När hållbarhetsavdelningen blir en OH-kostnad är vi illa ute

Inom offentlig förvaltning och i organisationer med monopolställning har ofta den s.k osthyvelprincipen varit medicinen för att hålla nere kostnader. Det innebär i praktiken att stabsfunktionen får i uppdrag att föreslå nedskärningar. Problemet är bara att staben aldrig föreslår att de själva ska spara, utan det blir den operativa sidan dvs själva kärnverksamheten som får dra ned.

Ursprungstanken är dock mycket bra och kommer från Japan och kallas LEAN och innebar att ständigt se över verksamhetens kostnader så att fokus blir kvar på kund- och affärsnyttan. Men som en visklek så ändrades tolkningen av LEAN till osthyvelsvarianten. Det är förmodligen det som skett på Nya Karolinska där vårdpersonalen får minskade resurser på bekostnad av de staben, som bestämmer just att vårdpersonalen ska minska. 

Utmaningen för hållbarhetavdelningarna har förstås alltid varit att få mer resurser och då får man lägga lite krut på att motivera sin existens. Det är inte så lätt när vi talar om långsiktiga effekter och försöka koppla ihop affärs-och kundnytta med klimat- och miljöpåverkan. Det resulterar i jakt på hållbarhetstrender där syfte och förväntat resultat kommer i andra hand. Nu är trenden ESG, SBTi, taxonomi, TCFD, CO2- data och CSRD. Trenden med klimatkompensation och SDGer är nog svagt vikande. Men var lugn det kommer fler förkortningar att hålla reda på och om du upplever detta som rörigt och svårbegripligt så är det inte konstigt. 

Ingen vet riktigt vad alla dessa begrepp leder till för affärs- och klimatnytta. Inte ens SBT (science based targets) kan garantera att Parisavtalet uppnås om ens alla företag antog dessa och ingen kan ens garantera att lovade åtgärder genomförs. Det blir lite som svälja dyra näringstillskott att dricka ett glas vatten när man är allvarligt sjuk och inte kommer på något bättre.

Alla s.k. väsentlighetsanalyser landar i stort sett samma slutsatser och miljöutbildningarna genomförs enligt plan. De viktigaste utsläppen sker oftast i Asien där vi gör alla inköp, vi jagar osäkra klimatdata men har ingen susning om vad vi ska göra åt alla dessa data. Cykla och ät mindre kött kanske? Alla blir däremot rörande eniga om att det är bråttom och att detta viktiga arbete måste fortsätta med hjälp av alla dessa förkortningar.

Orsaken till att staben tillåts svälla på Nya Karolinska beror på ett informationsövertag. Styrelsen och ledningsgrupp fattar helt enkelt inte vad staben håller på med och törs heller inte utmana området som de inte behärskar. Nu tycks hållbarhetsavdelningarna hamna i samma stabs-fålla. Ingen kan värdera deras insats, men de tycks ju veta vad som MÅSTE göras eftersom alla andra organisationer tycks vara upptagna av samma fenomen. Jag har absolut inget emot att hållbarhetschefer får stort inflytande, men det ska de ha av rätt anledning.

Finns det andra sätt då? Ja visst, men då krävs det att ledningen börjar ställa rätt krav på sina hållbarhetschefer. Var borde vi befinna oss om 10 år? Vad är planen? Vad ger mest miljönytta per/krona? Kan vi bli lönsamma tack vare hållbarhet och hur ska det gå till? Varför lägger vi tid på alla dessa förkortningar eller finns det bättre sätt?

Är hållbarhetschefen lösningen eller problemet?

 Det kan tyckas vara en märklig fråga, men den har blivit aktuell i samband med att landets högsta politiska hållbarhetschef, Miljöministern, snarare tycks vara ett skydd MOT utmanande miljöåtgärder. Det gäller inte bara den nuvarande regeringen utan i högsta grad den föregående.

