kan man inte sitta i en sandlåda, och tro att man ska kunna väga, mäta och utvärdera varje sandkorn för sig, innan man bestämmer sig om sandlådans innehåll är bra för barnen. Det som är nytt med denna rapport är att den är beställd av DG Environment, och att man har äntligen insett det hopplösa i att fortsätta som förut. Jag hoppas att man nu går ett steg vidare och föreslår "default actions", dvs förbjuder fortsatt tillverkning av de ämnen som hittas överallt, dvs POPs. Ämnen som hittas generellt i bebisar, djur, livsmedel osv har ju bevisligen sådana egenskaper som vi via omvägen över tester på vPvB försöker beskriva. När det vi letar efter syns i verkligheten, verkar det ju bara fånigt att man måste verifiera samma sak på kartan.

Vi har ingen klimatkris - det är en hållbarhetskris!

För en vecka sedan kom jag hem från Saudi-Arabien. Jag och ytterligare tre internationella gästföreläsare från Österrike, UK och USA föreläste på temat "säkerhet i sjukvården". I det begreppet ingick alltså hållbarhet, så som utfasning av PVC, ftalater och bromerade flamskyddsmedel. Så är det med sjukvården: Det handlar om liv och läkaretik. När man inser att botandet kan leda till långsiktig ohälsa innanför eller utanför sjukhusets väggar, för de egna patienterna såväl som för allmänhälsan - så förstår man nödvändigheten att koppla ihop miljöfrågorna med verksamheten.

Att det var just Saudi seminariet hölls i, skänkte förstås en extra dimension till den holistiska synen. Ska villigt erkänna att samtliga vi tre gästföreläsare låg medvetet lågt i början vad gäller klimatfrågorna, 25% av världens olja lär ju hämtas från just detta land. Men våra värdar visade en förvånansvärd öppenhet och villighet att diskutera hela problematiken, inte bara valda delar.

Det är ju inget som hindrar att man kan börja plocka de lågt hängande frukterna såsom utfasning av PVC i sondslangar för nyfödda eller energieffektivisera sjukhusen, skaffa en kostnadseffektiv avfallshantering och sortering av avfallet m.m. Vi diskuterade alternativa transporter för studenterna inom universitetsområden, det var kreativt, upplyftande och kul.

Att förbränningen av de fossila resurserna förr eller senare måste upphöra, det är vi alla ganska rörande överens om. Det behövs en plan som som är tillräckligt smart och attraktiv för alla inblandade, så går det. Men, planen måste utgå från hållbarhet, annars riskerar vi t.ex. att i panik tillåta rovdrift på de förnybara råvarorna. Och nedmonteringen av den biologiska mångfalden är enligt "The Nine Planet Boundaries" ett ännu värre hot än klimatkrisen. Frågan är om det inte vore te.x. en bättre strategi att använda oljan till att skapa material, som inte förbränns i slutändan utan återvinns ständigt?

Kina var skurken i COP 15?

En mycket intressant artikel i The Guardian av Mark Lynas. Kina utnyttjar skuldbeläggningen av den rika världen, och spelade under täcket i Köpenhamn. Kopplingen mellan billigt kol och tillväxt prioriteras högre än allt annat. Man vill inte ens att Tyskland, Australien eller USA gör egna åtaganden som riskerar öka trycket på Kina.

Det känns verkligen som det är dags för NGOerna att nyansera sin bild av "skurknationer vs fattiga offer". Annars legaliserar man bara dåligt beteende från nationer som Kina och Indien, och det vore en björntjänst mot alla jordens invånare.

Överhuvudtaget borde vi alla ha lärt oss läxan, och sluta dela in världen i skurkar och offer. Oavsett om det rör sig om klimat, feminism, våld, krig osv. Då handlar det inte längre om skuld, utan snarare att se beteenden, vara konstruktiv och söka möjligheterna. Orkar vi det, så finns det goda chanser att överleva.