Hållbarhetschefen ger då legitimitet till en dålig miljöpolitik snarare än att vara en förändringskraft inifrån. Inom företagsvärlden är det likadant och det uppdrag som hållbarhetschefen anser sig ha fått kan variera kraftigt. Vanliga uppdrag är att vara kommunikatör eller arbeta med anpassning till lagstiftning eller upplevda kundkrav. Någon kreativ utveckling därutöver är inte prioriterad eller ens önskvärd. 

En hållbarhetschef har i regel ingen budget och sitter sällan och skapar nya gröna marknader tillsammans med CMO eller affärsutvecklaren. Det finns undantag förstås, men så här funkar det oftast. Tyvärr levererar ofta de inhyrda konsulterna därefter. De vet att kreativa lösningar inte säljer utan levererar enligt rådande stuprörstänket i organisationen. Det blir "legal compliance" eller vilka trender som råder för tillfället.

Det här leder ofrånkomligen till att hållbarhetsarbetet växer vad gäller administration och byråkrati på bekostnad av det operativa och mätbara resultatet. En projektledare på ett bygge berättade för mig att halva tiden går åt till att fylla i dokument som rör hållbarhetskrav, utan att de är säkra på att det verkligen blir någon skillnad. 

Den som följer utvecklingen av hållbarhetsrapporteringen borde veta vad jag menar. Bruttolistan på vad som ska redovisas bara växer som konsekvens av brist på vetenskapliga ramverk som är anpassade till den komplexitet som finns. Experterna blir aldrig nöjda därför att ingen har överblicken om vad hållbarhetsarbete går ut på. 

I brist på ett grundläggande operativsystem så lägger alla in appar som går på tvärs och överlappar varandra och skapar konflikter. Eller som att studera röran av alla blad på ett träd utan att se hur de hänger ihop vad gäller stammar grenar och kvistar.

Ovanpå detta bildas ett ekosystem av konsulttjänster vars affärsidé är att kapitalisera på rådande förvirring och erbjuda sig att följa alla dessa förkortningar och begrepp. Det känns tryggt för kunden att någon kommer och räddar dem, men ingen ifrågasätter om det finns andra sätt att arbeta och uppnå det egentliga syftet med hållbarhetsrapportering. Detta är reduktionismen i sin linda som gör att klimatmålen aldrig nås eller att massutrotningen inte stoppas. Vi har inte tid att göra rätt, därför att vi är fullt upptagna att göra fel.

Eller så vill du vara med om ett annat sätt? Börja med att gå in på www.limebook.se

  

Miljörörelsens hemläxa

Det finns redan en diskussion om att miljörörelsen misslyckades nå de utsatta väljarna före valet, vad gäller skjutningar, migrationsproblem, landsbygd, elpriser m.m. Miljörörelsens politiska gren MP fick ta emot anklagelser om att dessutom vara samhällsfarliga och använda miljöspråket bara för att kapa åt sig makt. Men i grunden handlar det om osäkerhet, många vet inte var man har MP eller övriga miljörörelsen. De anses svåra att läsa av och då kan man lätt tolka in det värsta.

Den här graven har miljörörelsen grävt själva, genom att inte ta itu med otydliga begrepp.

Det gäller tänjbara begrepp som; farligt, miljöskada, giftigt, onödigt, osv. Sådant som finns i exempelvis Miljöbalken men lämnar ett stort utrymme för tolkningar. I princip alla verksamheter kan exempelvis påstås ge upphov till miljöskada om vi inte definierar tydligare med vad som avses med miljöskada. Skadan kan vara allvarlig och oåterkallelig eller marginell, tillfällig och snabbt återställd. 

Det är därför begrepp som "hållbar" myntades en gång i tiden, för att markera de oåterkalleliga skadorna som leder till att planetens tillgångar förskingras och civilisationen blir fattigare med tiden. En systematisk åderlåtning alltså.

Det kan upplevas som en förhandlingsfördel att vara otydlig. Att inte riskera att motparten hittar en lucka om man snävar in sig med skarpare definitioner, särskilt om man själv inte vet vad man vill uppnå. Tyvärr har miljörörelsen börjat från en beskyddarinstinkt och då begränsas aktionsplanen snarare av vad man INTE vill, men det gör det svårare att få gehör på längre sikt. Denna strid är dömd att förloras.

Om du som verksamhetsutövare ska ha bevisbördan om att inte skada miljön så är det faktiskt en omöjlig uppgift. Detta skapar en misstro från verksamhetsutövaren redan från början.Men det handlar snarare om praxis i slutänden, så bygger allt på beslutsfattare och handläggare med "sunt förnuft" och fingertoppskänsla. Någon riktig guidning från centrala myndigheter har aldrig existerat, men alla har oftast accepterat spelet hittills. Så har det funkat hittills, men det har inte varit ett långsiktigt arbetssätt. 

Men när det drar ihop sig till kontroversiella strider, så faller otydligheten tillbaka på miljöföreträdarna. Vi minns att GD för skogsstyrelsen alldeles nyligen fultolkade lagen som att ALLA fåglar i skogen ska räknas innan en skog kan avverkas. Miljöjuristerna hade invändningar mot tolkningen som förstås var ett sätt att misskreditera miljölagstiftningen. Men miljöreglerna är tyvärr lätta att häckla för den som vill lobba mot dem.

Cementa och andra tillståndsfrågor lyfts lätt upp som exempel på att miljökrav bara är en våt filt som ger möjligheter till maktmissbruk och godtycke som bara fördröjer viktiga beslut. Det blir lätt att skapa ett misstroende mot miljökrav när de är så oprecisa.  

Därför är det nu dags att ta tillbaka respekten för nödvändiga ingripanden mot miljöskador. Få har förstått att vi haft tillgången till det viktigaste verktyget för att göra detta i över 30 år. 

Jag talar om det enda vetenskapligt publicerade verktyget, FSSD, för att skapa den tydligheten som saknats hittills. Först då kan vi förklara vad vi är ute efter och förstå skillnaden mellan stort och smått i sammanhanget. FSSD är frukten av Det Naturliga Steget en gång startade och har nu utvecklats till ett operativsystem som kvalitetsstyr alla möjliga "appar" inom hållbarhet så som SDG, ISO 14001, Planetary boundaries, cirkulär ekonomi osv. Det är inte bara att köra; fossilfritt, förnybart, återvinningsbart, cirkulärt osv blir tomma begrepp om de inte definieras bättre än vad som görs idag. 

Hållbarhet ÄR komplext och därför behövs en struktur som sorterar ut väsentligheterna och riktningen i ett hållbarhetsarbete där hela kartan först synliggörs så att strategiskt välavvägda beslut kan göras där detaljerna kommer sist. Då först förstår vi att med en signifikant miljöskada så avses en aktivitet som bidrar till systematisk förskingring av planetära och humanitära värden, inte tillfälliga och oförutsedda händelser som också kan skada dessa värden. Därför så krävs definitioner som visar vad som är konstanterna i hållbarhetsekvationen, eftersom vi aldrig kommer någon vart med bara variabler.

Välkomna att lära er mer av oss få yrkesprofessionella som har erfarenhet av att planera mot en omställning som till det hållbara samhället som verkligen behövs mer än någonsin.

Ja, vi måste göra ESG lönsamt - annars funkar det inte.

 ESG-rapportering har kritiserats för att antingen vara en byråkratisk inramning av buzzwords i bästa fall och ren greenwashing i sämsta fall. Men kan man inte göra något bra av ESG istället? Så att det verkligen driver hållbarhet på ett inspirerande och affärsmässigt sätt?

Vi kan engagera oss i hållbarhet av två olika skäl. Antingen av personliga skäl för att vi ser att våra egna liv och familjer är i fara, eller av affärsmässiga skäl för att undvika affärsmässiga risker. I praktiken så finns bägge skälen med på ett eller annat sätt, men det vore fantastiskt bra om vi kunde hålla isär dessa skäl för att förstå vad som är strategiskt rätt att göra. 

De flesta vore lyckliga över om de affärsmässiga skälen vore tillräckligt bra för att driva hållbarhet, men om de nu inte är det så borde det istället gå att skapa dessa önskvärda affärsmässiga förutsättningar. Tyvärr gör många bort sig i sin argumentation och motarbetar dessa förutsättningar istället.

 Jag minns särskilt en engagerad person från en framgångsrik klädkedja som bedyrade att de minsann inte samlade in begagnade textilier för att göra vinst. Hen trodde förstås att skulle få acceptans från den samlade hållbarhetsgruppen på så sätt, men i mina öron betydde det istället att företaget inte tog detta på allvar. De såg klädinsamlingen som begränsat till välgörenhet eller marknadsföring. På så sätt var det dömt att misslyckas som inspirerande exempel för resten av marknaden. Det sa en hel del om hur många tyvärr uppfattar hållbarhet. Inte minst politikerna uppfattar oftast klimatambitioner som en kostnad och inte som en möjlighet.

När vi nu lanserar en tjänst (www.limebook.se) för hållbarhetsrapportering som är så avskalat från tung  administration som det kan bli, så är det för att göra hållbarhetsarbetet lönsamt för så många fler företag. Vi tror på att först inkorporera hållbarhetsfrågan i kärnverksamheten för att något ska hända överhuvudtaget. Det som köps in i verksamheten speglar vad som behövs ur affärssynpunkt, men ska samtidigt anpassas till kravbilden för de långsiktiga målen, dvs hållbarhet. Den här artikeln från McKinsey är väldigt klargörande tycker jag. 

Men om vi utgår från idén att också röja de hinder som behövs för att få de affärsmässiga motiven på plats så tycker jag att Limebook lyckas bra. Det är enkelt att administrera, inga nya programvaror behövs och flosklerna har ersatts av relevanta nyckeltal som mäts över tid.

Men viktigaste av allt är alltså att det driver hållbarhetsfrågan in i kärnverksamheten istället för att vara ett utanpåverk, s.k. add-on. Detta sker genom att rapporteringen är direkt kopplat till bokföringen. 

Det innebär att du inte bara kan mäta hur bra företaget utvecklar sig över tid, utan också kunna mäta dig mot branschen i övrigt.

Sluta minimera miljöpåverkan - maximera den!

 Tror ni på "lagen om attraktion"? Pratar man ofta om olyckor, så är det mer sannolikt att råka ut för dem och tvärtom om man bejakar möjligheterna, så uppstår dem. Och har man låga ambitioner, så kommer man heller inte särskilt långt i livet.

Jag vet inte om det stämmer vetenskapligt och statistiskt, men när jag läser diverse miljöpolicies så signalerar de knappast några högre ambitioner, utan att "göra så lite miljöpåverkan som möjligt". Det säger tyvärr en hel del men också hur företagsledningen ser på hållbarhet, som något som ligger utanför själva affärsverksamheten och att miljöpåverkan är underförstått "negativ miljöpåverkan". 

Hur lite miljöpåverkan som ska uppnås framgår inte och därför uppfattas detta som ett svart hål av VD. Det här är ett miljöproblem i sig, därför att det bidrar absolut inte till någon omställning. Det är defensivt och visionslöst dessutom. Ett kloster i Tibet kanske är sinnebilden för minimal miljöpåverkan, men någon styrning av byggmarknaden mot hållbarhet kommer inte klostret leda till.

Tvärtom, så ber jag dig att fundera på "positiv" miljöpåverkan, en sådan miljöpåverkan som har ambitionen att påverka omvärlden, kunderna, branschen, politikerna och alla andra åt rätt håll. Där ditt företag är lönsamt TACK VARE hållbarhet och inte trots hållbarhet. Där dina aktiva val leder till att det dåliga utbudet trängs bort från marknaden. Exakt så vill vi bakom Limebook få dig att tänka och skapa hållbarhet. Men är det svårt? Nej, att tänka i andra banor kanske är det, men resten har vi tänkt hjälpa dig med genom att börja på att mäta din positiva miljöpåverkan genom Limebook: www.limebook.se.

Sluta jaga menlösa CO2-data. Jaga hellre det som ger upphov till utsläppen.

 Hållbarhet är komplext och jobbigt att hantera, men det finns vetenskapligt publicerade verktyg för att göra det. Men dessvärre är det få som orkar inse detta och letar hellre efter förenklade mått på hållbarhet. Vår jakt efter CO2-data är en falsk illusion om att kunna skapa relevanta mätetal som leder oss till att uppnå Parisavtalet. 1,5 graders uppvärmning är dock redan kört att klara, utan nu gäller åtminstone högst 2 graders uppvärmning. 

Dels handlar inte hållbarhet enbart om klimatet, men inte ens klimatfrågan kan styras av att bara mäta utsläpp. Det är lätt att beräkna direkta utsläpp, men de dominerande utsläppen sker indirekt och längre upp i värdekedjan som ofta är geografiskt belägen i Asien dessutom.

 Mer än hälften av världens utsläpp beror på en linjär utvinning av jungfruliga råvaror, dvs gruvbrytning och liknande. Visionen för en cirkulär ekonomi innebär ju att använda det som redan plockats upp ur jordskorpan, genom eviga produktcykler. 

Istället för att mäta koldioxid vore det då ett tydligare mått att visa hur mycket produkter och råvaror som återbrukas. Den avgörande framgångsfaktorn är då om produkterna redan har designats för att de ingående komponenterna lätt ska kunna separeras. 

Den avgörande omställningsaktiviteten vore därför att skapa en designrevolution och bidra till att skapa incitament för att detta ska ske. Därför är inköpen av cirkulärt designade material det mest effektiva sättet att styra mot en fossilfri framtid och just detta borde väl framgå i en hållbarhetsrapport, eller hur?

Därför finns nu en typ av hållbarhetsrapport som mäter inköpen av återbrukade mobiler, datorer, möbler och liknande. Läs vidare på www.limebook.se

När storyn inte visar sig hålla - då tappade Råd och Rön precis all pressetik!

Alldeles i dagarna 22 januari, så kom det nya numret av Råd och Rön med följande artikel:  https://www.radron.se/vardagskunskap/luktfria-klader-skadar-miljon/.  

Tänk dig att vara en journalist som kanske har Sverker Olofsson i Plus som förebild. Ni som är tillräckligt gamla kommer ihåg soptunnan där Sverker slängde alla prylar som oseriösa företag sålde till godtrogna konsumenter. Sverker var hyllad med all rätt.

Nu har denne journalist trott sig hitta ett typiskt företag som Sverker hade gjort slarvsylta av. Jobbar man på Råd och Rön, så gnuggar man händerna förstås. Det blir stjärnor i ens CV. 

Men naturligtvis måste man kontakta företaget och ställa de obligatoriska frågorna. Men, det borde inte vara något problem tänker du. De har garanterat inga bra svar och det kommer bara lyfta artikeln.

Men nu går det inte som du tänkt. Du får genomtänkta svar och förklaringar. Dessutom får du det skriftligt och tänker att det här blir jobbigt att granska. Det visar sig vara mer komplext än du tänkt dig. 

Du löser dock det hela genom att skita i allt som företaget berättar. Istället vänder du dig till andra som varit med och hackat på företaget förr och citerar dessa personer istället. Dessutom kryddar du artikeln med påståenden om att företaget undviker att svara. Hur svårt kan det vara, alltså? 

Det tycks dessvärre som journalisten aldrig gjorde samma reflektion som Karl-Bertil Jonson gjorde om att rakryggat yppa sanningen. Äh, alla hatar ju ändå företaget ifråga, så då spelar det ingen roll. Ändamålet får helga medlen.

Och visst är det så att många ser poängen i att prata illa om företaget och dess lösningar, men inte av miljö- eller konsument skäl. Det är ett skapat narrativ som passar många men som journalist ska du inte köpa sådana argument okritiskt. 

Råd och Rön som nu ska vägleda konsumenter kanske kunde hjälpa till att ändra tvättbeteendet istället för att ifrågasätta syftet med produkten - att ändra tvättbeteendet. Att skölja sina träningskläder i duschen istället för att slänga dem i tvättmaskinen kan nämligen göra en enorm skillnad.

Svenskt Vatten använder en kommunikationsmetod som kallas "framing"(eng). Silver är det absolut minsta problemet, men det som Svenskt vatten vill rama in för att slippa uppmärksamhet på de riktiga problemen med innehållet i det rötslam som de lyckas dumpa på svensk åkermark. 

Företaget Stadium har fast fashion som affärsidé, med att rulla ut stora volymer lågpris med slit- och släng. Såklart att intresset bör vara noll för att kosta på lösningar som medför lägre försäljningsvolymer men även här använder de alltså "framing".

Ingen av representanterna för vare sig Svenskt Vatten eller Stadium har någon kunskap om miljöproblematiken heller. Trots att de är partiska beskrivs de som "experter". Anders Finnson från Svenskt Vatten får ohämmat upprepa sin okunskap och felaktigheter med att jämföra silver med kvicksilver, vilket borde genera alla seriöst kunniga toxikologer. Svenskt Vattens tester och slutsatser är partsinlagor och är kraftigt vetenskapligt ifrågasatta, men används ånyo som "fakta".

En viss ursäkt för journalisten finns dock när en myndighet uttalar sig, i det här fallet KemI. För varför ska en journalist ifrågasätta en myndighet? Och här får jag nog snarare lägga ansvaret på representanten från KemI för missledande information. KemI tycks inte förstå sin myndighetsroll och borde passa sig för att bedriva opinionsbildning, särskilt när de saknar underlag för sina påståenden och tjänar lobbyorganisationernas intresse istället.

Margareta Daho från KemI har fått tillgång till både vetenskapliga artiklar och beskrivningar hur det förhåller sig med att minska tvättar och tillsats av lukthämmande ämnen. Ändå upprepar hon ständigt samma sak att hon varken sett eller hört något som visar att det leder till mindre tvättande. Och det här är alltså en myndighet som i över 10 års tid misslyckats med att hantera silverfrågan inom EU-förordningen, trots att Sverige är rapporterande land. När silverbiociderna inte kan klassas som särskilt farliga, så driver man frågan som opinionsarbete istället. KemIs bedömningar är inte särskilt trovärdiga och kan inte ens kallas för riktiga riskbedömningar.

Den totala mängden silver från sportkläder är c:a 2 kg. Vad är det som får en myndighet att gå igång med enorma resurser på ett specifikt ämne? Finns det inte viktigare uppgifter? Vi pratar om t.ex koppar som används som båtfärger, på koppartak, vattenledningsrör m.m. Bara när det gäller koppar som bekämpningsmedel så sprids, i storleksordningen, 290 ton/år enligt äldre uppgifter (SOU 2000:53). För koppar finns det betydligt starkare evidens för antibiotikaresistens än silver, ger betydligt tydligare och värre miljöeffekter osv. Men den stora frågan är ändå spridandet av plaster och hormonstörande ämnen som nu har överskridit de planetära gränserna. Det finns att göra alltså, men vem håller i agenda och prioriteringar kan man undra?

Det jag beskriver här handlar inte bara om ett företag och dess produkt, journalistisk etikbrist, utan mer om myndighetsmissbruk och bristande rättssäkerhet. Det får i sin tur allvarliga konsekvenser för Sveriges trovärdighet vad gäller miljö- och hälsofrågor. 

I övrigt känner jag en besvikelse över de miljötjänstemän som "väljer sina strider" och låter detta absurda narrativ hållas och spridas - trots bättre vetande. Ingen på KemI, ingen miljöorganisation eller nämnda lobbyister har hittills återkommit och vill ens diskutera mina argument. De har inte tid, säger de. Har vi inte mer ryggrad än så, så kommer vi inte klara av klimatfajten heller.